Bye, bye friend, gudasänd

Bild: Jörgen Auer

Han satt i bilen. Körde på måfå. Hans sätt att koppla av och på. Koppla av från sitt vardagliga, ensamma, grå och i andras ögon kanske något trista leverne. Där allt som hände var höstens intåg i trädgården, hans egna promenader, och några hästars nyfikna ögon och öron i hagarna intill, samt naturligtvis de ständigt närvarande ljuden, dag som natt, från den närbelägna E4-an där långtradare efter långtradare rullade fram och ibland tycktes som stora affärskomplex på hjul. Hela tiden omkörda av betydligt snabbare små transport- och hantverksbilar och personbilar. Snabba Audi och BMW, oftast svarta, men också silvergrå, flög fram som lågflygande JAS-plan. Volvobilarna var också svarta, möjligen mörkblå. Kom det en röd höjde han på ögonbrynen och började räkna. Hundratals bilar i minuten skapade en ljudmatta av långa susningar: schwui, schwui, schwui, schwui, schwui...

Hans eget bilåkande på allt annat än E4 var också ett sätt att koppla på. Han skärpte sinnena. När han satt bakom ratten på riksvägarna såg han allt så klart. Naturens skönhet absolut. Han såg träd och skogskonturer på kilometers avstånd, men också enstaka blommor i dikeskanten, Ibland stannade han ett par sekunder och fotade, ibland blev han så hänförd att han glömde fota och bara njöt. Han beundrade och imponerades av folk som jobbade och slet på gårdar och åkrar, och han log och lämnade gott om plats åt alla träningssugna cyklister. 

Men han såg och lyssnade också inåt. På hjärtats slag, på luften som drogs in i långa och djupa andetag, på idéer och tankar. Aldrig tänkte han så bra som under färd. Var det farligt? Var han så inne i inre diskussioner att han rent av blev en farlig trafikant? Nej, så trodde han inte. Men han visste inte.

Ibland löste han korsord i bilen. Alltså, inte så att han satt med korsordet framför sig. Nej, nej, men han tänkte på en fråga och ett ord han inte kom på senast han hade ett tidningskryss framför sig. Ofta fann han lösningen där i bilen. Sak samma var det med fotbollsspelarna. De där som han inte kom ihåg senast, men i bilen kommer han på svaren. Just det ja, så hette de.

Han såg sig själv på ett annat sätt också. Det var inte som i en spegel, nej inte så. Utan han såg sig utifrån, så som han trodde att andra såg honom. Snäll, rolig, artig, påhittig, nyfiken, berättande, men också tystlåten, väntande (på vad visste han inte), bidande sin tid (låt andra prata), lätt blasé, lite glömsk, estet.

Vart var han på väg? Höger, vänster? Det blev rakt fram i nästa korsning. Det skrattade han åt. Högt. Den här vägen betyder att det blir flera mil extra. Haha. Ja, lite galen var han ju också, förstås. Men se där! Uppe på åsen. Solen på väg ner. Han måste stanna. Fotade och kom på en sak till om sig själv: han pratade högt med sig själv i bilen. Ibland kom det repliker ur filmer han sett, men ännu hellre nya, av honom själv alldeles i detta nu påhittade prator.

Bye, bye friend, gudasänd, sa han.