Försoning var ordet för dagen

Bild: Jörgen Auer

Jag vaknade tidigt. I lördagens gryning. Försoning, tänkte jag, du måste skriva om försoning i dag. Försoning? Varför? Och varför jag? Vad jag vet har jag ingen att försona mig med.

Hela dagen gick och försvann så där som dagar kan ha för vana att göra. Då och då dök försoningen upp. Skriv om försoning på bloggen. Dagens ord är försoning. Försoning. 

Men inte förrän dagen och kvällen var över och borta, kom jag mig för att skriva. Klockan blev över midnatt och lördagen gick sakta men smidigt över i söndag. Då överfölls jag på nytt av något inom mig som upprepade dagens mantra. Så...

Försoning, vad innebär det? Vad tänker jag kring ordet?

Bli sams igen, är min första tanke. Bot en andra och fred en tredje. Jesus och religion rör sig också i försoningens närhet liksom gottgörelse, förlikning och ena. Man kan försonas med sig själv också, tänker jag. Med sina tankar. 

Kan inte acceptans också vara en sorts försoning? Eller ingår den bara som en del i försoningen? Två oense och trätande människor tröttnar på sitt ständiga grälande och nötande på varandra och vill få till ett slut på förhållningssättet. Hur får man det? Två länder i krig vill ha slut på eländet. Vill ha fred. Lugn och ro. Hur ska de få det? Jo, kanske genom att acceptera varandras suveränitet, varandras olikheter och särdrag, man behöver inte gilla varandra, men man accepterar och skapar förutsättningar för en ny tillvaro med nya möjligheter till utbyte av varor och tjänster, relationer.

Även förlåtelse ingår väl i försoningen?

Men väldigt många har märkligt svårt att förlåta. Sig själv och andra. Ändå är det så enkelt. I alla fall enkelt att säga: Förlåt mig, jag hade fel. Eller: jag förlåter dig. 

Fast ännu svårare är att verkligen mena vad man säger och handla därefter. Men gör man det kan försoningen vara nära förestående.

Så, bli sams igen.