Cnorren: En dag för revansch och för Steinbeck

Om att inte kunna åka skidor handlar detta kåseri från 2003. Det publicerades i Corren 2003-01-11. Så sätt dig till rätta, ta på läsglasögonen, ha en kopp kaffe bredvid och förbered dig på en åktur. Nu drar vi iväg.

Vinterdagar kan vara mer än vackra. Lagom kalla vinterdagar, vill säga. Vitheten gör dem sköna som moln, och med all friskhet och fräschör kan de bli till dundermedicin för frihetslängtande och blåfrusna själar. En sådan dag var det i förrgår. Då var jag ute efter revansch och kunde efteråt konstatera att jag gjort en Steinbeck.
I förra veckan skrev jag om vallningsfria skidor och att jag var jättedålig på att åka. Men var det riktigt sant, undrade en närboende. Är det verkligen sant att du inte kan åka skidor? frågade hon.
Därför letade jag fram skidorna från deras undangömda plats i garaget. Solen sken, det var två, tre grader kallt. Och det blåste endast lite. Idealiska förhållanden. Men vad tar man på sig? Inte träningskläder. Tänk om någon sett mig och trott att jag tror att jag är bra. Den risken ville jag undvika så det fick bli termobyxor och på överkroppen flera lager av tunnare tröjor och ytterst en jacka som tål fukt.
Närmast överkroppen hade jag en sådan där tunn, kroppsnära, modern sak som sitter så tätt intill kroppen att det efter ansträngning och svettning är omöjligt att få den av sig. Den sitter fast och man måste antingen duscha med den på, eller klippa sönder den för att få bort den. På huvudet hade jag en gul mössa så att det skulle bli lätt att känna igen mig från luften ifall skidorna skulle bära för långt.
Nåja, jag stakade iväg längs gatan. Vände bort ansiktet när jag stapplade förbi Daniel och Camillas hus. Jag såg att någon rörde sig vid ett fönster, men ville inte bli skrattad åt. I stället slog jag lite med ena staven i vintergatans grusning för att visa att det minsann inte var mitt fel att det inte gick att åka.
Över en åker skulle jag. Jag åkte inte skidor. Jag gick skidor. Det fanns inga spår. Meter för meter kämpade jag mig fram. 100, 200, 400. Där någonstans passerade jag vägen mellan Mantorptravet och Veta kyrka. Inte en levande själ syntes till. Jo, en kaja. Det visste jag inte då att det var men när jag senare frågade en bekant, vi kan kalla honom Nisse Claesson, visste han besked.
Åkte du skidor, sa han.
Ja.
Och den svarta fågeln var på åkern?
Ja.
Vilket avstånd?
Tja, 30--40 meter.
Då var det en kaja, sa han.
Fantastiskt.
Så där är det med skidgång, ja med skidåkning också. Man får vara med om så härliga naturupplevelser. Bli ett med naturen. Och med vintern. Vara en del av snön. Ramlar man blir man det definitivt. Man kan bli en del av historien, också. Eftersom jag gick skidor kände jag mig som Gustav Vasa. Eriksson, hette han när han var på flykt undan danskarna i Dalarna på 1500-talet och antagligen var det på snöskor han flydde. För han kunde nog inte åka, han heller. Men gå kunde han.
Efter att ha pölsat fram ytterligare ett par hundra meter, var jag framme vid E4:an. Där kände jag mig iakttagen av alla bilister och tyckte det var bäst att låtsas som om jag höll med på något mycket viktigt. Jag låtsades inspektera viltstängslet. Det såg ut att vara intakt.
Därefter gick jag omkring en stund inne i ett skogsparti. Låg för all del också en stund eftersom den dumma vänstra skidan plötsligt tyckte det var roligt att åka under en rot. Reste mig och fick använda stavarna i en uppförsluta så svag att den mer kändes än syntes. Där vände jag och åkte sen för första och enda gången denna torsdag verkligen skidor när jag med dödsförakt kastade mig utför den tidigare uppförslutan som nu nästan inte lutade utför alls. Jag stod. Visserligen ostadigt, men ändå. Och under de sex, sju meter färden varade hann jag tänka på Stenmark, Strand, Pillan, och Anja. Ja, även på Wassberg, Svan, Elofsson, och en sekund hann jag med Lapplands städer också.
Jag kunde alltså åka skidor.
På hemvägen över åkern blåste det lite småsnålt bortifrån Veta kyrka. Vinden ven och kylslagen snö rök över åkern. Ovanför Mantorp började solen gå ner bortåt Syahållet till. Den lyste så förunderligt skön genom vinterdiset.
På kvällen blev jag varse att spontanidrotten lever. Jag följde med 18-årige sonen ner till Klämmestorps hockeyrink och fick vara med och lira. Hockeyklubba och bandyboll. Utan allvar, serier och poäng. Men mål i massor. Alla var glada och trivdes i vinterns famntag trots den dåliga isen. Daniel Johansson ville helst brottas. Han rev ner Pontus Bjuremark femtielva gånger utan åtgärd från den domare vi inte hade. Fredrik Andersson visade sig vara nästan lika bra med hockey- som med golfklubba och puttade bollen i mål flera gånger. Mats Lindh spelade med uppkavlade ärmar, och Johan Pettersson, Daniel Hildén, Viktor Larsson, Fredrik Fullmestad och Stoffe Olsson hade lika kul som jag. Och småkillarna Viktor och Andreas var bäst av alla.
Lycklig gick jag hemåt. Kände mig så frisk och stark. Och hemkommen sa jag: En underbar torsdag.
Som alltså John Steinbeck skrev 1954 (Sweet thursday).
JÖRGEN AUER