Vinterdagar kan vara mer än vackra. Lagom kalla vinterdagar, vill
säga. Vitheten gör dem sköna som moln, och med all friskhet och fräschör
kan de bli till dundermedicin för frihetslängtande och blåfrusna
själar. En sådan dag var det i förrgår. Då var jag ute efter revansch
och kunde efteråt konstatera att jag gjort en Steinbeck.
I förra
veckan skrev jag om vallningsfria skidor och att jag var jättedålig på
att åka. Men var det riktigt sant, undrade en närboende. Är det
verkligen sant att du inte kan åka skidor? frågade hon.
Därför
letade jag fram skidorna från deras undangömda plats i garaget. Solen
sken, det var två, tre grader kallt. Och det blåste endast lite.
Idealiska förhållanden. Men vad tar man på sig? Inte träningskläder.
Tänk om någon sett mig och trott att jag tror att jag är bra. Den risken
ville jag undvika så det fick bli termobyxor och på överkroppen flera
lager av tunnare tröjor och ytterst en jacka som tål fukt.
Närmast
överkroppen hade jag en sådan där tunn, kroppsnära, modern sak som
sitter så tätt intill kroppen att det efter ansträngning och svettning
är omöjligt att få den av sig. Den sitter fast och man måste antingen
duscha med den på, eller klippa sönder den för att få bort den. På
huvudet hade jag en gul mössa så att det skulle bli lätt att känna igen
mig från luften ifall skidorna skulle bära för långt.
Nåja, jag
stakade iväg längs gatan. Vände bort ansiktet när jag stapplade förbi
Daniel och Camillas hus. Jag såg att någon rörde sig vid ett fönster,
men ville inte bli skrattad åt. I stället slog jag lite med ena staven i
vintergatans grusning för att visa att det minsann inte var mitt fel
att det inte gick att åka.
Över en åker skulle jag. Jag åkte inte
skidor. Jag gick skidor. Det fanns inga spår. Meter för meter kämpade
jag mig fram. 100, 200, 400. Där någonstans passerade jag vägen mellan
Mantorptravet och Veta kyrka. Inte en levande själ syntes till. Jo, en
kaja. Det visste jag inte då att det var men när jag senare frågade en
bekant, vi kan kalla honom Nisse Claesson, visste han besked.
Åkte du skidor, sa han.
Ja.
Och den svarta fågeln var på åkern?
Ja.
Vilket avstånd?
Tja, 30--40 meter.
Då var det en kaja, sa han.
Fantastiskt.
Så
där är det med skidgång, ja med skidåkning också. Man får vara med om
så härliga naturupplevelser. Bli ett med naturen. Och med vintern. Vara
en del av snön. Ramlar man blir man det definitivt. Man kan bli en del
av historien, också. Eftersom jag gick skidor kände jag mig som Gustav
Vasa. Eriksson, hette han när han var på flykt undan danskarna i Dalarna
på 1500-talet och antagligen var det på snöskor han flydde. För han
kunde nog inte åka, han heller. Men gå kunde han.
Efter att ha
pölsat fram ytterligare ett par hundra meter, var jag framme vid E4:an.
Där kände jag mig iakttagen av alla bilister och tyckte det var bäst att
låtsas som om jag höll med på något mycket viktigt. Jag låtsades
inspektera viltstängslet. Det såg ut att vara intakt.
Därefter
gick jag omkring en stund inne i ett skogsparti. Låg för all del också
en stund eftersom den dumma vänstra skidan plötsligt tyckte det var
roligt att åka under en rot. Reste mig och fick använda stavarna i en
uppförsluta så svag att den mer kändes än syntes. Där vände jag och åkte sen för första och enda gången denna torsdag verkligen skidor när jag
med dödsförakt kastade mig utför den tidigare uppförslutan som nu nästan
inte lutade utför alls. Jag stod. Visserligen ostadigt, men ändå. Och
under de sex, sju meter färden varade hann jag tänka på Stenmark,
Strand, Pillan, och Anja. Ja, även på Wassberg, Svan, Elofsson, och en
sekund hann jag med Lapplands städer också.
Jag kunde alltså åka skidor.
På
hemvägen över åkern blåste det lite småsnålt bortifrån Veta kyrka.
Vinden ven och kylslagen snö rök över åkern. Ovanför Mantorp började
solen gå ner bortåt Syahållet till. Den lyste så förunderligt skön genom
vinterdiset.
På kvällen blev jag varse att spontanidrotten lever.
Jag följde med 18-årige sonen ner till Klämmestorps hockeyrink och fick
vara med och lira. Hockeyklubba och bandyboll. Utan allvar, serier och
poäng. Men mål i massor. Alla var glada och trivdes i vinterns famntag
trots den dåliga isen. Daniel Johansson ville helst brottas. Han rev ner
Pontus Bjuremark femtielva gånger utan åtgärd från den domare vi inte
hade. Fredrik Andersson visade sig vara nästan lika bra med hockey- som
med golfklubba och puttade bollen i mål flera gånger. Mats Lindh
spelade med uppkavlade ärmar, och Johan Pettersson, Daniel Hildén,
Viktor Larsson, Fredrik Fullmestad och Stoffe Olsson hade lika kul som
jag. Och småkillarna Viktor och Andreas var bäst av alla.
Lycklig gick jag hemåt. Kände mig så frisk och stark. Och hemkommen sa jag: En underbar torsdag.
Som alltså John Steinbeck skrev 1954 (Sweet thursday).
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar