Cnorren: Det stämde inte med Maj-Britt

Skridskoåkning är bra roligt. Så har jag tyckt i alla tider. Ända sedan jag var pojke och gjorde mina första trevande försök på en grönfärgad is på en damm i Bjällbrunna utanför Norrköping. Än i dag älskar jag att hoppande, studsande få fart under skridskorna och att glida fram på stålskodd fot.  
2002-02-16 publicerades det här kåseriet på en av Correns sportsidor. Totte och Petter i texten är innebandytränaren Torbjörn Johansson och innebandyspelaren Petter Johansson, den senare blev så småningom sportjournalist/fotbollskommentator.

Kvinnan i bilen såg lätt ivrig ut. Snart skulle hon äntligen få åka skridsko igen. Det var länge sedan förra gången. Så länge att hon inte mindes när det var. Men iverns rodnad klädde hennes kinder. Snart var det dags. Nu.

Framme vid Stångebro parkerade hon bilen på den fruktansvärda och undermåliga grusparkeringen som såg ut som ett månlandskap med sina hundratals, eller var det tusentals, små kratrar.Hon hade vita konståkningsskridskor i en plastpåse.

De hette Maj-Britt.

Så stod det på dem.

Maj-Britt.

Efter vem, kan undras.

Kvinnan visste inte.

Och hon kände inte heller igen skridskorna.

Dem hade hennes mamma hittat i ett förråd. Kanske var det mammans skridskor. De här liknade visserligen hennes egna, men hennes hette något annat. Vad?

Hur som helst tog hon på sig Maj-Britt och såg redan för sitt inre hur hon svävade fram över isen som någon av de konståkare hon sett på OS-sändningarna. Hon såg sig svänga runt, runt som Jelena Berezjnaja och hon log rart mot sin sambo och la för första gången märke till hur otroligt lik han var Berezjnajas paråkningspartner Anton Sicharulidze.

I alla fall tills sambon åkte ut på isen och snubblade lätt och med blixtens hastighet fällde ner sin medhavda bandyklubba så den blev liksom ett stag mellan honom och den hala och hårda isen.

Stångebro låg badande i vintersol. Ja, så mycket vinter var det ju inte, trots att det var februari. Mitten av februari. Torsdag den 14:e, rättare sagt.

Hon satte sig på den lilla sargkanten runt bandybanan för att skruva av sig de gamla blåa skridskoskydden, klampar mindes hon att de kallades för.

Så ställde hon sig upp.

Hittills hade allt gått precis som planerat. Som hon tänkt sig dagen. Solen sken. Isen låg, om inte spegelblank, så i alla fall inbjudande, och det var inte så mycket folk. Någon som hette Totte pratade med någon som hette Petter. De åkte bra. En skolklass tjejer skrattade mycket och ofta när de spelade bandy. Antagligen kom de från andra sidan Norrköpingsvägen, från Anders Ljungstedts gymnasium, gissade hon.

Det här är varken Maj-Britt eller Princess. Utan Jofa.

Och så var det några killar längre bort som också spelade bandy tvärs över den stora bandybanan. Några yngre barn var också där och särskilt en flicka fångade hennes uppmärksamhet. Hon åkte så bra och snirklade fram mellan tre uppställda röda koner så där som bara duktiga småtjejer gör.

Kvinnan rättade till hjälmen och gav sig iväg.

Det hände nästan ingenting.

Hon flyttade försiktigt högra benet framåt och släpade det vänstra med av bara farten. Eller av bara brist på fart, kanske. Så här mindes hon inte att det var. Och Maj-Britt kändes dum.

Fötterna trivdes inte i Maj-Britt.

Ska det vara ett stort glapp här bak när man tar ett skär, frågade hon Sicharulidze, sambon. Han hörde inte, för han hade mössan nerdragen för öronen och svischade förbi i ganska god fart på jakt efter en röd bandyboll som en vänlig farbror slagit iväg till honom i något som skulle föreställa en passning.

Hon frågade den vänlige farbrorn som sa sig inte ha åkt med några glappande skridskor någon gång. Han tittade på Maj-Britt och sa att de där skridskorna nog inte var nya precis.

Hans äldre syster hade visst haft likadana när hon var ung, sa han. Och systern var snart 60. Han sa också att skridskorna antagligen var uppkallade efter Maj-Britt Rönningberg som tävlade i konståkning och som efter karriären hade egen isshow i Göteborg, kallad Ice kids.

Det hjälper inte mig, tänkte kvinnan, för det var rent bedrövligt så Maj-Britt glappade. Det gick inte att åka mer. Men hon gjorde ett försök att med hjälp av papper fylla upp tomrummet i Maj-Britt och återkom efter en stund på isen.

Men det var lönlöst och ingen idé att försöka mer. Hon måste nog ha tjockare sockar nästa gång. Eller helst hitta sina egna skridskor. Kanske skulle hon kunna åka lite mer likt Jelena Berezjnaja i dem. Eller som Maria Petrova. De ryska åkarna åkte alltid så mjukt. Så fint. Som skridskoprinsessor.

Nu kom hon på det. Princess hette hennes barndoms skridskor. Så var det. Och det var därför hon redan som liten fattat tycke för konståkning. Princess. Att få åka på den vackra isen som en prinsessa.

Hon log när hon satte sig i bilen igen och guppade ut från den gropiga parkeringen. Nästa gång, då . . 

JÖRGEN AUER