Det här är berättelsen om en sko på äventyr.
Jag åkte till Bäckhult. Packade i mina förmodade behövliga tillhörigheter i bilen hemma i Mantorp samt gjorde plats för ännu mer packning i bagaget eftersom jag skulle hämta en passagerare i Linköping, Gabriel Alm.
Jag kom dit, öppnade bagageluckan och lät Gabbe stuva in sina grejer.
Vi åkte via universitetet, Slaka och Skeda ut på 23/34-an till Rimforsa, svängde mot Ulrika och åkte så där en 8 kilometer innan vi tog av mot Dansbo. Dit var det ytterligare 8 kilometer. Väl där körde vi den lilla grusvägen mot Skankebo och som tur var stod grinden där öppen. Vi körde förbi Drögsbo, Sjösätter, Sjöbo och Breddarp för att sen svänga mot Bäckhult. Således flera små gropiga vägar. Väl framme lastade jag av Gabbe, stökade runt lite i huset och på tomten innan jag på nytt satte mig i bilen för att åka till Kisa och äta lunch med min syster Ami och hennes Kalle som skulle besöka mig i Bäckhult.
På vägen till Kisa får jag för mig att jag ska borsta bakrutan ren från allt damm och grus som fastnat där. Så jag stannar på rakan före Yxefall och borstar och när jag ändå håller på kan jag väl se om hela bilen behöver lite putsning, tänker jag.
Då ser jag den. En sko hänger utanför bakre fönstret på höger sida. Den har hängt med mig ända från Mantorp och sett en och annan bil passeras. Jag minns ju att jag körde förbi flera bilar efter Vikingstad. Och jag har inget märkt av en fladdrade sko. Ha!
Ett skosnöre är klämt mellan dörr och kaross och där hänger skon. Märkligt. Mycket märkligt, tänker jag och öppnar dörren och kan inte hitta den andra skon någonstans.
Jag funderar och tänker att jag måste ha ställt skorna på taket när jag packade bilen och att snörena då hängde ner i dörröppningen och klämdes fast när jag slog igen i dörren. Och att den andra, nu saknade skon trillade av redan hemma på gatan i Mantorp. Antagligen ligger den där.
Så åker jag Ulrikavägen till Kisa. Vi äter lunch, jag berättar min skohistoria och efter lunch guidar jag lite i byn, vi besöker kyrkogården innan vi åker mot Bäckhult. Det är varmt och vi vill bada. Jag kör före, de efter. Komna ett bra stycke på Ulrikavägen, någonstans mellan Öknehult och Högtomta ser jag en sko på vägen. Vad i...?
Där är ju min sko. Den är inte i Mantorp, utan ligger här mitt på en väg i Kinda. Hur många bilar har hunnit köra över den, tänker jag. Det är ju ändå två timmar sen som jag åkte vägen åt andra hållet. Jag bromsar, blinkar höger och stannar. Kliver ur, springer förbi Ami och Kalle som stannat bakom mig. Det är min sko, ropar jag till de två fågelholkarna.
Den här gången får båda skorna ligga i bagaget. Och mig veterligen ligger de kvar där.
FOTNOT: Bilderna är från en rekonstruktion.
