Så här på årets näst sista dag tänker jag på
Greta Thunberg. Vilken tjej! Tänk om en annan haft lika stor påverkan på jordens folk vid 16 års ålder. Vad hade jag haft att ge alla andra, i alla åldrar?
Hm, ingenting.
Jo, en massa laguppställningar på herrfotbollslag och även några hockeydito. Men mer än så? Nej, ingenting.
Jag var ingen Greta Thunberg, jag. Vid 16 var jag bara en vanlig skitunge som ingenting begrep. Jo, kanske lite om vänskap och kärlek. Med betoning på lite. Och så kunde jag rabbla en massa kungar och årtal i historien. Huvudstäder gillade jag också att skryta lite med ibland. Men mest av allt spelade jag fotboll och hockey. När jag inte gick i skolan eller festade loss. Jag började festa just som 16-åring. Inte så att vi drack varje dag, nej, men varje helg. Det var det vi gjorde på lördagarna. Ibland på fredagarna. Vi drack och spydde.
Absolut inte hade jag koll på klimatet. Det var jag förstås inte ensam om på den tiden. Ingen fattade någonting. Alltså brydde man sig inte.
Klimat, sa man och kliade sig i huvudet. Antagligen uttalade vi det fel också. Som två ord, kli och mat, kli-mat. Det var väl sånt man gav till grisarna? Klimat- och miljöpåverkan var okända ting, somt slängde vi i sjön och somt i skogen. Inte hade vi en tanke på att det egentligen var vi som var grisar. På 70-talet bättrade vi oss, vi var ju vuxna nu och hade egna barn och började lyssna på vad Mulleskolan sa och fick rapporter om giftskandaler med nedgrävda tunnor i marken och andra tunnor i hav, sjöar och andra vattendrag. Och visst kom det väl en massa avfall med vindar från Polen och Tyskland? Men gjorde vi nåt?
Egentligen inte. Jo, vi (de flesta av oss) slutade slänga skräp i skog och sjö. Men bilindustrin skitade ned, all industri skitade ned. Över hela jorden. Dock började regeringar lite varstans vakna och diskutera åtgärder för att stoppa nedsmutsningen och begränsa användandet av kol, fossil gas och olja. Inte minst för att stoppa den globala uppvärmningen. Sedan 1990-talet har flera av världens ledare mötte flera gånger för att sluta avtal om begränsning av utsläpp.
Men det går ju så satans långsamt!
Inte ens nu 2019 har åtgärderna varit tillräckliga.
Då kliver den 16-åriga Greta Thunberg fram. Det gjorde hon redan 2018, för övrigt och fortsätter kliva på. Hon blir förbannad, helt enkelt för att ingen lyssnar ordentligt, för att förändringar tar för lång tid och hon är rädd för att jorden snart ska gå under. Hon skriver, hon talar, hon skriver mera, talar mera, hon skolstrejkar, hon får med sig andra miljömedvetna, hon talar i tv i flera länder, hon talar till regeringar och vid olika klimat- och miljökonferenser och möten.
Hon vill något, hon gör något.
Jag hoppas att vi alla tar henne och vad hon säger (vilket är vad större delen av miljö- och klimatforskare världen över uttrycker) på allvar. På största allvar. Låt oss göra 2020 till det år då vi tar till oss varningarna om det hotade klimatet och börjar var och en av oss att leva sparsammare och räddhågat. Men också mer vågat. Våga säga ifrån. Våga säga till. Våga vara med. Vi måste våga ta till oss insikten om att vi måste vara rädda om Jorden. Vi har ju bara en. Och den vill även våra barn kunna leva på, liksom, deras barn. Våra barnbarn. Och deras barn. Framtiden är redan här.
