Fin start i Newfoundland

Bild via Kunskapskanalen

Härlig start på Griffs äventyr i Kanada som jag tänker följa. Brittiske skådespelaren, komikern, författaren och resenären Griff Rhys Jones besöker det väldiga landet i väster och börjar där redan vikingarna var för över tusen år sedan - i Newfoundland.

Bild via Kunskapskanalen

Visst är han mycket i bild själv, Griff, men vi får också möta en hel del kanadensare och storslagen natur.

Jag brukar inte se på Kunskapskanalen och kanske är den här serien en repris. Men för mig är det här nytt (och bra) och med mina släktingar i Kanada i åtanke vill jag gärna se hela serien i sex avsnitt.

Lysande dansk serie

Bild via Svt

 Lysande! Jag syftar på danska tv-serien Carmen Curlers. Fantastiskt bra om ett företag som tillverkar och säljer hårrullar. Jag gillar allt! Skådespelare, handling, intriger, kärlek, svek, fusk, rackarspel, sjukdom, allt!

Varför inte låta alla vinna?

Bild via Svt

Måndagskvällens höjdpunkt? Ja, i alla fall en av mina. Jag gillar programmet, men tycker som många andra att vi klarar oss utan de fåniga tävlingarna. Varför måste nio av de tio amerikanarna åka ut, en i varje avsnitt? Kan man inte ändra konceptet till nästa år och låta alla tio vara med till slutet? Det går ju att ordna en lottdragning i sista avsnittet om vem som ska få träffa sin svenska släkt. Eller varför inte låta alla träffa släkten?

När morgonen ljusnade

Bild: Jörgen Auer

Syrénhäcken stod naken och sårbar inför den nalkande snön och var nog tillfreds när söndagsmorgonen ljusnade och det visade sig endast ha fallit så lite snö att det knappt räckte till ett tunt täcke på det gröna lövverket.

Men vackert var det med de gulklädda lönnarna och de röda byggnaderna i bakgrunden och en man som just vaknat och tittade ut genom ett fönster ville genast föreviga tillfället. Han gjorde så.

Trevligt att se "min" häst

Bild: Cecilia Alm

Vilken trevlig bekantskap hon visade sig vara, ett och ett halvt år unga Smith and Thell, när jag i dag hälsade på i stallet hos Tobias Gustafsson på Mantorp Hästsportarena. Anledningen till att vi hälsade på varandra är att jag är andelsägare i den vackra hästen. Nej, vi är inte bara två ägare, vi är över 20. 25, tror jag. Så det kommer att krävas några miljoner i insprungna pengar innan vi kan säga att vi tjänar på vår häst. Kanske blir det ingenting. 

Bild: Cecilia Alm

Ettåringen verkar i alla fall hur snäll som helst och visade sig också gilla människor. Kanske inte mig så mycket, men jag hade sällskap av Ella Alm Johansson från ponnytravskolan och hon luktade tydligen så gott att hästen nog helst hade ätit upp henne. 

Hur som helst ska det bli intressant att följa Smith and Thell. Nu vet jag ju vilket stall hon står i också. 

Hemåt igen för ungdjuren

Bild: Jörgen Auer

Jaha, slut för denna gång efter en lång säsong, skulle de här kvigorna kunna säga om de kunde prata nu när de under fredagen har lämnat de goda betesmarkerna på Uljebergs Säteri, Mantorp.  De kom hit redan 19 maj och har stortrivts på ängar och talldungar. Att ha 15 hästar som närmaste grannar har inte stört dem märkbart. Utomhus är livet, säger de.

Men så här i slutet av oktober kan det bli lite väl kallt och blött för en ko. Kanske blir det rent av snö i helgen. Och minusgrader. Därför kom man en hel drös människor till Uljeberg i dag för att hämta hem de 20-talet ungdjur som betat här i över fem månader. Nu blir det ladugården hemma på Stora Dömestorp i Skeda igen. Tack för sällskapet.

 

Mycket östgötskt på Cinderella

Bild: Jörgen Auer

Valdemarsviksbandet Titanix med sångerskan Maria Rolf i spetsen förgyller en höstutflykt till Åland med färjan Cinderella.

Vad gör man på en sådan resa?

Tja, äter, dricker, dansar, handlar, snackar, spelar bort en massa pengar.

Samt tittar på utsikten. Vädret onsdag och torsdag har dock inneburit att jag mest tittat på människor.

Som på Maria Rolf och Titanix, eller varför inte Casanovas från Vadstena? Eller Jesper Andersson som underhållit vid pianot i en av barerna.

Och mest av av allt fördriver man tiden.

Nej, jag har inte rest ensam, utan har sällskap av Rooney Jerrevång.

Mycket folk? Ja, förvånansvärt många så här mitt i veckan. De flesta av förståeliga skäl pensionärer. Folk under 50 är lätträknade. 

Mer östgötskt blir det på Viking Cinderella redan i kväll och tre dar framöver då Norrköpings förträffliga Lotta Källström och spelar och sjunger. Bland annat. Dessutom återkommer hon 5-7 november.

Men då är jag tyvärr hemma.

Där bor Jörgen...

Bild: Jörgen Auer

Ser du huset där i dungen, säger hästen. Ja, svarar jag. Där bor Jörgen, säger hästen. Ja, jag vet, det är jag som är Jörgen, säger jag. Åh, fan.

Bild: Jörgen Auer

De andra hästarna bryr sig inte det minsta om mig, en tycks ha hittat något att sätta tänderna i, en vill helst ligga och vila i solskenet och en tredje tycker sig se en rörelse en kilometer bort.

Bild: Jörgen Auer

Den här unga kvigan verkar inte heller bekymra sig över min närvaro. Vet hon inte att jag bor i huset i dungen? Eller också vet hon det och anser mig därför ointressant och ägnar sig hellre åt lite Ferdinandliknande naturstudier.

Bild: Jörgen Auer

Men här är ändå två av fem i ett tjejgäng som åtminstone verkar se mig. Ingen svarar dock på mitt försök till mu-samtal. De måste ju ha hört mig? Men visst, kanske säger jag nåt galet och de tror att jag har galna kosjukan? Ja ja, det är skönt att vara ute i alla fall.

Ett par timmar i vätan

Bild: Jörgen Auer

Nog för att det regnade hela måndagen, men det gick ändå att vara ute eftersom det regnade så stillsamt och fint. Och naturen är en fröjd för ögat vilket väder vi än har. De här bilderna är från marker tillhörande Uljebergs säteri, Mantorp.

Bild: Jörgen Auer

Så här såg det ut under måndagen vid huset Hagen. Jag gick fyra varv på travträningsbanan, vilket betyder lite drygt sex kilometer. Visst blev jag lite blöt, men inte värre än att jag även kunde kosta på mig att stanna då och då och samtala med hästarna. Morötter hade jag med mig, så jag var populär.

Bild: Jörgen Auer

Färg letade jag efter. Grönt och gult finns det mycket av. Och lite rött i form av nypon.

Bild: Jörgen Auer

Disigt var det också, men nog skymtade jag Viby kyrktorn där på andra sidan E4.

Bild: Jörgen Auer

På tal om skymta. Fotomotiv finns alltid. Överallt. Det vet ögonen. Och hjärnan.

Monfils och Harriet bäst

Bild via Svt

Sett på tv i helgen. Rutinerade fransmannen Gaêl Monfils, 37, triumferade i Nordic Open (tidigare Stockholm Open) i tennis och tog på söndagen sin andra finalseger i Kungliga Tennishallen. Detta genom att besegra ryssen Pavel Kotov med 4-6, 7-6, 6-3. Det var tolfte ATP-titeln i karriären för Monfils som spelat 34 finaler. Att jämföra med 24-årige Kotov som nu spelade sin första final.

Inför finalen var dock ingen av årets två finalister rankad på top 100-listan på ATP-rankingen. Monfils har som bäst varit sexa, 2011 och Kotov har som bäst varit på plats 85.

Bild via TV11

Min tv-lördag innehöll bland mycket annat fotboll från damallsvenskan där Hammarby och Linköping spelade oavgjort 1-1 i en match där lagen ägde var sin halvlek och där LFC:s kvittering kom i matchslutet, på stopptid i 92:a minuten. Spännande värre. Men dag i kampen mot rasens och helgens bästa på tv var ändå långfilmen Harriet på TV11 om den för mig okända amerikanska frihetshjälten Harriet Tubman där Cynthia Erivo i huvudrollen är briljant. För regin svarade Kasi Lemmons.

Harriet Tubman levde 1822-1913 och rymde 1849 från sin vita slavägare i Maryland och hjälpte sedan under många år aktivt till för att vägleda många andra slavar till friheten, minst ett 70-tal, dels genom egna räddningsaktioner men också genom att agitera och samla in pengar i kampen mot slaveri och rasism.

På skolresa till Harstena

Bild: Lennart Klausen

Se ett sånt gäng glada gossar från tidigt 60-tal. Ön Harstena i Gryts skärgård var målet för klassen (femman?) från Ljuraskolan. Jag minns tyvärr ingenting alls från resan, men har turen att känna fotografen och klasskompisen Lennart som hade kamera med sig.

I sitt album har Lenta skrivit namnen på alla pojkarna: Jan-Erik och Christer A allra överst och övriga är  från vänster räknat Claes-Göran, Ulf, Lars, Christer L,Hans, Hans-Jörgen, Jörgen (jag) och Gunnar.

 

Cimberly en blivande stjärna

Bild via TV4

Tittade på Idol i kväll och imponerades av flera talanger. Mest av 18-åriga Cimberly Wanyonyi som den här gången bjöd på sin version av Titiyos låt Come Along. Mycket fint. Hur långt hon går i tävlingen återstår att se, men nog är hon en kommande stjärna.

Bild via TV4

Och så var de bara nio. Någon måste bort och den här fredagen blev det Emil Eriksson, 21, som fick minst antal röster från tv-tittarna. Han sjöng Eva Dahlgrens "Vem tänder stjärnorna?" och kan kanske själv bli en sångstjärna. Dock inte i Idol 2023.

Att leva i en gyllene tid

Bild: Jörgen Auer

Världen må vara åt helvete, men i det lilla lever några av oss ännu i en gyllene tid.  Vi måste bara lära oss att förstå det och ta vara på den vetskapen. Se, höra, känna och lära. Samt naturligtvis också sprida insikten om det goda, sköna och njutningsfulla i tillvaron. Ondska kan bara besegras av godhet och kärlek.

Tror jag på det?

Hm. 

 

Blir det vårens mål?

Bild: Jörgen Auer

På hemväg efter några timmar i Kisa måste jag stanna. Inte för något hinder på Ulrikavägen som i lördags, nej den här gången stannar jag 300 meter efter Kisa på densamma vägen för att jag tycker det är så vackert. Det är inte de högsta höjderna i Kinda jag ser, men tillräckliga för att jag ska föreviga dem.

Åh, Kinda, tänker jag: du är så fin med dina kullar, höjder och dalar. Någon gång ska jag åka runt i dina trakter och ta bild efter bild för att visa mina vänner och världen hur skön du är. 

Det får bli vårens mål, tänker jag.

Premiär som lovar gott

Bild via SVT

Äntligen var det på måndagen dags för ett av mina favoritprogram, Allt för Sverige igen. Nu för elfte säsongen.  Tio amerikaner med svenskt påbrå får resa till Sverige och lära sig mer om Sverige samt tävla i ett lättsamt utslagningsprogram tills endast en av dem står som vinnare och får träffa stora delar av sin svenska släkt. Släkt som de tio inte har en aning om.

Jag har sett de flesta av tidigare säsongers program. Årets premiär lovar gott och jag kommer att sitta bänkad, eller mer bestämt soffad, för att se resterande avsnitt i serien. Jag tycker det finns flera härliga karaktärer i årets upplaga av Allt för Sverige.

 

Skön stund i Vadstena

Bild: Jörgen Auer 

Vacker morgon, vackert ljus, tyckte både dottern Rebecka och jag i morse på Uljebergs säteri. Senare på dagen begav jag mig ut på turné. Först till Sharpman i Hogstad för att handla skor. Därifrån åkte jag till Vadstena för att jag ville känna vinden från Vättern,

Bild: Jörgen Auer

Och det fick jag. Men först tittade jag in i slottet också. Eller rättare sagt tittade ut ur slottet. Ut mot Vättern.

Bild: Jörgen Auer

Sen sökte jag upp blåsten. Även om det mestadels var den som sökte mig. Fast på den här bilden ser det ju väldigt lugnt ut. 

Bild: Jörgen Auer

Dock var jag beredd och klädd för en blåsig promenad. Mössa på och dubbla tröjor. Jo då, så pass blåste det allt. Höstliga lövverk välkomnade mig och ett par hundra meter bort såg jag Klosterkyrkan.

Bild: Jörgen Auer

Och vinden kom och gick med vågorna. Eller om det var tvärtom. Vattnet stänkte in över strandpromenaden och jag gick ända bort till Birgittastrandens odlingslotter.

Bild: Jörgen Auer

Till och med slottet dränktes av vågorna. I alla fall på min bild. Sen lhade jag turen att träffa på några gamla vänner som flyttat till Vadstena och skjutsade dem till Mantorp, märkligt nog, där de tog pendeltåget in till Linköping.

 

Blåsigt värre i Ulrika

Bild: Jörgen Auer

Har varit på landet, det vill säga i Stora Bäckhult vid Drögen ett par dagar. Vackert men blåsigt, god mat och trevliga människor. Tack.

Bild: Jörgen Auer

Drögen var sig lik, lika vacker att skåda som alltid annars. Årstid kvittar. Och nej, jag badade inte. Jag går inte i om det inte är minst 18 grader i vattnet. 

Bild: Jörgen Auer

På hemvägen under lördagen blåste det rejält. Så pass att två träd lade sig ner över vägen, ett 700 meter söder om Ulrika och ytterligare ett några kilometer norr om orten. Uppmärksamhet är ett måste i sådan blåst, särskilt som det längs vägen syntes flera, jag tror det var fyra olika "Jakt pågår". Jag erinrar mig hur jag för många år sedan just på den här vägen körde på en hund under älgjakten. Den hade fått upp ett spår och kom utrusande ur skogen i en enorm hastighet och skulle prompt över vägen just som jag kom körande. Det gick inte bra.

 

Torsdagens enda bild

Bild: Jörgen Auer

Av outredd anledning är det här den enda bild från torsdagen som jag kan få över från min mobil till bloggen. Besynnerligt. Nåja, bilden är tagen på Uljeberg över E4-an och solen är på väg upp över, ja någonstans bortåt Sjögestad motell till.

Dagen har varit blåsig. Halv storm, ungefär. Och vad gjorde jag av dagen? Hm, ja-a, jag bara några stenar och en riktigt stor kämpade jag en halvtimme med. Jag bar den inte, utan mera försökte få den att rulla. Välte den om och om igen. Och varför? Jo, man kan säga att stenarna är till för en liten väg, eller stig. Fast då var jag inte hemma på Uljeberg utan i Bäckhult vid Drögen.

Ja, och så blev jag bjuden på god middag av makarna Thunholm, Britt och Bengt. Tack. 

God natt.

På målning i Kisa

Bild: Jörgen Auer

Det var mörkt och regnigt när jag anlände till Kisa vid lunchtid under onsdagen. Lunchen intogs för övrigt på restaurang Capri. Gott och mycket.

Bild: Jörgen Auer

Som vanligt var det en hel del tung trafik i Kisa, något som alltid förbryllar mig en smula. På något vis passar det inte ihop med lilla Kisa. Lilla fina Kisa.

Konstverk: Morfar

Vad gjorde jag i Kisa? Mer än åt lunch? Jo, jag hämtade barnbarnet Stina Boel i skolan och höll henne sedan sällskap ett par timmar innan mamma kom hem. Hur fördrev vi då tiden? Jo, vi tittade lite på YouTube, men ägnade längre tid åt att måla med vattenfärg. Här ses ett av morfars resultat.

Sen åkte jag hem. Väl hemma fick jag en förfrågan på Messenger om jag möjligen sett en bortsprungen rödaktig katt, som enligt rykten setts just i närheten av Uljebergs Säteri.

Men nej, jag har inte sett den? Men jag lovar att hålla utsikt efter den.

Gott på Skönfärgaregården

Bild: Jörgen Auer

Det här är Rikard Fransson, en av tre nya ägare till Våffelkaféet i Gamla Linköping. Det kafé som kommer att heta Skönfärgaregården Våffelstuga Inredning och som hade nypremiär i fredags. Det berättade Rikard under tisdagen när jag hälsade på för en lättare lunch. 

Bild: Jörgen Auer

Jadå, man kan äta där. Själv åt jag en riktigt god våffla, kallad Bistro. Lätt hade jag fått i mig två, men jag tyckte det var lite onödigt lyxigt att göra lunchen dubbelt så dyr.

Bild: Jörgen Auer

Rikard och hans vänner satsar dock inte enbart på våfflor. Inredning är ett annat i huset tidigare beprövad verksamhet. Om framtiden sa han att gården ska söka alkoholtillstånd och kanske ha längre öppettider, åtminstone någon kväll i veckan.

Bild: Jörgen Auer

Skönfärgaregården byggdes redan på 1720-talet och då troligen av skönfärgaren Christian Fischer. Gården flyttades 1972 från sin ursprungliga plats på Klostergatan 21 och stod återuppbyggt 1978 på Hovslagaregatan i Gamla Linköping. De vackra takmålningarna sägs vara från tiden för uppförandet på 1720-talet.

Bild: Jörgen Auer

Så här ser hela huset ut inifrån trädgården. Rikard Fransson berättade att han och övrig personal överraskades av det stora antalet besökare vid premiären i fredags. Hela 300 personer! Så många var inte där under tisdagen, men de som gästade gården verkade lika nöjda som jag. Och Rikard pratade gärna bort några minuter. De personliga mötena är ju bara så trevliga, sa han.

Jag håller med. Tack för ett trevligt samtal och trevligt bemötande, Rikard.

Det blev en trevlig måndag

Bild: Jörgen Auer

Jag såg direkt i morse att det skulle bli en fin dag. Och så blev det. Trevlig dag också, inte minst tack vare fika ute i solskenet med grannarna. 

Bild: Jörgen Auer

Långpromenaden var egentligen två. En vanlig runda på morgonen och en förmiddagsdito som gick i gamla spår, vilket i mitt fall betyder Vetarundan runt Veta kyrka och Klämmestorps gård. De här fina ekarna står nära Klämmestorpsskolan och var värda en stunds stilla beundran.

Bild: Jörgen Auer

Och så här grant, omkramade av hösten i huset Hagen bor vi, grannarna och jag. På Uljebergs säteri.  

Delar av verkligheten

Bild: Jörgen Auer

Ett ögonblick kännetecknas mestadels av sin tidsrymd och ingenting mer. Det skymtar till och försvinner. Om man inte fångar det, vill säga. Här har jag precis fångat ett ögonblick. Det händer ingenting, absolut ingenting, ändå är det ett ögonblick av mitt liv. Numera också ett förevigat minne. Exakt så här såg jag livet denna sekund där jag satt i en korgstol med mobilen i min hand: ett bord, några stolar, en skänk, tavlor, en matta, och solen som sken in genom fönstret i söder. Och så tv-n som återspeglar detaljer i miljön.

Vad ska man med ett sådant ögonblick och minne till, kanske du undrar? Vad nyttjar det till? 

Ja, men det är väl bra att minnas hur tyst och lugnt allt var just den här dagen och hur gott och ombonat jag hade det? Är det inte ungefär så man vill att alla de bilder man tar ska uppfattas? Som delar av en verklighet, vare sig det händer mycket eller lite, eller ingenting? 

Bild: Jörgen Auer

Men en betraktare av bilden kan förstås tycka helt tvärt emot. Bara för att jag tycker att mitt ögonblick är värt att sparas så behöver ju inte andra tycka samma sak. 

För övrigt anser jag att ögonblicken blir bättre om det händer något i dem. Som när den här bilden från rondellen i Vikingstad togs. Tänk så fint det hade varit med ett fågelsträck på himlen. Men man kan inte få allt.

En del av verkligheten är det dock. 

Ett besök som räcker länge

Bild: Jörgen Auer

Var njuter man bäst av väder och vind i Östergötland en solig lördag i oktober? Jo, vid Vättern naturligtvis. Och på Omberg som kan ses så här från Hästholmen.

Bild: Jörgen Auer

Det här är också Hästholmen och här tog vinden i så att jag inte vågade mig en meter närmare vattnet som jag inte hade någon större lust att trilla i.

Bild: Jörgen Auer

Naturligtvis tog jag en promenad i vackra Hästholmen också. Den här sköna vyn över hamnen kan ses från Drottning Ommas väg.

Bild: Jörgen Auer

Efter det blev det ett bilburetbesök på Omberg och så här skönjes Hästholmen från parkeringen ovanför Ellen Keys villa Strand.

Bild: Jörgen Auer

Ja, vad ska man säga? Ah, eller åh? Eller behöver man verkligen säga något alls? Vättern talar ju.

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

Här har jag klivit ur bilen vid Stocklycke hamn och studerar en forsande bergsbäck. Underbar.

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

Man kan ta hur många bilder som helst. Var och en av dem berättar om Vätterns skönhet, om Ombergs skönhet och om den njutning och kontemplation som besöket skänker. Efteråt känner man sig glad och nöjd, märkligt nog även med återstoden av dagen.