Varma dagar som nu i juli blir jag lite mer förvirrad än vanligt. Jag vet inte hur jag tänker längre. Och inte heller varför jag plötsligt i denna värme, denna hetta, börjar tänka på Charlotte Kalla. Jag kan om jag blundar se henne framför mig. Hur hårt hon tränar, hur beslutsamt hon gör det och hur minutiöst hon gör det. Nu jävlar, tänker hon nog men menar med nu egentligen kommande vintersäsong. Nu vill hon ta revansch för förra säsongens bakslag gentemot de norska skidåkarna.
Men kan hon ta ifatt norskorna som ju verkade närmast oslagbara?
Tveksamt.
Skit samma, jag kan ändå se Charlotte framför mig och den intensiva träningen på glaciärernas gnistrande snö. Och då blir jag avundsjuk på den där beslutsamheten och viljan. Jag skulle också önska mig en sådan tro på mig själv och min förmåga.
Men jag har aldrig ägt den.
Antagligen är det därför jag är så imponerad av alla idrottare och deras träningsupplägg och offervilja.
Nu är det inte bara idrottare som äger ett sådant sinne, utan jag är lika imponerad och fascinerad av sångare, dansare, musiker, konstnärer av alla de slag, liksom av skickliga yrkesmänniskor - hantverkare, it-proffs, florister, byggnadsarbetare, hobbysnickare, kort sagt alla som kan så mycket mer än jag.
Men frågan är om de är så mycket bättre än jag i min specialgren - njutning av det lilla: en vacker sten, en ljuvlig äng, ett darrande löv, den spelande vinden, humlors surr, skogens omfamning, grusvägens knastrande, solens blänk i ett vattendrag, morgonens tystnad och allt som bor i en gryende dag.
Just i detta nu tittar jag på en rönn och dess röda bär. Bakom den lyser himmel blå och molnformationer i vitt och grått, till och med mörkgrått. Ska det bli sämre väder?
Jag älskar det också.
Och jag längtar efter vinter för att få se hur det ska gå för Charlotte Kalla.
