Bland ristare och runor

Bild: Jörgen Auer

Vid besök i Uppsala för någon vecka sedan besökte dottern Rebecka och jag Läby västergård för att titta på den där belägna runstenen.

 

Bild: Jörgen Auer

Det mest intressanta med den anser jag vara noteringen att den är ristad av runmästaren Åsmund Kåreson. Det var alltså inte de nämnda stenresarna Sigbjörn och Sigdjärv som gjorde själva runorna. Kanske kunde de inte "skriva", utan vände sig till en som visste konsten att både stava och rista. Jag har inte tänkt på det tidigare att det fanns runmästare, men det är klart att så måste det ju ha varit. Precis som i alla hundratals år som följde ända fram till mitten på 1800-talet, att folk inte kunde alfabetet utan vände sig till dem som kunde: präster och skrivare.

Så jag googlade lite och fann gott om uppgifter på Wikipedia om forna ristare i Sverige.

Åsmund Kåreson var en sådan i Uppland på 1000-talet.

Östergötland då?

Ja, här hade vi ju bland annat Varin som redan på 800-talet ristade den mest omtalade och största funna stenen i hela riket: Rökstenen.

Bild: Jörgen Auer

En annan omtalad ristare var Torkel som levde på 1000-talet och bland annat var mannen bakom den ståtliga Högbystenen (Ög 81 - bilden ovan) som står rest en kilometer norr om Högby kyrka, Mjölby, liksom han även var ristare av andra stenar i närheten.

Bild: Jörgen Auer

Så här fint ristade Torkel på Högbystenen. Man förstår att han måste ha varit en uppskattad konstnär.

Bild: Jörgen Auer

I närheten kan den här skylten läsas på en liten höjd där den har sällskap av trenne stenar:

Bild: Jörgen Auer

Hur vet man att Torkel var inblandad? Jo, på den här (Ög 82) börjar till och med texten: Torkel ristade denna sten efter Övind, Tostes son, som ägde Högby. 

Bild: Jörgen Auer

Ög 83 tros vara ett verk av Torkel på grund av ornamentala likheter med hans andra verk. Snyggt ristad är den hur som helst med både text och bild.

Bild: Jörgen Auer

När jag ändå gett mig in i runornas värld kan jag väl fortsätta. Efter god lunch på Sjögestad motell tog jag en promenad genom skogen bort till Sålla och tillbaka. Stannade då till vid fornlämningarna nära motellet och läste än en gång skylttexten (jag har varit här förr) om Toste och hans far.

Bild: Jörgen Auer

Toste? Hette inte fadern till Övind som ägde Högby också Toste? Jo. Men det var nog inte samma gubbe. Eller? 

Vid lagun och öken

Bild: Jörgen Auer

 

Där! Äntligen fick jag tillfälle att se Blå lagunen utanför Skänninge. Men det gamla kalkbrottet sex kilometer norr om Skänninge nära gamla vägen mot Motala lyser mer turkos än blå för ögat. I alla fall från den här synvinkeln.

Bild: Jörgen Auer

Jag har i åratal sett massor av bilar stå parkerade längs vägen sommartid och sett folk gå in i skogen med korgar och filtar och med bad i blick. Det är Blå lagunen som lockat. För egen del har det dock inte blivit av att stanna.

Förrän i dag.

Bild: Jörgen Auer

Bad hade jag dock inte i tankarna. Jag ville bara se hur det såg ut. Men att det skulle se ut så här kunde jag inte föreställa mig. Jag vet inte varför, men jag trodde mer på branta klippor.

Det finns inte en enda.

Bild: Jörgen Auer

Det går att gå runt lagunen också, även om det för tillfället ligger ett tiotal mindre träd över stigen.

Bild: Jörgen Auer

En idyll är vad det är. Och i dag skimrade vattnet i såväl grönt som turkos. Och blått. 

Bild: Jörgen Auer

Se bara! Och njut. Visst är det fint? Svaret på den frågan är ja.

Bild: Jörgen Auer

I dag låg lite is kvar i södra delen av Blå lagunen som sträcker sig så där en 500 meter och är 50 meter brett. 

Bild: Jörgen Auer

Lika glad och överraskad som jag blev av Blå lagunens skönhet, lika förvånad blev jag av det intilliggande markområde som jag vill kalla Skänninge öken.

Bild: Jörgen Auer

Ja, jag begriper naturligtvis att det inte är en  öken i egentlig mening. Men väldigt mycket sand är det, därav min bedömning av och namn på området. 

Verkligen annorlunda landskap.

Fotbollskväll på gott och ont

Bra, nu slipper Svenska Fotbollförbundet fundera på om Sverige ska åka till ett redan kritiserat VM i Qatar i sommar.

Detta eftersom Polen slog ut Sverige i det avgörande VM-kvalet med 2-0. Därmed är alltså Polen klart för VM och svenska spelarna får vara hemma och se mästerskapet på tv.

Bilden ovan visar straffmålet till 1-0 genom Lewandowski. 

 Och här jublar polackerna efter samma mål. Sen fick de anledning jubla ännu mer efter 2-0 och ännu mer vid matchens slut.

Det konstiga var att Sverige ändå gjorde en okej insats. Skapade flera kvalificerade chanser i första halvlek.

Å andra sidan svarade Robin Olsen för ett par fenomenala reflexräddningar. Det kunde ha blivit 4-0.

Mer fotboll. Tidigare på tisdagskvällen besökte jag årsmötet hos Sällskapet äldre IFK-are där det även serverades god mat på Idrottsparkens restaurang.

Jag fick även äran att inför 130 besökare prata lite med några av årets spelare: från herrlaget var Linus Wahlqvist Egnell och Daniel Eid närvarande och Sofia Hjern och Clara Flenhagen från damlaget. 

Dessutom var sympatiske herrtränaren Rikard Norling med under kvällen och delgav Sällskapet sina synpunkter och tankar om kommande säsong. 

Tack för en trevlig kväll, allihop.

Och tack för Bajdoffs bok.

 

Vilken fin IFK-bukett

Bild: Jörgen Auer

Se vilken fin liten IFK-bukett jag fick till från trädgården. Med snödroppar och scilla och till på köpet i en blåvit vas.

Buketten, vasen och bilden gör jag till ett inlägg för att celebrera IFK Norrköping som fyller 125 år i år och vars supporterförening Sällskapet äldre IFK-are har årsmöte i kväll.

Ja, jag är med i sällskapet. Spelade pojklagsfotboll i IFK när jag var mellan 12 och 16 år.

Men VM-kvalet Polen-Sverige då? Ja, den matchen ser jag förstås efter årsmötet.

 

Ett land i brand

 

Palettbladen i fönstret

målar marshimlen

i eldröda flammor

ett land står i brand

och ropar på hjälp

Visst kan du hjälpa ett land

om bara viljan finns

det lilla du gör kan

vara det stora

med en utsträckt hand

Vad kan en enskild göra?

Värme och vänskap finns

och 134 kvadratmeter

borde kunna räcka

för fler än bara en

Jörgen Auer 27 mars 2022

 

Ett tal i Polen och stund i solen

Ur CNN

Om amerikanske presidenten Bidens tal i Polen var lördagens viktigaste händelse vet jag inte om jag vill påstå, men han gjorde i alla fall klart att hela västvärlden står på Ukrainas sida mot krigshetsaren Putin.

Biden sa också med eftertryck att den ryske diktatorn absolut inte skulle tänka på att försöka ta en endaste inch av Nato-territorium och att det ryska folket inte är någon fiende.

Dessutom sa han faktiskt rent ut att Putin måste bort. Men hur han skulle bort nämndes inte och senare under kvällen kom ett förtydligande från Vita huset, att presidentens ordval inte avsåg ett regimskifte utan att Ryssland inte ska ta sig rätten att bestämma över andra länder. Hm. Märkligt.

Bild: Jörgen Auer

På hemmaplan var mitt största huvudbry för dagen att artbestämma de här fåglarna. Ett bry jag dock aldrig fick någon ordning på. Jag får fråga en expert jag känner -Claes Nilsson.

Bild: Jörgen Auer

Dagens skönaste. Ja, den tävlingen vanns av stunden när jag la mig på rygg i lä på en trädgårdsoffa några minuter. Så gött.

Bild: Jörgen Auer

Dagens tv. Solen vräkte in genom fönstren så jag tvingades dra för när jag ville se Oskarshamn-Leksand i SM-kvartsfinal i hockey.

Ja, sen såg jag ju också och hörde Joe Biden tala i Polen. Och efter det tittade jag på programmet Island Sverige i Kanal 5. Jag gillade det.  Emellanåt såg jag på CNN. 

Hur ska det sluta i Ukraina? Tja, mera död, mer förstörelse, mer åt helvete.  Fy fan som det ser ut. Hur ska man kunna bygga upp landet igen och till vilka kostnader?

Fast det skulle vara roligt att få vara med och göra det.

I Bäckhult en stund

Bild: Jörgen Auer

Var i Bäckhult ett par timmar i dag. Egentligen bara för att se om det gick att åka dit.

Ja, även i Kisa var jag. Där blev det god lunch på Blå Hästen. 

 

Bild: Jörgen Auer

Ännu ligger isen på Drögen, men nog ser den svag ut på många ställen och jag skulle inte ge mig ut på den.

Bild: Jörgen Auer

Det ligger is på skogsvägarna också. Men jag kom fram. Och åter.

Bild: Jörgen Auer

Faktiskt är det här de första blåsipporna jag ser i år. De blir Cecilia och Fredrik glada åt. För det vid deras hus i Bäckhult som de växer.

Blir: Jörgen Auer

Det här då? Denim. Mina jeans. Bild av misstag i bilen. Sen blev det blå lite mörkare eftersom jag halkade på en blöt fläck när jag klev ur och föll omkull. Slog mig inte.

Samlade intrycket av ett besök 25 mars i sommarparadiset Bäckhult vid Drögen? Lugnt. Men inte mycket att styra med. Tänkte dammsuga, lät bli. Släppte dock ut några flugor, ett par hundra. Samt hackade is i sista backen så att åtminstone ett hjulpar får fäste.

Just det ja, Pernilla och Stina Boel tittade ut en stund, de också. De längtar efter riktig vår, utan is och snö. Jag med.

Nästa gång.

Lite om landet och stan

Bild: Jörgen Auer

Så här knotigt kan det vara på landet. På landsbygden, närmare bestämt på ägorna till Uljebergs Säteri, Mantorp. Där trivs jag. Jag bor där, inte i själva gårdshuset, men i ett hus tillhörigt säteriet. Jag har naturen som granne. 

Bild: Jörgen Auer

Men visst är jag i tätbebyggelsen ibland, jag också. Förfasas över allt som glasas. Här i Linköping i dag. Där jag ändå njöt av en promenad runt Stångån. Det var rofyllt i dag.

Bild: Jörgen Auer

På landet får man se på annat Somligt ryker och dammar, annat luktar när vinden ligger på. Men jag älskar't. Och det är ännu mera rofyllt.

Bild: Jörgen Auer

Men stan bjuder andra syner, vinklar och vrår, kvarter och torg, färg och form, och kyrkotorn som strävar mot himlen, det är restauranger och kaféer, andra lukter och smaker. Synerna växlar och jag gillar det också och kan ta andra bilder. 

Bild: Jörgen Auer

Landet igen. Det här kan inte stan erbjuda. Trav utanför husknuten. Härligt att skåda. Fast det är klart att Linköping förstås har Smedstad ridcenter, hästar saknas inte. Och utrymmet för dem känns egentligen mer landet än stan.

Bild: Jörgen Auer

Den här synen kan jag inte se ¹på landet. Det kan jag däremot vid hockeytemplet och evenemangsarenan Saab Arena i Linköping. Jag gillar verkligen det något märkliga konstverket "Mottagning" från 2004, med 64 flaggstänger i blått och gult. Konstnären heter Kari Cavén.

Bild: Jörgen Auer

Och se här! Den här bilden skulle kunna vara tagen nånstans på landsbygden. Men det här är i Linköping och Stångån vid Tekniska Verken. Heja, Linköping.

Bild: Jörgen Auer

Men hästen Ofelia trivs bättre på landet, säger hon. Nej, hon är inte min, men vi är grannar och pratas vid ibland och kanske vet hon att jag bor i huset på bilden. Nej, igen. Jag äger inte huset, jag hyr en av lägenheterna däri. Och stortrivs. 

Men det är skönt med lite ombyte. Därför blev en solig utomhuslunch på Cioccolata Bistro i Linköping i dag välbehövlig. Lika trevligt sällskap som alltid var Maria Landqvist. Tack, Maria.

Tack för allt, Kalla!

Ur Svt

Vilken idrottare, förebild och idol. Till och med jag, så gammal jag är, har många gånger skrikit mig hes och svettats rejält när Charlotte Kalla kommit farande i skidspåren, tänk bara på stafetten i Sotji 2014. Jag kan fortfarande klart se framför mig Kallas otroliga upphämtning och spurt. Hon har varit Sveriges bästa längdskidåkare under senare år och hennes meritlista är minsann något att vara stolt över.

Nu har 34-åriga Charlotte bestämt sig för att sluta som  aktiv. SM på hemmaplan i Piteå blir hennes sista tävling och i dagens 10 km tog hon bronspengen bakom Frida Karlsson Ebba Andersson.

Att följa Charlotte Kallas med- och motgångar har varit en fantastisk tv-show. När hon åkt bra har hon varit så sprudlande glad att man själv sitter där i soffan och skrattar med henne. Du är så bra, min idol, tänker man då.

Och när hon åkt dåligt, ja jäklar så svarta ögon hon har då. Det är inte säkert heller att hon stannar till framför tv-reportern och säger nåt mer än: skiit på sin härliga dialekt.

De svarta ögonen skulle jag inte vilja komma i vägen för. Men kanske visar de också vinnarskallen Charlotte Kalla. För i kampen om OS-och VM-medaljer har nog ögonen svartnat där ute i skogen och spåret: jag ska fram, jag måste öka, måste ge allt och lite till. "Kom igen nu, Charlotte" (kanske tänker hon så och snackar med sig själv under loppen, jag tror så).

Tack för alla fina tv-stunder, Charlotte, det har varit roligt och spännande att följa dig. 

Lycka till med vad du nu tänker syssla med. Jag räknar med att få se dig ofta i tv även i framtiden, i Mästarnas mästare, som gäst i morgonsoffor och Efter fem, i  skidsammanhang i OS och VM (expertkommentator). Troligen och förhoppningsvis i andra program också där du kan få användning för dina svarta ögon, vare sig de utstrålar jublande glädje eller besvikelse och ilska.

  

Som jag ser ut

Bild: Selfie

Jaha, livet förändras.  Ibland från dag från dag. Tisdag och onsdag ser jag till exempel ut så här.Detta för att cytostatikabehandlingen började i morse.

1 februari opererades en tumör i tjocktarmen och nu är det alltså dags för cytostatika var 14:e dag i sex månader för att söka hejda metastaser att få fäste.

I samband med operationen fick jag en tillfällig stomi, den ses till höger på bilden och ska tas bort när behandlingen är över är det sagt.

Det blå fodralet tillhör en pump som ingår i allt det paketerade på kroppen och om jag fattat rätt så ska det tas bort på torsdag för att sen kopplas in/på igen efter nästa behandling om 14 dar.

Så ska det fortgå i sex månader.

Det lär bli en varm och svettig sommar. 

Därför ser jag fram mot hösten och vintern och förhoppningsvis ett liv utan cytostatika och tumörer.

Ännu mer ser jag fram mot ett fint 2023.

Går det i stället åt helvete så gör det. Jag har levt ett roligt och skönt liv och vill helst fortsätta med det. Tänk så mycket jag har sett och så många människor jag träffat. Helt otroligt!

Det måste jag göra nåt åt.

 

I morgon börjar det

Bild: Jörgen Auer

Gjort i dag? Förutom att ta den här kvällsbilden, vill säga. Jo, jag har fått en PICC-line inkopplad i en av högerarmens vener (den kraftigaste) och ner till Vena cava superior, strax ovanför ingången till hjärtats högra förmak.

Vad ska det vara bra för? kan man undra och svaret är det behövs vid intravenös behandling.

I morgon börjar nämligen min cytostatikabehandling efter tumöroperationen 1 februari och ska pågå i sex månader (var 14:e dag).

Så jag ser fram mot hösten, vintern och ännu mer mot 2023.

I väntan på nästa år duger den här bilden bra.

Fotboll, Nato och älg

Bild: Jörgen Auer

Besökte Uppsala lördag/söndag och umgicks med dottern Rebecka med familj. Både igår och i dag blev det fotboll att titta på eftersom barnbarnen William och Vera båda hade matcher. Bilden är från dagens promenad innan Veras match.

Bild: Jörgen Auer

Sen bar det iväg till Stockholm där jag var bjuden på lunch hos Claes Månsson i Larsberg på Lidingö. Även min systerson Richard Månsson var där. Då hände det sig att 13 örlogsfartyg från Nato smög förbi. Mäktigt.

Bild: Jörgen Auer

På hemvägen valde jag att åka över Jönåker och Kvarsebo. Såg den här älgen stå och överväga om det var läge gå över. Det var det inte.  Men den stod snällt kvar medan jag stannade för att föreviga den. När jag körde igen såg jag att den hade en kompis i skogen och att de verkade springa bort från vägen.

Bild: Jörgen Auer

Efter det stannade jag en gång till. Var ju bara tvungen att fota Bråviken i sol. Underbart.

Bild: Jörgen Auer

Hem till Uljeberg, Mantorp kom jag lagom som solen bestämde sig för att ta farväl. Hej då solen, vi ses i morn.

Solens uppgång i Alvik

Bild: Jörgen Auer

Alla bilder i det här inlägget är tagna i Alvik, Stockholm under lördagsmorgonen. Vilken morgon!

Bild: Jörgen Auer

 

Jag menar: vilket håll man än bestämmer sig för så nog sjutton går det att hitta intressanta vyer.

Bild: Jörgen Auer

Så intressanta vyer att det nog inte behövs flera ord i detta  inlägg.

Bild: Jörgen Auer

Bilderna talar till oss ändå, eller hur? Men har man varit verksam som journalist i hela sitt yrkesliv så går det förstås inte att vara ordlös.

Bild: Jörgen Auer

Därför får det bli några ord om soluppgång också. Att se solen gå upp är en ynnest att buga för. 

Bild: Jörgen Auer

Och se här så fin utsikt det är över restaurang Sjöpaviljongens läge vid Tranebergs strand.

Bild: Jörgen Auer

Här är Sjöpaviljongen ur lite annorlunda vinkel. Jag förstår att det måste vara fint att sitta ute och äta här i vår och sommar.

Bild: Jörgen Auer

Skulle jag mot förmodan bosätta mig i Stockholm så skulle det kanske vara lyckat med en lägenhet just vid Mälaren i Alvik.

Bild: Jörgen Auer

Summa summarum: jag tycker verkligen om Alviks strand och Tranebergs strand. Och ni på Sjöpaviljongen! Räkna med att få se mig igen.