Ingen märkvärdig dag

Bild: Jörgen Auer

Nyårsafton låter alltid så märkvärdigt. Ändå är det ju egentligen bara en dag som alla andra. Varje års sista dag, så är det ju förstås, men det är inget speciellt med den om vi inte gör den till något mer än andra dagar. Klär upp oss, lyssnar på konsert, äter gott, eller hur vi nu firar. Själv är jag så gammal att jag tänker titta på bingolotto som alla andra pensionärer. Kanske lite junior-VM-hockey också. Om jag nu inte fick för stor dos i går då jag såg alla tre matcherna och inte sov en blund på hela natten. 

Bild: Jörgen Auer

Dagens lilla motion fick jag annars i Ljungsbro och en promenad med sonen Martin och hans familj (Frida och William Jackson) längs kanalbanken. William hade en fotboll med sig hela vägen och undvek skickligt att spela bollen i Göta kanal.

Bild: Jörgen Auer

Vad gjorde jag mer på årets sista dag? Åt lunch i Ljungsbro, åkte hem över Ljung, Maspelösa, Västerlösa, pratade i telefon med gamla mor Eva och mina syskon Britt-Marie (Titti), Ann-Marie (Ami) och Crister, önskade tusentals facebookvänner gott nytt år, åt middag, drack rött, och ska nu se Bingolotto. Och vinna nåt bra. Gott nytt år.

Årets sista dag avslutades tyvärr som alltid med ett sjutusan smällande. 

En sån jävla idioti.

Gulrosa moln i Drögen

Bild: Jörgen Auer

På årets näst sista dag tog jag en tur till Bäckhult. Det småregnade, eller var åtminstone så pass fuktigt hela vägen att vindrutetorkarna jobbade lite på auto. Men vid Mansgölen mellan Ulrika och Kisa såg jag skymten av sol och hoppades på att åtminstone den allra närmaste framtiden skulle bli ljus.

Bild: Jörgen Auer

Framme i Bäckhult såg jag faktiskt mer av solen. Dock inte så att den sken just där. Men jag såg var. Vid Näset.

Bild: Jörgen Auer

Så här såg jag också solens inverkan. Molnen lyste rosa eller gulrosa i Drögen som märkligt nog inte såg så kall ut. Inte sedvanligt vinterkall i alla fall. Och det var ju inte så kallt i luften, heller. 2-3 grader.

Bild: Jörgen Auer

Men mer sol än så här blev det inte. Dock fann jag viss tröst i att den troligen visade sig någon annanstans i Östergötland i stället. Inte västerut, men i öster om jag fattade en väderrapport i Radio Östergötland rätt. Dessutom ska det visst bli ungefär likadant i morgon, på nyårsafton.

Bild: Jörgen Auer

På hemvägen stannade jag till kort vid Mansgölen. Dimslöjor hängde i skog och dal. Vackert.

Här är LHC i topp

Bild: Jörgen Auer

Det kanske inte går så där lysande för Linköpings HC i Svenska Hockeyligan. Tvärtom håller föreningens manliga seniorlag till i seriens nedre regioner. En supporter får hitta annat att glädjas åt. Som vad, kan man undra. Jo, det kan jag ge exempel på. Se bara vad jag såg i dag. Här är i alla fall LHC i topp.

 

Tempcon kommer med kyla

Bild: Jörgen Auer

Jag hinner ta tempen på en bil till innan jag slår igen serien "Trailers på svenska vägar" för det här året. Jag startade serien på hösten 2017 och har nu avverkat drygt 120 olika företag. Egentligen fler, eftersom somliga av dem ingår i koncerner. Så är det med dagens bil och företag - Tempcon. Här på besök i Mantorp.

Tempcon ingår i Tempcon Group som ägs av Tempcom Holding AB. Och ägare till det svenska företaget är brittiska Accentfourteen Holding 2012 Ltd.

På utmärkta hemsidan tempcongroup.se får man reda på det mesta som är värt att veta om företaget och koncernen som specialiserat sig på tempererade transporter och logistik. Koncernen består av en grupp bolag som fokuserar på klimatsmarta logistiklösningar.

Största bolaget i koncernen är en gammal bekant för den här serien: Det 1963 grundade Tommy Nordbergh Åkeri AB i Hjärnarp som 2019 omsatte 858,7 miljoner kronor och då hade 440 anställda. Uppgifterna står inte på Tempcons hemsida, utan sifforna har inhämtats hos merinfo.se som även är källan till nedanstående noteringar för några av koncernens bolag:

KlimatTransport & Logistik AB omsatte 174 miljoner och hade 31 anställda. 

PL Fraktservice i Uddevalla omsatte 82,6 miljoner och hade 9 anställda.

Claesssons Transport i Ljungby AB: 77, 8 miljoner, 64 anställda.

Tempcon Linköping AB (tidigare PG Lots med över 20 år i branschen): 41,1 miljoner - 48 anställda.

PL Logistik AB: 28, 6 miljoner - 48 anställda.

Mörnarp Frystransporter: 19, 8 miljoner - 13 anställda.

Trailers på svenska vägar har tillkommit enbart för att stilla min nyfikenhet på var alla transportfordon man ser i Sverige hör hemma. Tempcon Group har existerat sedan 2016 och först ut att anslutas av de här uppräknade företagen var Tommy Nordbergh i augusti 2016.

Är det Johnny som kört?

Bild: Jörgen Auer

Blir det här årets sista bil i serien "Trailers på svenska vägar"? Kanske. I alla fall är det en bil från finska Transport och speditionsföretaget Scandic Trans OY, med huvudsäte i Korsholm, nära Vasa. Företaget som grundades 1990 har även kontor och terminaler i Åbo, Helsingfors, Helsingborg och Stockholm (Huddinge).

Hemsidan heter scandic.trans.fi och berättar om tio spår inom verksamheten: livsmedelstransporter, temperaturreglerade transporter, expressfrakt, transporter av farliga ämnen, läkemedelstransporter, överdimensionerade transporter, tjänster för flygfraktbolag, terminaltjänster och spedition, projekttransporter, samt förtullning och spedition.

"We're sending Johnny, står det på de 45 fordon Scandic Trans förfogar över, varav 35 är specialiserade på frystransporter och man måste så klart fråga sig vem Johnny är? Det är alla vi som jobbar på företaget, skriver hemsidan och gör klart att Scandic Trans lägger stor vikt vid det personliga bemötandet.

Viktigaste kundsegment? Matindustrin.

2019 fanns 25 anställda och omsättningen skrevs till 30 miljoner Euro. I alla fall enligt coastline.fi

Bilden togs vid depot Mantorp i Sverige i slutet av november 2020 och jag gör den här serien om transportföretag enkom för att jag är intresserad av var alla transportfordon på vägarna kommer ifrån. Var hör de och de företagsnamn som står på dem egentligen hemma? Hittills har jag berättat om drygt 120 företag, svenska och utländska.

På lång och blåsig vandring

Bild: Jörgen Auer

Oj, så man har gallrat i det lilla skogspartiet mellan västra och östra Olofstorp i Mantorp. Vad de boende säger om det vet jag inte, men gallringen kanske har skett på deras begäran? I alla fall ser man nu husen från gång/cykelvägen och således kan man inifrån husen nu se vilka som rör sig i skogen. Kan ju vara bra. Jag såg detta i dag på en riktig långpromenad som tog så där två timmar och en kvart. Vad blir det? En och en halv mil? Nånting ditåt.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag gick en  av mig flera gånger tidigare beprövad promenad. Från Gulfmacken ner Riksvägen till västra Olofstorp, genom skogen till östra Olofstorp, vidare till Viby och kyrkan, fortsatte österut,  sneddade över fälten via grusvägen därstädes mot Skorteby och på väg mot Skorteby Lillgård vände jag mig om. Man ser inte mycket av Viby härifrån, tänkte jag. Men kyrkan syns lite i alla fall.

Bild: Jörgen Auer

Jag zoomade in kyrkan och sköt igen. Fingrarna blev snabbt frusna för vinden låg på ganska hårt här. Jag drog mig till minnes första gången jag gick just här och hur förvånad jag var att det gick att komma fram. Det hade jag inte haft en aning om tidigare.

Bild: Jörgen Auer

Några hundra meter längre åt nordost, närmare E4, vid Viby Berget, låg Viby Handelsträdgård i vinteride. Eller, det är säkert full verksamhet där, men det är inte öppet. Öppnar igen gör man i mars. 

Jag fortsatte förbi Stall Lillgård, Stall Skorteby, gick över E4 och såg att det var ganska mycket trafik då (vid 12-tiden). Vid Skorteby packeri susade de väldeliga vindkraftverken så man kunde tro att det stormade. Men riktigt så mycket blåste det inte. Mera byig vind. Skorteby Herrgård såg hemtrevligt ut, ja, med juleljus i fönster och allehanda elslingor ser det ju varmt och välkomnande ut överallt, och jag funderade som vanligt när jag är ute och går: undrar om någon någon gång någonstans kommer att ropa på mig med frågan: vill du fika? 

Bild: Jörgen Auer

Fast då måste man bli igenkänd, förstås.

Själv gick jag på. Visslandes. Jag är den glade vandraren kunde urskiljas ur repertoaren samt några fågelimitationer. Hade jag levt i början av 1800-talet kunde jag ha annonserat min ankomst i lokaltidningen Östgöta Correspondenten sålunda:

Vid lunchtid måndag 28 december kommer långvandraren herr Auer att vandra långpromenad förbi Skorteby. Denne kommer då att understundom vissla som en talgoxe, samt imitera andra i riket förekommande fåglar. Han kommer också att visa sina färdigheter i baklängesgång, samt om väderleken så tillåter även gå utan huvudklädnad en kortare sträcka. Detta senare blir vid Uljeberg.

Men nu är det 2020 och jag gick som vanligt.  Ut på Västerlösavägen och förbi fina Uljeberg och alla hästarna där, ett travekipage var på väg ut på träning, en tjej skulle hämta in en häst från en mycket lerig hage och naturligtvis uppehöll sig hästen allra längst bort i den stora hagen. Varför är det alltid så? Vid Circle K stod som vanligt flera stora och tunga lastbilar, den här gången såg jag minst två från Stena och en från Williamson. Schenker var också där och en mindre lastbil från Mefab i Motala samt ytterligare några. Det var inte fullt, långt ifrån. På parkeringen vid City Gross, eller depot Mantorp som det står på taket på det som alla mantorpsbor kallar Mobban (efter Mobilia som varuhuset hette förr), stod för en gång skull inte en enda lastbil. Därför kunde jag själv nu ta en närmare titt på de enorma hål som ligger som gölar i asfalten. Varför är det så dåligt? Är det de tunga fordonens fel? Eller illa asfalterat? Fy som det ser ut.

Kommen så långt på min vandring visste jag att jag snart var hemma. Mycket riktigt. 20 minuter senare klev jag in genom dörren. Värmde på kaffet. Tog en lussekatt. Och skrev det här.

Tankar inför nästa år

Bild: Jörgen Auer

Julen 2020 är över och vad ska vi säga om den? Att den är som ingen annan jul före den är självklart med tanke på covid-19 och de umbäranden och uppoffringar många tvingats till och den sorg och bedrövelse som följt i dess spår. För egen del har årets jul varit den första som änkling efter Ingers bortgång 31 mars. Det betydde att julen inte på något sätt kunde firas på sedvanligt vis, inte ens utan pandemin. Men jul har det ändå varit och vi har världen runt firat den på lite olika sätt, försökt göra den så trivsam och god som vi har kunnat, i decimerat umgänge när några av oss inte kunde eller vågade medverka på grund av smittorisker.

Nu går vi mot nyårshelgen och 2021. Vad kan vi förvänta oss där? Att det smäller? Troligen. För helgen absolut och för året skjuts eller bombas det antagligen någonstans när som helst. Var som helst. Så är det nu för tiden och det kommer vi att få leva med för all framtid. 

Men förhoppningsvis kommer vi under året åter att kunna gå på konserter och idrottsevenemang och överhuvudtaget börja leva mer som vi är vana vid. Men när? Det vet vi ingenting om, inte ens forskarna om covid-19 vet, eftersom det är en ny smitta som drabbat oss och som ju nu muterat en eller två gånger dessutom. Och hur bra och verksamma är de vaccin som börjat att tas i bruk? Det återstår att se.  

Den pessimistiskt lagda säger kanske att vi får fortsätta leva som i år även hela 2021 och kanske i flera år till. Den optimistiska människan tror att vi snart kan börja kramas igen, kanske redan till våren eller senast i sommar.

Vad jag tror? Jag vet inte. Men säger också att jag innerligt hoppas att livet snart är som vanligt igen. Så att vi åter kan leva på det sätt som familj, släkt och vänner brukar leva. Tillsammans.  

Det är ju jag som rimmar!

Ur Corren 24 december

Ja då, visst är jag med på Sportens jultävling i Corren i år igen. Det är ju jag som gör rimmen, nämligen. Och när jag presenterat åtta lätta rim (för vi vill ju ha så många svar som möjligt), ja då hör jag av mig till Sportredaktionen och berättar vilka åtta idrottsprofiler det handlar om. Då gäller det för redaktionen att leta reda på åtta bilder och beskära dem lite lagom svårt (lätt) och smälla ihop allt till en för ögat förhoppningsvis skön blandning. Sen får de lägga till när svaren ska vara inlämnade samt göra en svarskupong. 

 Eftersom Corren numera ingår i NTM-koncernen så finns tävlingen i fler tidningar. Jag är inte säker på vilka som har tävlingen i år, men åtminstone NT (Norrköpings Tidningar) och MVT (Motala Vadstena Tidning). Kanske även i Folkbladet, Kinda-Posten och Vimmerby Tidning, där publicerades i alla fall fjolårets tävling.

Mig veterligen har jag gjort det här sedan 1990. Alltid åtta profiler (en gång var det åtta idrottsklubbar), vilket således skulle betyda 240 verser.  Det blir väl en poesibok av det?

Om du läser det här och inte har någon av uppräknade tidningar, ja då kan du ju klippa ut den här kupongen och vara med i tävlingen. Eller svara på ett vykort? Gör det. Och vinn! God fortsättning.

Va? Är det svårt att läsa verserna? Syns de dåligt?

Okej då.

Vi tar de här också: 

1: En som är van att få palla

vet hur man från höjder falla

ty han hoppar högst av alla

2: "Amerka"? Nej, det var Paris

Där han satt både klok och vis

och åter vann ett första pris

3: Bör räknas in de bästa bland

Älskades i mer än ett land

tog minnesvärd hjälp av Guds hand

4: Sen länge karriär'n är över

Nu tjänar han lite klöver

på tunga täcken som söver

5: Hon ju mästarkvalen slutför

del av vinterstudion utgör.

Östgötskan lotsar oss utför

6: Två systrar efter samma mall

vinterskyttar på samma pall.

Här Lillans förnamn skrivas skall

7: Är van att vara gul och blå

Fastän i London hemmet stå

är Mjölby hemma likaså

8: Kanske vinterns snabbaste ben

Ändå ville hon byta gren

nu laddar hon på nytt igen

En juldag med Lilltomten

Bild; Jörgen Auer

Så härligt med lite sol, tyckte Lilltomten, men ville tydligen inte ha den i ansiktet. Kanske kunde skägget bli förstört, vad vet jag? Det viktiga var att han fick vila en stund efter en arbetsam dag. Därför gick juldagen i vilans tecken. Satt inte Lilltomten i soffan och fikade, eller sög och smaskade på vindruvor, så satt han vid stora bordet och åt mat. När han inte låg och dåsade i solen, vill säga.

Bild: Pernilla Auer

Men visst hann han med promenader också. Två stycken. Först följde han med femåriga Stina Boel och hennes mamma Pernilla och Pernillas pappa Jörgen på en lugn vandring genom delar av Mantorp. Han hörde hur Jörgen mötte Hans Rydell och hur Hans ropade: God fortsättning. Jag såg ditt quiz i Corren. 

Vad såg tomten mer? Jo, han såg Bitte Forsman komma gående. Var det på Yoldiavägen? Ja, bestämt var det så. Senare, på Prästgårdsvägen, såg han hur Pernilla och Stina Boel packade in sina saker i bilen och hur Ingrid Kristiansson kom förbi på sin dagliga promenad och hälsade på P och SB. God fortsättning, hörde han båda säga. Hej då, kör försiktigt, hörde han Jörgen säga till dottern och barnbarnet.

God fortsättning, tänkte Lilltomten för det tyckte han var en väldigt bra önskan att både ge och få ta emot. Det var så värmande och kan ju gälla för så lång tid. För evigt, till och med.

Bild: Jörgen Auer

Efter det följde han med Jörgen på ny, något raskare promenad och tillsammans såg de månen där uppe i skyn. Känns så nära, men är så långt bort. Allt är så förunderligt, tänkte Lilltomten. Livet, tillvaron, månen, planeterna, universum. Från det största som väl måste vara alltet, till de minsta byggstenarna: atomerna. Eller, nu blev tomten brydd: finns det kanske ännu mindre än atomerna? Han visste inte, nanoteknik vad är det? Betyder inte det miljarddel av något? Av vad? Lilltomten googlade på mobilen: "En nanometer" nm, är en miljondels millimeter, en tusendels mikrometer; att jämföra med en typisk atom som är drygt 0,1 nanometer i diameter." 

Besynnerligt och förunderligt, tänkte den lilla tomten.

Bild: Jörgen Auer

Solen skulle snart gå ned. Hade redan börjat nedgången och kröp allt närmare mörkret i molnranden vid horisonten bakom skogsbrynet. Lilltomten som hade problem med tempot på grund av sina små och korta ben såg att Jörgen hälsade på Monica och Julia Davis och tror att även Dan Davis var med, plus ett eller två barn. Och visst hörde han hur Robert Ström ropade från konstgräsplanen, där det för övrigt var en hel del folk på besök. Men vad ropade Robban? Var det god jul, Jörgen, eller god fortsättning, Jörgen?  Lilltomten grälade lite på sig själv för minnesluckan, för det kan ju ha varit något helt annat som ropades. Som vad? Jaa, det var just det som är frågan. Hej, Jörgen? Tjena, Jörgen. 

Bild: Jörgen Auer

Lilltomten la märke till att Jörgen hälsade på alla han mötte. Även dem han inte kände. Det tyckte han var ett fint karaktärsdrag. Hej, hej, låter trevligt. Ja, även ett ensamt hej. På den några kilometer långa grusvägen mötte de flera julfirare som var ute och motionsgick, eller till och med sprang för att bli av med något av det som den feta julmaten ställt till med. De genade genom Veta kyrkogård där renoveringsarbetet med gångar och gräsmattor hade julledigt. Eller är det färdigt? Svårt att säga, tänkte tomten som la märke till att samtliga grusgångar fått nya gräskanter och nu låg utan synligt grus, men med hårdfrusna sandytor. Snart klart för att spola vatten till is, småskrattade tomten för sig själv. Han såg att Jörgen läste namnen på de gravstenar de passerade, några mer igenkända än andra och några av personerna hade han, eller de båda, känt under deras levnad. Borta vid minneslunden stannade de båda två en stund och tänkte lite extra på några nära som gått bort. Jörgen gjorde korstecken, en lite udda grej han börjat med för tiotalet år sen, visste Lilltomten. Varför, visste han dock inte. Inte Jörgen, heller.

Hemkommen ville Jörgen dricka kaffe och äta kakor, särskilt de där som han köpt av bonusbarnbarnet William Jackson till jul, men som han hittills glömt bort att äta. Kajsas cafékakor, heter de och beskrivs som "kakor med stora bitar av äkta choklad". Lilltomten ville inte ha. Han skulle lägga sig och vila i soffan. Jörgen fikade och swishade samtidigt julklappspengar till William och de andra "stora" barnbarnen William Auer och Vera Auer.  Sen skulle han se Mörtfors-Tarzan i Svt1, med Tom Alandh om hans far Hardy Alandh. 

Och där är jag nu.

Ett gott tecken för Norrköping?

Bild: Jörgen Auer

Var i Norrköping i dag och hälsade på gamla mor och passade förstås på att önska god jul. Hon mår bra. Skönt. Vi satt utomhus, syrran Ami och jag och mamma Eva. Alldeles intill Idrottsparken bor hon och det är klart att jag tog en bild av det man kan se från äldreboendet som går under det trevliga namnet Hejaklacken, men som heter Albrektsvägen 153. Fint är det också. Och bara två år gammalt. På tal om fotbollsplanen så ser jag att Rikard Norling blir ny tränare i IFK Norrköping. Bra eller dåligt? Jag tror bra. Eller hoppas jag bara? Norling har ju bevisligen vunnit SM-guld med såväl AIK som Malmö FF och pratar redan om SM-guld i sin målbild för IFK. Valet av assisterande tränare uppskattar jag direkt - förre spelaren Mathias Florén. Att solen sken i Norrköping i dag tar jag som ett gott tecken för IFK, Norling och framtiden.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag tog en kort promenad i Norrköping. Bara ner till Konstmuseum vid Kristinaplatsen och tillbaka upp till Gamla Lasarettsparken där jag hade parkerat. Jag kryssade på smågatorna och njöt av promenaden. Det var många år sen jag var inne på museet, men nu kom jag på mig själv med att längta in.

Bild: Jörgen Auer

När jag åkte hem svängde jag in i vackra bostadsområdet Kneippen också, bara för att jag hade tid och för att jag vet att där är så fint. Så härliga gamla och välskötta villor, varsamt renoverade.

Bild: Jörgen Auer

Hemkommen till Mantorp blev det ny promenad. Så grönt det är! Det tycker nog de här två rådjuren också. De undrar nog var vintern och snön är. Men de kanske är för unga för att veta vad snö är?

Bild: Jörgen Auer

Solen gick ned även denna dag. Skönt att den visade sig. Kanske visar den sig även i morgon, på självaste julafton. Det får den gärna göra, lika gärna som jag vill se åtminstone lite snö. Inte så att det blir halt, men vitt. Pratade med några i Norge i dag, de var i "hytten på fjelle" ock skulle just klä om sig för att sticka ut och åka skidor. Gå på tur. Och de har cirka en halvmeter snö. Det såg helt underbart ut.

Skogskören nynnade i vätan

Bild: Jörgen Auer

Själv kan jag inte säga att jag trivdes direkt med allt regnande under tisdagen. Men skogen, den skogen, den stora skogskören av gran och tall sida vid sida stod där och nynnade av glädje i blötan. I vätan. Och i väntan på onsdagens sol som av SMHI lovats komma i Götaland. Perfekt, susar skogen om kombinationen regn och sol. I morn är jag glad, säger jag. 

Bild: Jörgen Auer

Sjöarna då, som Drögen här, gillar de att det regnar? Ja, jag tror så. Men hur rent är regnvattnet? Är det renare än sjövattnet? Ja, det är det nog ibland. Det beror väl på vad som finns mer i molnen. Tjernobylmolnen 1986 var inte så rena, precis. Fråga mig, jag flög från Moskva dagen därpå. Och moln med innehåll från tyska och polska industrier är säkert inte så snälla att tas med. Men annars kan nog regnvattnet vara väl så rent som vårt vanliga kranvatten. Nej, jag har ingen direkt vetenskaplig källa på det, men har nyss läst sådana tankar på andra bloggar och wikipedia.

Bild: Jörgen Auer

Den elaka pandemin har inte enbart ihjäl oss. Den har även fått oss att motionera mer. Tror jag. I alla fall säger mina ögon så. Jag ser ju att det är långt fler ute och går eller springer än tidigare. Och titta på bilden här, nog ser det väl trevligt ut med en kvällstur i upplysta kvarter? Men håll avstånd.

Bild: Jörgen Auer

Upplyst och trevligt är det också med alla julbelysningar som nu är uppe. Det lyser sannerligen upp.

Bild: Jörgen Auer

Även bilderna lyser. Så också när de är misslyckade. Då blir de till konstverk. Den här bilden, till exempel, är väl konstfull? Jag önskar att jag kunde måla så. Hm, det kanske jag kan? 

Morgondagen allt närmare

Bild: Jörgen Auer

Här skulle jag skriva nåt fint, tänkte jag. Men avstår. Bilden klarar sig utan så mycket text. Kanske lägger jag till något lite senare. Kanske inte. Bilden är hur som helst tagen strax före Sya och avtagsvägen mot Spångsholm om man kommer från Mantorpshållet. Säger bilden månne något om vädret i morgon? Nej. Däremot säger den att solen går ner inom en timme.

Bild: Jörgen Auer

Men den här från centrala Mantorp säger kanske mer om hur det blir i morgon? Nej. Däremot berättar den att det blir ganska mörkt i kväll och svart i natt. Dessutom berättar den att tisdagen kommer allt närmare. Ja, det gör förstås onsdag och torsdag också. Liksom resten av våra liv.  Allt närmare.

Inte så vilda

Bild: Jörgen Auer

Oj då! Här gäller det att se upp. Vildhästar. I alla fall springande hästar. Eller gående. Jag lovar att gå förbi sakta och försiktigt. Men jag vill se dem, förstås. Jag tycker om hästar. Har alltid gjort. Små som stora, ston, hingstar, föl, araber, fjordingar, nordsvenskar, welsh, haflinger, connemara, islandshästar, gotlandsruss, ardenner, frieser, bruna, vita, paint. Alla.

 

Bild: Jörgen Auer

Men så springande var inte "vildhästarna". Inte springande alls. Nej, inte gående ens. De stod lugnt och åt i en hage och brydde sig inte det minsta om vad som skedde på vägen. 

Men det är klart att det är bra med en skylt. Jag fattar ju att hästarna måste både in i och ut ur hagen ibland. Och naturligtvis är det mest bilister som måste se upp. Fast det måste alla. Mopedister, cyklister, löpare, vandrare, skidåkare, tanter, farbröder, killar, tjejer, morföräldrar, invandrare, utvandrare, söner och döttrar, cykelhandlare, järnvägsarbetare, trädgårdsarbetare, minkfarmare, blomsterbindare, spårvägskonduktörer, stormagade, småtjuvar, lillgamla, långa, korta, mustaschprydda, axelbreda som trådsmala, filmare, direktörer, sjuksköterskor, förrådsarbetare och hästhandlare. Plus resten. 

Ren eufori hela dan

Bild: Jörgen Auer

 Ah! En sån dag. Närapå overklig. Vårväder 19 december, det vet jag inte om jag har varit med om tidigare. Hur varmt var det, 7-8 grader. Och sol! Så i solen var det väl 12-13, eller så. Ren eufori!

Bild: Jörgen Auer

Men det är klart att vi misstänker att det inte är bra för vårt klot att vintern är så mild. Även om det är skönt, så känns det fel. Ordentligt fel. Men just som man gå ut en runda så är det ju skönt. Jag tog till och med vårjacka på. Lätta gympadojor, eller streetskor. Och gräset var grönt.

Bild: Jörgen Auer

Mitt i allt det gröna kom Östgötapendeln på väg norrut. Ja, eller öster kanske är mer rätt att säga. Det här är nära Mantorps gård och tågets östgötafärger rött och orange lyste så.

Bild: Jörgen Auer

Tågen avlöste varandra. X 2000 kom förbi liksom det här gröna Green Cargo. Och pendeln är ingen pendel om den inte åker åt andra hållet också. Det gjorde den. Jag vet inte om jag är lite konstig, men jag tyckte tågen var vackra, är vackra när de genomkorsar landskapet.

Bild: Jörgen Auer

Och himlen! Så blå, så blå. Hurra! Här över delar av Spångsholm. Jag var sannerligen inte ensam vandrare eller motionär denna vackra och varma decemberdag. Själv satt jag inne och såg två perioder av nån hockey mellan Sverige och Finland innan jag tröttnade och begav mig ut. Spelet var inte dåligt, utan det var solen som lockade ut mig. Och jag ångrar ingenting. Jag var ute tre timmar. Sol hela tiden.

Bild: Jörgen Auer

Men jag var inte färdig med solen. Nej, nej. Jag behövde lite handlat och begav mig till City Gross. Efteråt åkte jag en sväng till Mjölby och runt för att se något av solnedgången. På hemvägen kostade jag på mig att stanna tio sekunder, hissa ner ett fönster och ta bild i vänster sidospegel. Där var solen, vi sa adjö till varandra och jag åkte hem för att äta. Kvällen ägnades främst åt Så mycket bättre i TV4, men samtidigt hade jag koll på Umeå Stadskyrka i mobilen där jag följde en livekonsert med brorsdottern Agnes Auer - så fint du sjunger Agnes. Tack. Och på tal om fint, i Så mycket bättre var Helen Sjöholms version av Euphoria sannerligen inte dålig. Intet öga torrt, som det brukar heta. Ren eufori.

Mycket bra var också Markus Krunegårds tolkning av Eldkvarns Genom ljuva livet, som jag förstår också en kraftig hyllning till Plura, som Markus tackade för att inspelningen av programmet blev så rolig. De båda Norrköpingsfödda profilerna hade både trevligt och roligt tillsammans. Alla verkade ha roligt tillsammans med Plura - såg det ut som åtminstone.  Plura var på väldigt bra humör i sista programmet och spred roliga kommentarer omkring sig. Jakob Hellman går nog mot en ny vår. Fast det gör vi förhoppningsvis alla. Men vi måste hålla avstånd och sprita händerna ett par månader till.

Vet hästarna vilka vi är?

Bild: Jörgen Auer

Åkte till Kisa i dag. Långt där framme kunde jag skåda ljuset. Var det kanske sol där? För det var det inte i Mantorp när jag åkte. Fast det kan ju bero på att jag begav mig iväg innan solen gick upp. Ja ja, hur som helst åkte jag tydligen mot ljuset. Skönt.

Bild: Jörgen Auer

Och visst var det så. Både vad ljuset och den sköna känslan beträffar. Kisa och Ulrikagatan badade kanske inte i solsken, inte än, men snart. Och jag hade ett roligt ärende i området. Möte med ett barnbarn. En femåring. Och vi började vår dag med att titta på hennes legokalender. Så många små, små legobitar! De minsta jag har sett. Men de är fina och det blir mycket att pyssla med för henne. Hon är väldigt pysslig av sig. Men vi ville gå ut i solen. På promenad. 

 

Bild; Jörgen Auer

Vi gick först och pratade med några hästar strax utanför Västdala. Jag tror att det här är mor och son. Långt bakom dem skymtar Hargs gård. Det funderade vi på om de vet om. Vet de var de är? Och vad tänker hästarna om oss. Ser de att vi bara går på två ben? Njae, va? Vet de att vi två är morfar och Stina Boel? Näej. Nej, nej. Nej. 

Men de kanske undrar varför du, morfar håller upp din svarta mobil mot dem? 

Bild: Jörgen Auer

Såna stora livsgåtor ägnade vi oss åt. Och vi gick och gick. Genom skog och villaområde. En gång gick vi åt fel håll på en stig och hamnade, ja var var vi egentligen? På Gotland kanske, sa hon. Ja, då har vi gått väldigt mycket fel, sa jag. Fast sen hittade vi rätt stig och kom strax efter det förbi hennes förskola. Och vi läste siffror på postlådor, bilar, hus och till och med sopbehållare. Ett elskåp började vi läsa på men det var så väldigt många siffror där så vi skippade det. Och sen gick vi ännu mer, även om vi började bli lite trötta och hamnade i alla fall i Kullaparken där vi äntligen kunde ta igen oss lite. 

Bild: Jörgen Auer

Vi tänkte gå ner till centrum men valde att gå hem. Vi började bli lite hungriga och mamma var nog klar med sitt digitala möte nu. Och här på Linnégatan har man faktiskt ganska bra utsikt, eller hur? Det är Bergdala vi ser långt där borta, förra förskolan låg ju där. Ja, just det. Rubinen och Smaragden, ja.

Bild: Jörgen Auer

Varför tar du bild på kyrkan, morfar? Det gjorde du ju där borta också? Ja, jag vet. Det är för att jag tycker att den är fin. Alla kyrkor är fina. Och just härifrån den här gatan har jag aldrig fotat Kisa kyrka. Inte exakt härifrån i alla fall. Nu är vi strax hemma. Jag är hungrig, sa Stina Boel. 

Hon sa mycket mer, och ibland så smarta och bra saker att jag blev förvånad. Ibland var det så roliga saker hon kläckte ur sig också att vi storskrattade. Jag la flera av dem på minnet. Trodde jag.

Norfragt från Karlslunde

Bild: Jörgen Auer

En bil igen. Alltså är det åter dags för serien Trailers på svenska vägar. En serie som kom till enbart för att jag vill veta var alla bilar hör hemma, eller rättare sagt var det som står på bilarna hör hemma. Det har enligt min mening blivit så otroligt många transportfordon på senare år och de intresserar mig. Och om du inte kan se vad det står på bilden under Norfragt så är det: Din fragtpartner på Norden.

Norfragt är ett danskt speditionsbolag och hör hemma på Själland, i Karlslunde ett par mil mil söder om Köpenhamn. Företaget heter Norfragt Asp (Anpartsselskab) och grundades 2013, hemsidan heter norfragt.dk. 

Enligt D&B Hoovers (dnb.com) hade Norfragt 2019 en personalstyrka på 3 anställda och resultatet skrevs till 0,23 miljoner US-dollar, eller 719 000 DKK. profiler.dk skriver att årets resultat visar en tydlig negativ trend, eller bara 228 000.

Även den ledande lokala söktjänsten och en av de fem största sajterna överhuvudtaget i Danmark, krak.dk (2007 uppköpt av Eniro Danmark) nämner siffrorna 719 000, men 2 anställda. Krak är för övrigt ett mycket välkänt varumärke i Danmark och började redan 1770 ge ut kataloger (motsvarighet till gula sidorna). krak.dk används även till personsök och adressuppgifter.