Bild: Jörgen Auer
Kan man räkna årsringar på en människa? Det kanske man kan, men åtminstone i Sverige och övriga Norden och större delen av västvärlden behöver vi inte det. Vi är ju bokförda redan vid födelsen och vet hur gamla vi är.
Jag kom att tänka på ålder och födelse vid en stunds släktforskning på onsdagen. Jag har släktforskat i många år men nu är det några månader sedan senast. Tills igår.
Namnet Anna Halvardsdotter dök upp i en tidning jag slöbläddrade i och genast vaknade mitt forskningsminne: visst har väl jag en avlägsen ana med samma namn?
Visst är det så. En kontroll bland mina jämtländska anor visade både en och två Anna Halvardsdotter, båda från Alsen och båda döttrar till var sin Halfvard Nilsson.
Det var väldigt vanligt att folk förr i tiden hade samma namn och jag har flera Olof Andersson och Anders Olofsson i släktleden, likaså Nils Månsson och Måns Nilsson.
Men Halfvar var inte lika vanligt namn. Det är nog därför de två och deras döttrar har fastnat i minnet.
Anna Halfvardsdotter nummer ett var född 1682 och avled 1754. Namnen levde 1720-1791.
Kände de varandra?
Kanske. Alsen är inte största socknen i Jämtland och de besökte säkerligen kyrkan på söndagarna.
Ett barnbarn (Brita Nilsdotter), till den äldre Anna gifte sig 1782 med en son (Abraham Andersson i Håf) till den yngre Anna.
Och hur är jag släkt med dem?
Jo, bland det gifta parets barn återfinns dragonen Nils Abrahamsson Håflander, född 1785, min mormors morfars far, död 1866.
Den som ger sig på att räkna årsringarna på bilden ovan hamnar nog fel. Jag är 76.
