lördag 30 november 2019

Jag följde solen igen

Bild: Jörgen Auer
Äntligen sol! Som vi har väntat. Och så glada vi blev när vi i dag äntligen blev bönhörda. Solen sken så alldeles efter en hel månads gråväder - i alla fall känns det som om att det var väldigt länge sen solen var uppe så här mycket senast. Själv tog jag en härlig långpromenad, först Vetarundan som många kallar den, vilket betyder att man går ut till Veta kyrka och därifrån tar grusvägen ner till Mantorptravet. Eller lika gärna går den åt andra hållet, förstås. På travet korsade jag den i dag snötäckta stora gräsovalen, rundade stallarna och tog sen vägen bort till Olofstorp och hittade hem via Yoldiavägen, Magasinsvägen och Trumpetarevägen. Det borde ha blivit så där nånstans kring 8 kilometer. Sen höll jag mig lugn några timmar. 

Bild: Jörgen Auer 
Men jag drog iväg till Mjölby också. Det var nog solen som lockade och drog. Den var på väg ned.

Bild: Jörgen Auer
Så fint det är att se det där gula skenet igen. Allt blir så mycket lättare, känns det som. Och finare. Och de där träden långt där borta, ja de ville jag titta närmare på.

Bild: Jörgen Auer
Gjorde så.

Bild: Jörgen Auer
Kom till Mjölby.

Bild: Jörgen Auer
Välkomnades pampigt. Sen blev det mörkare och snart kväll. Blir det sol i morgon också

fredag 29 november 2019

Vit skänk på Black Friday

 Bild: Jörgen Auer
De där stjärnorna på Hospitalsgatan i Norrköping känner jag igen från min ungdomstid i stan. Då vill jag minnas att det var jättemycket folk som var där för att julhandla. Det kanske det blir i årets juletid också, men i dag, denna Black Friday nästan en månad före jul, var det ganska lugnt. I alla fall när jag gick förbi vid 15-tiden.

 Bild: Jörgen Auer
Här gick jag också. Utmed Motala ström, i Norrköping oftast kallad Strömmen, i Strömparken, gick jag och tyckte det var fint. Är fint.

Bild: Jörgen Auer
Vad såg jag mer under mitt korta besök? förutom Optiker Persson på Drottninggatan dit jag och syster Ami gick med vår 97-åriga mor. Och kan man tänka sig, mammas vänstra öga hade blivit bättre! Otroligt! Så nu hoppas hon kunna läsa en bok igen efter några år utan läsning. Efter att ha lämnat av både rullstol och mor på äldreboendet blev det lunch på Rose Garden för syrran och mig, och syrrans Kalle också.

Bild: Jörgen Auer
Karl XIV Johan tände lamporna redan vid tretiden i sin park. 20 oktober 1846 stod han där för första gången och visade upp sig för Norrköpingsborna. Ludwig Schwanthaler hette den tyske skulptör som anlitades för att föreviga den fransksvenske konungen som avled 1844 efter 26 år och 22 dagar som svensk regent. Han som var född Jean Bernadotte 1763 i Pau, Frankrike och som blev fransk marskalk under Napoleon Bonaparte och krigsminister och guvernör och Gud vet vad, innan han bejakade det svenska förslaget om att bli svensk tronföljare.

Bild: Jörgen Auer
Jag åkte tåg såväl på väg bort som hem. Passerade Linköping hemåt. Snart blir det mörkt, tänkte jag. Det var ett tag sen som jag bodde på hotell, var nästa tanke. När var det? Jag kom fan inte på´t.

Bild: Jörgen Auer
Jag klev av i Mantorp. Tåget fortsatte utan mig söderöver på väg mot den nedåtgående solen. Kom tåget fram? Antagligen. Jag också. Som sen åkte till Mjölbys Black Friday och köpte en vit skänk. Skänk en slant i jul till bättre behövande. De är många. Om du ger till en kan jag ge till en annan, och en tredje får ge till en fjärde. En liten skärv kan rädda från fördärv.

torsdag 28 november 2019

Från Padborg till Linköping

Bild: Jörgen Auer
Last på gång! Mitt inne i Linköping kommer en lastbil åkande, på väg att svänga vänster från Malmslättsvägen ner mot Östgötagatan. Euro Leasing står det på den och hemkommen googlar jag förstås för att få reda på mer om bilen som jag tänker skriva om i serien Trailers på svenska vägar.
Jag hamnar på flera olika bolag, Euro Leasing A/S med säte i Padborg i Danmark, Euro Leasing GmbH med säte i Sittensen, Niedersachsen, Tyskland samt Man Rental och till och med VW Financial Services.
Lite hjälp har jag förstås av bilden här ovan. Långt bak på bilen står det ju leasing.dk på sidan. Danmark, således.
Att det handlar om transporter begriper man ju, och hemsidan berättar om att starten skedde 1997 och att företaget har 9000 enheter (men det måste väl ändå gälla hela Europa och inte bara Danmark?) och att man sedan 2014 är en del av VW Financial Services och kallar sig störst i Europa på finansieringslösningar till bilindustrin. Vidare sägs man allt som allt vara 12 000 medarbetare samt finnas i 50 länder. 
Röran vid letandet efter omsättningssiffror gör att jag är högst osäker och avstår därför att skriva nåt som jag kanske bara rör till.

måndag 25 november 2019

Loa Axén har lämnat oss

Bild: Jörgen Auer
Det är inte så jättelänge sen som jag skrev här i bloggen att Lollo Asplund var död. Sångaren, artisten och Correnjournalisten Lars-Olof "Lollo" Asplund. Nu nås jag av beskedet att ännu en Lars-Olof har lämnat oss, nu är det ridprofilen från Orlunda, Norrköpingsfödde Loa Axén som gått hädan. Han
avled i fredags, 77 år gammal. Loa som hade varit ridhuschef på Dagsbergsvägen i Norrköping, 1970 till 1975 och 1975-1996 på Stora Ånestad i Linköping.
Åh, han gjorde så mycket Loa, var med i en massa kommittéer och styrelser och han var hoppryttare, hoppdomare, banbyggare och oerhört kunnig i allt som hade med hästar och hästhållning att skaffa. Trevlig var han också, alltid hade han tid att prata en stund, vi sågs på en hel del tävlingar, och snackade en stund, lite artigt så där. Bilden ovan tog jag i februari 2016 när jag för Ryktbarts räkning var hemma hos Loa och Susanne på Hoffmangården i Orlunda dit de flyttade 2001.
Det var Susanne som hade lärt mig att hålla mig kvar på vrålsnabba hästen James till den beryktade pausridningen på Norrköping horse show 1986. Och jag vann! Av detta förstår du som läsare att jag påminner Susanne om detta var gång vi ses och Loa var mycket väl medveten om min stora framgång. Han var ju ridskolechef på Ånestad när ridläraren Susanne Nyman tog hand om mig och fick mig att sitta kvar på hästryggen tills lektionen/tävlingen var klar. Jag tror att det var två veckors träning, och Loa var ju där hela tiden (mest för att kolla på Susanne, tror jag).

Bild 2014: Jörgen Auer
Nåja, en trevlig man var han Loa och vid telefonsamtal i dag med två andra östgötska ridprofiler, Magnus Andersson, som tog vid på Ånestad efter Loa och numera lärare på Realgymnasiets hästlinje, och Sissi Lilja, mångårig ponnylandslagsledare samt häst- och ryttarutbildare som varit på flera utbildningar samtidigt som Loa; förstår jag mer av hans storhet.
"Han hade ett finger med i det mesta inom ridsport, både i Östergötland och i Sverige", säger Sissi.
"Han jobbade hårt för att göra ridsporten till en folksport, det var ju en militär idrott bara för officerare tidigare, säger Magnus Andersson som även påpekar att Loa var hans mentor och lärde honom allt han kan om ridning och ridskoleskötsel. Och hur man bygger en bra hoppbana.
Dessutom var Loa med att dra igång hästutbildningen på Naturbruksgymnasiet i Vreta kloster, det som i dag heter Vreta utbildningscentrum.

söndag 24 november 2019

På väg hem till Oulu

Bild: Jörgen Auer
Sitter på en buss på väg från Stockholm mot Linköping på E4-an. På väg norrut kommer en vit långtradare, alltså såväl truck som trailer, vilket ger mig anledning att fota bilen för att få med den i min bloggserie om Trailers på svenska vägar. Serien, där jag räknar in alla tunga transporter, det behöver alltså inte nödvändigtvis finnas en trailer efter lasbilen, den serien har nu hållit på i två år, med några månaders avbrott. Men ändå. Någonstans, kring 75 transportföretag och även ett fåtal andra har jag hittills berättat om. Nordic Thermo står det på den här, vilket betyder att den hör hemma i Uleåborg (Oulu) i Finland. Företaget specialiserar sig på termotransporter (kyla och värme) och kör inom hela Norden. 
På hemsidan nordicthermo.fi nämner man inte hur många anställda företaget har, däremot står det att läsa på både finder.fi och asiakastieto.fi och eftersom båda sajterna har samma ekonomiska siffror får man väl anta att de stämmer. Där står att Nordic Thermo Transport OY 2018 hade mellan 5 och 9 anställda och omsatte 280 000 euro.

Se upp för skylten

Bild: Jörgen Auer
Som synes på den här mantorpianska bilden från Tollstadvägen och järnvägsbron så är det inte bara människor och djur som lever farligt i trafiken. Det gör skyltarna också.  Särskilt om man ställer dem nära nog ute i körbanan. Även på annat håll i Mantorp har en skylt med därtill hörande ställning haft påkänning av trafiken. Detta på Riksvägen där en vid en avsmalning av gatan åt ena hållet markerad 40-skylt och 30 åt andra, fått sig en rejäl smäll och helt enkelt blivit obrukbar.
På tal om Mantorp och trafik så vill jag ha rondeller vid samtliga tre fyrvägskorsningar längs Riksvägen. Det skulle i så fall gälla korsningen med Tollstadvägen/Furåsvägen, även korsningen med Häradsvägen/Skolvägen samt inte minst korsningen med Trumpetarevägen. Ett stort problem, enligt min erfarenhet (40 års körning i samhället), är att bilisterna har så svårt att hålla rådande hastighet. Ska man till exempel ut från Trumpetarevägen och vill svänga vänster in mot samhället, ja då får man ibland trycka på rejält med gaspedalen för att hinna över innan "fartdårarna" från 30-området kommer farande bakom skymmande buskar, ibland gissningsvis i 60 (mot där gällande 40) eftersom 60 är den hastighet de får ha efter korsningen.
Ska det vara så jävla svårt att hålla 40 de 150 meter det gäller?

lördag 23 november 2019

Rebellen Eleanor Holm

Det händer allt som oftast att jag bläddrar och läser i gamla lexikon. Som i dag när jag tog mig an Nordisk Familjeboks Sportlexikon, fjärde bandet (utgivet 1941) och hittade Eleanor Holm. För mig tidigare helt obekant. Jag fann henne intressant och läste texten. Det var ju för sjutton en OS-segrare! Låt vara att det var så länge sen som 1932 i Los Angeles, men ändå. Hon vann 100 meter ryggsim och satte flera världsrekord under sin karriär. Men mer intressant ändå är väl de fyra sista raderna i lexikonet. Där det står att hon under överresan till OS i Berlin 1936 blev diskvalificerad för ohörsamhet mot ordningsreglerna och följaktligen tilläts hon inte starta i OS.
Vad hände på båten?
Jag kände mig manad att ta reda på det och googlade Eleanor Holm. Jag visste sedan boken att hon var född 1914 och fick snabbt svar på wikipedia att hon avled 31 januari 2004 i Miami.
Om den ödesdigra båtresan till Berlin 1936 står att hon hade en dispyt med en amerikansk ledare och den låg bakom hennes diskning. Men det står också att det finns en annan version som säger att hon hade druckit för mycket alkohol och hittades medvetslös (något som emellertid Holm förnekade under hela sitt liv). Vad som än hände blev hon diskad från tävlandet i OS. Dock fanns hon på olympiastadion ändå eftersom hon i stället fick jobb som reporter.
Ett par källor nämner henne som något av rebell, på 30-talet var det ovanligt att kvinnliga idrottare inte gjorde som ledarstaben sa åt dem att göra. Och den där kvällen på båten med hela amerikanska OS-truppen ombord lär hon ha druckit några glas champagne för mycket, samt sagt några väl valda ord. Samt därmed retat upp den amerikanska överledaren Avery Brundage.
Hemkommen började hon en helt annan karriär. 1938 fick hon nämligen huvudrollen i filmen Tarzan's Revenge (Tarzans hämnd). Märkligt nog med Berlinolympiadens segrare i tiokamp, amerikanen Glenn Morris som Tarzan.
Men Eleanor Holm var redan van att uppträda eftersom hon sedan 1933 var gift med musikern Art Jarrett och uppträdde som sångerska tillsammans med honom. När paret skildes 1938 gifte hon om sig med Billy Rose (gifta 1939-1954) och uppträdde i hans revyer och vattenshower, 1974-1986 var hon gift med Thomas Joseph Whalen och 1966 invaldes hon i International Swiming Hall of Fame.
Jag hittar en rebellisk grej till om Eleanor. I boken Berlin Games: How Hitler stole the Olympic Dream, står att läsa om henne att hon tränade hårt mellan OS 1932 och 1936, men att hon också ägnade sig åt sena vanor och både rökte och drack.
"Men att jag rökte ibland var mest för att psyka de andra", lär hon ha sagt.
Onekligen en intressant idrottsprofil.

fredag 22 november 2019

Äntligen bra på bild

Bild: Selfie
I år dröjde det ända till långt in i november, jag tror det var i förrgår, 20 november, innan jag såg en som jag tycker bra bild på mig. Bästa bilden på mig i år, alltså. Den är så bra att jag även vill visa den för dig som ibland klickar in på min blogg. Trevlig helg!

torsdag 21 november 2019

Jag minns en riktig snäcka

Bild: Jörgen Auer
I brist på fina motiv i gråvädret letar jag bland gamla bilder, bilder som jag har använt i bloggen. Då hittar jag den här från vår trädgård, ett inlägg från 11 juni 2014. Och det var alltså inget Ufo som hade slagit sig ner i trädgården, utan en fin trädgårdssnäcka. Fast, det visste förstås inte jag att den hette. Jag vet inte ett skit om snäckor, så jag googlade. Jag hade ju mobilen med mig.

Bild: Jörgen Auer
Då hittade jag trädgårdssnäcka, cepaea hortensis. Ser så snäll och beskedlig ut, men visar sig äta av bladverket och inte sällan uppträder de i ganska stora mängder och bör då bekämpas, skrev Svensk Trädgård. Och jag till att fundera. Tänk om även snäckan googlade i snäckornas digitala värld. Vad kan det då tänkas stå om människa? Kanske så här: Kan vara farlig såväl i grupp som ensam. Har utrotat flera djurarter och insekter och breder ut sig över hela jordklotet. Tar plats. Ynglar av sig. Många snäckor dödas årligen. Se upp. 
Den här lilla snäckan i vår trädgård tittade inte upp, utan ner eftersom den klängt sig fast på ett ådrigt äppelträd. Och den behövde inte vara rädd för mig, jag lät den vara. Den var så fin. Undrar förresten vart snäckorna tar vägen på vintern? Jag får googla. Var la jag nu mobilen? Visst ja, toaletten.

onsdag 20 november 2019

CLdN och HCC

Bild: Jörgen Auer
Tre på en gång. Visst, här funkar det. Tre bidrag således till serien Trailers på svenska vägar. Den här gången med jätten CLdN genom dotterbolaget CLdN Cargo samt ännu mindre HCC, fångat i ett och samma ekipage på bild vid Cirkle K, Mantorp i somras.
CLdN står för Compagnie Luxembourgeoise de Navigation och är ett riktigt stort företag med linjetrafik till sjöss och egenägda hamnar samt med en sammanlagd omsättning på 1,5 miljarder euro. Eftersom serien handlar om transporter så är det just vad det här stora företaget, grundat 1928, sysslar med. Transport och logistik. CLdN redovisar omsättningssiffrorna på sin hemsida och gör det för tre områden: Bulk shipping (fartygslaster som inte kräver emballage, t ex spannmål, malm, cement), Ro-ro shipping (där lasten lätt kan köras ombord och i land genom stora ramper i båda fartygsändar) samt Hamnar. (tack Wikipedia för information om bulk och roro.)
Omsättning 2018, Bulk: 717 miljarder euro; Roro: 485 miljarder euro; hamnar: 451 miljarder euro. Med så stor verksamhet är det klart att det finns några anställda också. Under 2018 var antalet för de tre områdena följande: Bulk: 398; Roro: 608 och hamnar 980 personer.
Linjetrafiken drivs genom CLdN roro SA och CLdN Cobelfet SA med bland annat 24 roro-fartyg och går t ex från Zeebrugge i Belgien till Göteborg, en annan linje från Rotterdam i Holland till Göteborg. Andra länder som trafikeras är Danmark, Irland, Storbritannien, Portugal.
CLdN Cargo ingår i CLdN Group (Cobelfret) och har i sig 189 anställda, 1500 trailers, och omsätter 190 miljoner euro. Hemsidan hittar du här
I Sverige (Göteborg) finns CLdN Sweden AB med fem anställda och en omsättning på nära 5 miljoner kronor. I Göteborg äger för övrigt CLdN genom C Ro Ports 35 procent av Älvsborgshamnen, eller som den numera heter: Gothenburg RoRo Terminal AB. Större ägare där är emellertid DFDS (Det Forenede Dampskib-Selskab) som äger 65 procent.
På bilen här ovan står det ju HCC också. Vilket står för Helsingborg Cargo Center om vilket man kan läsa på hemsidan. HCC är ett transport- och logistikföretag och kan erbjuda sina kunder transporter, lagerhållning, distribution, omlastning, utkörning, samt förtullning då terminalen i Helsingborg även är tullager. 2018 hade HCC 15 anställda och omsatte 19, 2 miljoner kronor.

tisdag 19 november 2019

Grattis, 50-åriga Heda

Bild: Jörgen Auer
I dagens Corren skriver jag om Heda Ridklubb som fyller 50 år i år och som firar det på fredag med en jubileumsfest. Undrar om grundaren Lars Hansson kommer? Nej, jag tror inte det, han är över 90 nu. 93 närmare bestämt. Men det var han, militären Hansson som startade klubben i egen regi 1969. Långt senare kom han att bli mer känd som mannen bakom Öknehult, ni vet idyllen vid Stensjön 11 kilometer nordväst om Kisa där så många sommarridläger ägt rum. Även jag har varit på läger där, ett tredagarsläger för vuxna. Då skrev vi 1990 och Ryttar-VM skulle arrangeras i Stockholm, det var som ett led i Correns införmaterial som jag var där. Nog om detta. Nu mer om Heda vid Kungsbro utanför Berg i stället, där jag har varit flera gånger på tävling och även på annat reportage, en varm sommardag minns jag särskilt när Correns husbil kom dit för sommarreportage. Då var Mia där. Mia Eriksson, ridskolechefen som jag träffade nu också. Under mitt besök den här gången, i lördags stod programridning på schemat och Mia var domare. Här har hon synpunkter, ris och ros, på Johanna Rosengrens dressyrprogram med Lady i en Lätt C:1. Mia är den blonda nacken här, bredvid sig hade hon Elli Moback, en annan av de fyra instruktörer som jobbar på Heda.

Bild: Jörgen Auer
Här en instruktör till: Cissi Peterson. Hon red en lätt B:1 på Rosé, eller som hon heter: De Macha E. Men vem kan säga dé?

 Bild: Jörgen Auer
Cissi och Rosé såg imponerande fina ut ihop, tycker jag. Bra att få ihop hästen så bra, med tanke på att den inte tävlat på länge efter skada. Ännu bättre gick det tydligen dagen efter, söndagen, när Heda arrangerade en tävling och ekipaget nådde bra domarsiffror och en fin andraplats. Kanske tack vare lördagens genrep. 

Bild: Jörgen Auer
Var det här segraren, kanske? Nej, det här är Gunnar Andersson, ordförande i Heda Ridklubb. Han har visserligen vunnit en maskeradhoppning på Heda en gång, men det var länge sen och dessutom inte dressyr som Gunnar har svårare för, enligt egen utsago. Hästen heter Dopings. men har så vitt jag vet ingenting med dopning att göra. Inte Gunnar heller. Jag vet inte varför, men jag blir hungrig när jag tittar på den här bilden.

Bild: Jörgen Auer
De här tre känner vi igen. I alla fall jag. Det är ju Johanna Rosengren och Lady från första bilden samt Mia Eriksson. Bilden togs i det till mysigt stall ombyggda vagnslidret. Det var så mysigt där att jag nästan kan tänka mig att komma dit och hjälpa till med hästarna. Nästan, skrev jag.
Finns det mer att säga? Ja, jag har alltid haft bra relation med och till Heda Ridklubb. Det har varit lätt att prata med anställda där och även med såväl funktionärer som ryttare, både vid tävlingar och vardagsslit. Grattis Heda till dina 50 år. Hästens skål! 

FOTNOT: Lars Hansson gick Infanteriets och Kavalleriets ridskolor på Strömsholm, han var med och utbildade de första civila ridlärarna, samma år som han var med och jobbade som stallchef vid Ryttarolympiaden i Stockholm, så kallad för att OS det året arrangerades i Melbourne, Australien, förutom hästdelen som i stället avgjordes i Stockholm. Stallet ja, Hansson har en lång karriär som stallofficer på I4 i Linköping, bakom sig. Jag vill minnas att han var förvaltare när jag gjorde min militärtjänst just på I4 1969-70. Senare blev han kapten. Han var utöver det med att starta Valla ridskola 1951, Ånestad Ridskola 1958 och alltså även Heda Ridskola 1969 vid Heda gård i Ljungsbro. När sedan bostadsområdet Brunnby skulle byggas, ja då flyttades Heda till nuvarande plats vid Kungsbro.

måndag 18 november 2019

En småländsk bil i Skänninge

Bild: Jörgen Auer
I dag blir det svenskt på vägen. I alla fall på min väg i bloggserien Trailers på svenska vägar. Det är en somrig bild som synes, tagen i år utanför Skänninge och dess välkända silos. Bilen tillhör Smålands Logistik AB som är en del av den större Börjeskoncernen och går att läsa mer om på hemsidan borjeskoncernen/smalandslogistik. Där skriver man att man också är en del av Schenkers och Coldspeds nätverk. 
Smålands Logistik har kontor och trafikledning i Nybro, Växjö och Ljungby med Nybro som huvudort för administration och ledning. Inalles arbetar där 200 anställda och företaget har 90 bilar, somliga tempererade och andra med dubbla lastplan. Företagets specialitet sägs vara storskalig fjärrtransport med egen personal hela vägen. För 2018 redovisas 227 anställda och nettoomsättningen skrevs till 264, 9 miljoner kronor. För hela Börjeskoncernen, där även AHL Johanssons åkeri, Börjes Packhus, Börjes Transport, Duvemåla åkeri och Sune Carlssons åkeri ingår, noteras 190 lastbilar, 416 anställda och 450 miljoner kronor i nettoomsättning 2018. Detta går att läsa på allabolag.se

söndag 17 november 2019

Goda dofter i Viby

Bild: Jörgen Auer
Det var allt en rolig och trevlig anka som stod och luktade på kakorna i fiket när det var hantverksmarknad i Viby södergård i dag. Evaá Högberget Larsson och Maja Björsner fick kommentarer om ankan av nästan alla som hade vägen förbi. Hm. Det kan förresten vara en gås.

Bild: Jörgen Auer
Det var inte första gången det var marknad i det fina magasinet. Jag har för mig att jag redan 2008 skrev att det var fjärde gången. 

Bild: Jörgen Auer
Trevligt är det också varje år. Mycket folk, naturligtvis även om jag nog upplevde det som att det var färre personer i år. Men det kanske bara råkade vara så när jag var där, mellan halv två och halv tre? Ett sånt magasin vore annars nåt att ha tillgång till. Mysigt värre. Julbocken själv myste och lyste.

Bild: Jörgen Auer
Vad fanns det? Tja, kanske inga större överraskningar. Hantverk av olika slag. Traditionella julsaker mest, som sig bör. Och då kan man fråga sig: handlade jag något? 

Bild: Jörgen Auer
Jäpp, jodå, det gjorde jag. En liten julkrans till ytterdörren, fika förstås, med underbart goda kakor och bullar, ett pussel att leka med i jul, samt smarriga, chokladförsedda bakverk att äta upp så fort tillfälle ges hemma. Antagligen till Allt för Sverige i TV1 i kväll.

Bild: Jörgen Auer
Utanför magasinet låg den här fina fyrfotingen och väntade på sina människor. Tittade upp lite då och då när någon kom ut ur byggnaden, bland annat på mig. Samt vädrade den goda doften av jul. Snart är det bara en månad kvar.

lördag 16 november 2019

Gammalt östgötskt idrottsfolk

Bild: Jörgen Auer
När jag tycker att jag inte har nåt att göra, ja då brukar jag ta en gammal bok med mycket fakta, ibland ett lexikon, och sitta och bläddra en stund. I dag valde jag den på Ragnar Lagerblads boktryckeri år 1948 tryckta och av förlaget Sveriges idrottsfolk utgivna boken Sveriges idrottsfolk, del V, Småland Östergötland. Upptäcker då en rad för mig tidigare okända idrottsföreningar, i dag inte längre verksamma. Se bara på Lunda Bollklubb från Åtvidaberg. 

Tyvärr har jag inte lyckats klura ut när Lunda BK la ner verksamheten, kanske var det redan på 40-talet? Hursomhelst verkar klubben ha varit relativt framgångsrik i fotboll, det vittnar inte minst seriesegrarna om, och naturligtvis resultatet på sista raden: vinst mot ett lag från IF Saab år 1945 med 22-0!
Bland övriga, för mig tidigare okända idrottsföreningar i Östergötland kan nämnas: Bollklubben Freja från Linköping som hade Folkungavallen som hemmaplan och som bildades 1929 genom en utbrytning ur Tannefors Bollklubb; Forsnäs Idrottsklubb som beskrivs som den ledande idrottsföreningen i Ydre, bildad 1935 och med friidrott, bandy och orientering på programmet för de 47 medlemmarna, men som "har svårt att göra sig gällande då den saknar idrottsplats".
Små godbitar hittas lite här och där, som hos Ekeby-Holaveds Sportklubb där ordföranden, vägmästaren Hans Hansson beskrivs under 1920-talet ha tillhört svenska eliten på längdskidor, känd under namnet "Storviks-Hansson" blev han även pristagare vid SM och erövrade ett flertal DM-tecken i Gästrikland.
IF Sylvia är långt ifrån obekant, men jag noterar ändå med viss munterhet informationen om Ernst "Grodan" Larsson som tillhört föreningen i 24 år och "ännu vid 39 års ålder medverkar som aktiv i reservlaget".
Idrottsklubben Airon hade fotboll, bandy och gångsport på programmet och hörde hemma på Vängevallen i Rystad, belägen cirka 500 meter från järnvägsstationen i Rystad. Publikrekordet skrevs till 500 personer år 1936. Fotbollslaget vann östgötaserien just nämnda år med målskillnaden 47-3 och ingen förlorad match.
Mantorps Idrottsförening är heller ingen obekant förening, men nytt för mig, och lite annorlunda är noteringen om 1944 års B-lag i fotboll som deltog i fem pokalturneringar det året och vann samtliga. Dessutom nämner boken föreningens enda pojklag (flicklag fanns inte på den tiden): som 1945 vann 9 utav 11 spelade matcher.
Det är intressant att se vilken information som klubbarna och författarna valt att ta med i boken. Ta Mjölby Brottarklubb som exempel. Efter några fina prestationer av klubbens brottare presenteras några utländska brottare som gästat klubben: K. Löwinger, Tjeckoslovakien, Robert Voigt, Sparta, Köpenhamn och Mikael Kurland, Hakoa, Köpenhamn.
Lite förvånande är att en kvinnlig simmare i Mjölby Simsällskap inte får större uppmärksamhet än: kan nämnas Kerstin Eskilsson, 3:a vid SM i 200 m bröstsim.
När Mjölby Sportklubb beskrivs får stadens styrande, om inte kritik så i alla fall goda råd angående nyttjandet av Vífolkavallen: "Då Mjölby Allmänna IF endast upplåter idrottsplatsen för träning ett begränsat antal gånger per vecka är det klubbens önskan att staden måtte taga hand om idrottsplatsen och därigenom skapa mera rättvisa".
Orlunda Bollklubb bildades 1940 och anslöts till RF 1942 med fotboll på programmet. Medlemsantalet var 70 och tävlingsplatsen hette Domarevallen i Orlunda, belägen cirka 6 kilometer från Vadstena järnvägsstation.
I Rinna var det tydligen ganska dystra miner vid den här tiden. I alla fall såg inte Rinna Sportklubb, bildad 1942, särskilt ljust på framtiden för fotbollslaget: "ser icke förhoppningsfullt på framtiden ur idrottssynpunkt då landsbygden alltmer avfolkas".
Simklubben Lore från Lotorp bildades 1937 och som klubbklädsel: grön baddräkt. Bland klubbens simmare uppmärksammas särskilt Maja Bergling: "som deltagit i landskampen mot Danmark och uppnått förnämliga placeringar vid SM och DM samt fått standardmedaljen i guld å 200 m bröstsim".
Skärkinds Idrottsförening bildades 1931 och höll sig till fotboll, vilken spelades på Hesselstads idrottsplats, anlagd 1931-1932, gräsplan 90x60 m, belägen cirka 3 km från järnvägsstationen i Skärkind.
Om Spångsholms Idrottsförening, bildad 1931, framhävs Gösta Malm som en fotbollsspelare som låtit tala om sig: "som numera är verksam i Norrköping. Han har spelat med i landslaget år 1945 som back".
Samme Gösta Malm, för övrigt svensk mästare fem gånger med IFK Norrköping, finns även med i texten om Sya Skidklubb (bildad 1938). Han nämns nämligen som en som fostrats i föreningen men som nu tävlar på annan ort.
Om Taborsbergs Sportklubb, bilddad1936, kan sägas mycket, men jag nöjer mig med två anmärkningar. Spelåret 1943-1944 blev klubbens bästa och fotbollslaget vann div III och fick kvala till tvåan mot Huskvarna. Vann första matchen hemma med 6-1, men förlorade borta med 5-0 och klara 5-1 även i den tredje och avgörande (i Mjölby). I trean kom året därpå ett fint publikrekord i seriefinalen mot Linköpingslaget Derby som vann med 2-1 på Bollspelaren i Norrköping. Rekordpubliken skrevs till 2800.
Nils Liedholm, sedermera landslagsman och proffs i fotboll och stor tränare i Italien, finns med när Valdemarsviks Bandyklubb beskrivs. Klubben bildades 1932 och om Liedholm som vid bokens skrivande var i början av sin karriär står bland annat: "som deltagit i svenska landslaget (B-laget mot Danmark 1946) och nu tillhör Norrköpingskamraterna".
I Vånga Idrottsförening, bildad 1925, framhålls två friidrottsmän: "Sven Hjalmarsson, distriktsmästare på 100 m vid Landsbygds-DM 1933 samt Sten Nilsson, juniormästare på 400 m 1935".
Avslutar med några rader om Yxnerums Idrottsförening, bildad 1930, som spelade fotboll på Borkhults idrottsplats och även under de första åren hade friidrott på programmet. Men, som texten lyder: "då den jordbruksarbetande ungdomen har föga tid över för rationell  idrottsträning så driver man nu blott fotboll".
Det nämns för övrigt i förordet att resultat och data (fakta) i boken till största delen kommit redaktionen tillhanda 1946.

fredag 15 november 2019

Dimmigt värre på tavelresa

Bild: Jörgen Auer
Nog för att jag undrade innan avfärd till Örebro i morse: var det så klokt att ge sig av i en sådan dimma och med en temperatur kring nollan. Nej, kanske inte. Men det gick bra. Jag skriver ju det här hemma i Mantorp.

Bild: Jörgen Auer
Dessutom såg jag inte en endaste fartgalning på resan. Alla körde i lugnt tempo. 

Bild: Jörgen Auer
Så varför den här lastbilen på väg söderut låg i diket nånstans på Riksväg 50  kvart över nio har jag svårt att förklara. Hur som helst "trilla den i diket" och skapade lite oro och extra försiktig körning förbi olyckplatsen nära Nydalen mellan Motala och Askersund.

Bild: Jörgen Auer
Stora Hammarsundet passerades i makligt tempo, ja överhuvudtaget blev hela resan en lugn tripp, om än väldigt dimmig. Även inne i Örebro var det dimmigt. Min resas mål var att träffa Barbro Lundborg för att enligt överenskommelse köpa en tavla av henne. Tack, Barbro, det var trevligt att träffas.

Bild: Jörgen Auer
Vid Nydalen var lastbilen ännu inte bärgad. Ingen person kom till skada, kunde jag senare läsa. Bland annat på polisen.se där det också står att lastbilschauffören misstänks ha varit alkoholpåverkad. Hm, ja i så fall begriper man ju lättare varför även bilen hamnade på sniskan. 

Bild: Jörgen Auer
Det är en märklig känsla att köra i så tjock dimma som i dag. Man känner ju inte igen sig. Inte förrän vägskyltar går att urskilja. Aha, är vi redan där.

Bild: Jörgen Auer
Tjockan har dock den fördelen med sig att man inte gärna kör om. Och varför ska man det? Den här utsikten hade vi från Skänninge.

Bild: Jörgen Auer
Tids nog får man ändå chansen att komma förbi. Som här vid Rasta Mantorp när den stora bilen svänger upp på E4-an för vidare färd söderöver. Rakt fram i dimman bara, sen höger i ännu mera gråvitt -  det kändes nästan som att flyga bland moln. Vi landade säkert och med oss hem hade vi  tavlan, målad av A.Gidón, eller Gideon Allan Fingal Johansson (1906-1981) som han egentligen hette, han som för en femma på några minuter målade sina verk, ofta månsken över en sjö,  med kolstift och fingrarna så att han kunde köpa sig nåt starkt att dricka. Nu har jag tre "Gidde"-tavlor. Varför? Ja-a, det är i alla fall inte för att jag tror att de ska bli värda någonting, utan helt enkelt för att jag gillar dem och det enkla sätt de kom till på.

Bild: Jörgen Auer


torsdag 14 november 2019

HNT spelar inte handboll

Bild: Jörgen Auer
Skånskt besök på Klämmestorp IP i Mantorp. Ja, men den här bilden från i somras handlar inte om handboll i division I, utan om byggandet av nya hallen Mantorp Arena. Det var nämligen därför som bilen från HNT Schakt  & Transport i Ängelholm var på besök. Något som passade mig och min serie om Trailers på svenska vägar.
HNT Schakt & Transport är ett familjeföretag som grundades redan 1938 av Hasse Nilsson, vilket framgår av hemsidan hnt.se. Det är barnbarn till honom som leder HNT i dag. Hemsidan berättar även att företaget fram till dags dato har vuxit rejält och främst satsar på transporter inom tre olika inriktningar: livsmedel och handel, jordbruk samt anläggning och miljö och det var för det sistnämnda ändamålet som HNT var i Mantorp. Företaget har även maskintjänster och hyr ut växelflak och containers.
Huvudkontoret finns i Ängelholm, där man också har verkstad och tvättanläggning för alla de 218 fordon som HNT förfogar över. Sistnämnda notering hittas på sajten allabolag.se där man också kan få reda på att HNT under 2018 står noterat för 129 anställda och en omsättning på 451, 9 miljoner kronor. Bland de olika bolagen i HNT finns MHT Transport som enbart kör bageriförnödenheter.

onsdag 13 november 2019

En bil från Svebølle

Bild: Jörgen Auer
Bussen kör om transport efter transport på E4-an mellan Stockholm och Linköping. Perfekt för mig som vill ha material till min bloggserie om Trailers på svenska vägar. Plötsligt ser jag en blänkande tankbil i rostfritt. Johs Rasmussen, Svebølle A/S står det baktill på den.
Det visar sig förstås vara en bil från Danmark, från ett sedan länge välkänt namn i transportbranschen. Redan 1932 startade Johannes Rasmussen transportverksamhet, men till en början körde han en mjölkbil till Köpenhamn, och tog med annat gods på tillbakavägen från Köpenhamn. Vid 40-årsjubileet 1972 hade företaget vuxit till sig rejält och förfogade över 43 lastvagnar och hade 50-60 anställda. 
Det berättar hemsidan johsrasmussen.dk om liksom även att man har huvudkontor i Svebølle på Själland, i Kalundborgs kommun. Rasmussen har fortsatt växa under åren och enligt sajten largestcompanies.com är antalet anställda i moderbolag och dotterbolag tillsammans nu 320 personer och omsättningen 12 miljoner 684 000 danska kronor. Det är lite mer än vad mjölkbilen körde in för snart 90 år sedan. 

måndag 11 november 2019

Inte galen, bara Galan

Bild: Jörgen Auer
Den syns där den kommer farande, bilen från Galan. Närmare bestämt kommer den från polska företaget Galan logistics som är nästa företag ut i serien Trailers på svenska vägar. Galan logistics har huvudkontor i Kobylanka nära Stettin (Szczecin) i Vorpommern och flera filialer, bland annat i Gorzow Wielkopolski och Suchy Las, båda färdigbyggda 2016, samt även i Tygelsjö i Sverige.
Galan grundades 2006 och har mer eller mindre specialiserat sig på transporter till och från de nordiska länderna. Galan samarbetar även med flera stora rederier och kan därför även erbjuda sjö - och flodtransporter. Hemsidan hittas på galanlogistics.pl, där det emellertid inte går att finna antal anställda eller omsättningssiffror. På sajten zoominfo.com kan man däremot hitta uppgifter om att Galan logistics ska ha 23 anställda och en omsättning på 4,1 miljoner dollar. Med tanke på alla omlastningscentraler och hela 60 påhängsvagnar så ställer jag mig tvivlande till de här återgivna omsättningssiffrorna som borde vara betydligt högre. Bilden tagen under en av två bussresor till och från Stockholm i maj 2019.

söndag 10 november 2019

En idol från Lettland

Nordisk Familjeboks sportlexikon
Så har jag åter roat mig med att slå i mitt gamla sportlexikon från 1939: Nordisk Familjeboks sportlexikon där man kan hitta godbitar. Om man gillar att nörda ner sig i personer och detaljer i sportens fascinerande värld, vill säga. Alla gör inte det, men se det gör jag. 
Den här gången väjer jag att titta i andra bandet från bröstsim till flugfiske och slår på måfå upp sid 509. Där fastnar min blick på en bild på en manlig gångare och texten om honom. Dalinsj, Janis, står det att han heter. Lettländsk gångare, född 1906 och lantbrukare får jag veta. Det står även att han var en av världens bästa gångare, som bland annat vann silver på 50 km vid OS 1932 och tog guld på EM 1934. Men det första som lexikonet tar upp om hans bedrifter är fyra segrar vid något som heter Quer durch Berlin, där han tydligen vann 1930, 1931, 1932 och 1939. Vid Berlin-OS 1936 ledde han femmilen vid vändpunkten (25 km), men 20 km före mål utgick han.
Dalins satte även flera världsrekord och blev en stor idrottsidol i Lettland där han 1938 fick ett stadion uppkallat efter sig i hemstaden Valmiera - Janis Dalins stadium. Även en gata i staden bär hans namn. Det kan man läsa på Wikipedia där man också får veta att han var avled i Melbourne 1978. Jag vill veta ännu mer och googlar hans namn. Får naturligtvis napp.
På prabook.com kan man få veta mera om lettländaren som var gift med Ella och hade tre barn: sönerna Ivars och Janis och dottern Rudite. Med familjen tog han sig till Australien 1949 och jobbade som snickare i Benalla innan han flyttade till Melbourne där han så småningom avled 73 år gammal 11 juni 1978. Dalins var den första lettländska friidrottare som vann en olympisk medalj. Efter honom har två andra gångare också tagit OS-medalj. Adalberts Bubenko brons på 50 km i Berlin 1936 och Aigars Fadejevs silver på 50 km i Sydney 2000 (medaljvalören har jag letat upp på annat håll).
Prabook vet också att berätta om en i Lettland mycket välkänd sång från 30-talet. En sång med den roliga titeln: Ak, kaut man Dalina kãjas bûtu (Oh, om jag bara hade Dalins ben).

lördag 9 november 2019

Vackert i Vetas dimma

Bild: Jörgen Auer
Månen nästa! Nej, fel, detta är inte Mantorps första månraket utan klockstapeln på Veta kyrkogård som stod så här tappert i dag och stred mot de dimmiga krafter som försökte dölja den från beskådan och beundran. Klockstapeln uppfördes troligen 1727-1728 av mäster Uhrberg från Eksjö. Nils Uhrberg. Troligen har stödbenen och kropp varit rödmålad, i alla fall finns det ett kolorerat vykort från tidigt 1900-tal som visar den röda färgen, samt att huvan då var svart. Vid en omfattande renovering av såväl kyrka som stapel 1913-1914, kläddes stapeln med det figursågade spån som täcker den än idag. Klockstapeln renoverades senast under 2013.

Bild: Jörgen Auer
Dimma, ja. Så här såg det ut vid lunchtid i dag vid den vackra eken på Vetagärdet, mellan Veta kyrkby och Mantorp. Eken gör sig i alla väder.