Har myrorna somnat än?

Bild: Jörgen Auer

Ja, det kan man undra. Sover myrorna redan? Någonstans därinne i myrstacken finns de, så mycket vet jag. Men har alla somnat nu? Så där nästan björnaktigt skönt, varmt och mysigt, tätt intill varandra.

Eller finns där några som har svårt att somna och vill höra sagor, eller så? Myror berättar högst troligen inte sagor för varandra. Nej, ingen tror väl att de kan läsa som vi? Nej, jag tänkte väl. Men tänk om de bara har en annan form av sagoläsning? 

Stampar med fötterna i olika rytmer och liknande. Eller berättar i gäster-med-gester-form. Och sen när alla de andra somnat för att inte vakna förrän i mars/april, ja då går berättaren en sista rond i stacken och släcker, rättar till en och annan pinne, skåpäter på en ormskinnsbit, stänger ett allt för luftigt hål in i bostaden, slänger ut nån skalbagge eller fluga som inte hör dit, borstar tänderna eller nåt annat som myror gör innan läggdags, kissar en sista gång, gäspar, och kryper till kojs.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag blev väldigt sugen i dag på att lyfta på toppen av en stack, eller kapa den på mitten för att kunna se vad myrorna har för sig därinne. Om de verkligen sover. I Bäckhult var jag och det var så tyst och lugnt att jag kunde ha hört en knappnål falla, eller för all del hört en myra röra sig över stigen, släpandes på ett ofantligt granbarr. Men jag hörde inget, än mindre såg. Jag ville inte förstöra stacken, så jag öppnade den inte. I stället lutade jag mig in över den, så där som jag aldrig skulle göra sommartid, faktiskt tittade jag ner på skorna för att se om nån vakt var kvar ute och hade klättrat upp på mig, nej, kusten var klar, jag lättade på min mössa, satte händerna bakom öronen som förstärkare, men hörde fortfarande inte ett ljud från myrornas boning. Kanske hade de övergett boet, gör myror någonsin så? Det visste jag inte. Vet fortfarande inte.

Det är mycket man inte vet. 

Som det här med amerikanska valet och Trumps påstående att valet var riggat av demokraterna och att det var han som vann och inte Biden. Varför envisas karln så? 

Jag tror mig veta: det är naturligtvis för att han vet hur republikanerna gjorde förra gången. Det var det enda sätt han kunde vinna på över Hillary Clinton. Med fusk. Döda röster och sånt. Det är därför han säger sig vara så säker, men han kan inte säga sanningen. Då åker han in. 

Så tror jag.

Så fint här är, sa Birger jarl

Bild: Jörgen Auer

 Här tänkte och ville jag skriva nåt intelligent. Men kunde inte. Det är nåt jag saknar för att kunna skriva så. Du som läser det här vet nog, men behöver inte berätta för mig. Jag vill inte veta. 

Däremot kan jag skriva att det varit första advent. För det är sant. För mig är första advent liktydigt med att plocka fram ljusstakar i fönstren också. Kom inte än jul, men kom ljus. 

Bild från Svt

Gårdagen var en stor svensk sportslig dag. Skidskytten Hanna Öberg vann sålunda en världscuptävling i grenen Sprint och bakom henne fanns ytterligare svenskor bland topp fem.  Så fint de åkte och så bra de sköt. Kul. Även på herrsidan visade svenskarna upp sig. Sebastian Samuelsson tvåa och Martin Ponsiluoma trea. Nästan kusligt bra, ju.

På skidor var det en hel drös svenska längdåkartjejer som var med och satte färg på en jaktstart i världscupen. Åt fantastiska norskan Therese Johaug fanns dock inget att göra. Men sen hade fyra svenskor bra häng på pallplatser, men slutade efter en krasch trea, fyra, sexa, sjua. Och då var inte Charlotte Kalla med. 

Bild: Jörgen Auer

Även första advent var jag naturligtvis ute och promenerade. Fattas bara annat. Jag går ju varje dag. Men i dag stannade jag vid Veta kyrka och gick in eftersom det stod välkommen på en skylt. Inne i stenkyrkan med sina äldsta delar (östra koret) från 1100-talet fick jag en trevlig pratstund med församlingsherden Sara Olofsson och Malin Nilsson, församlingspedagog i Folkungabygdens pastorat. 

"Hej, hej! Det är så fint här", började jag

Bild: Jörgen Auer

Alltså: 1100-talet! Det är väldigt länge sedan. Målningen av Sankt Göran och draken målades dock inte då, utan 1588 (jaså, så sent?). Men 1100? Det är 900 år sedan. Hur mycket har inte hänt sedan dess? Och tänk så många människor som varit inne i kyrkan under dessa 900 år. Så många som begravts här, gift sig, döpts. Så många som har lyssnat på gudstjänster och suttit i bänkarna och skämts över de synder de begått. Och alla som fått tröst här! Sjungit psalmer. Ja, och så vi som haft vägarna förbi. Exakt var vägen gick för 900 år sen vet nog ingen. Men den måste ju ha gått i närheten. 1100-talet! Jag har svårt att ta till mig det. Till och med före Birger jarl som levde på 1200-talet. Kanske red denne Bjälboson förbi här på väg mot Stockholm, vars grundare han påstås vara. Eller på hemväg från krigsinsatser i Finland för att fira jul med mor Ingrid. Kanske stannade han rent av en gång och gick in i Veta kyrka, precis som jag.  

"God dag! Så fint här är."

I Västra Hargs lövskogar

Bild: Jörgen Auer

Solen sken så fint på lördagen att jag bestämde mig för att åka till Motala för att utforska några natursköna platser. Som Råssnäsudden och Sjöboknäppan. Jag behövde lite ombyte mot Mantorp och Kisa, orter jag bor i.

Bild: Jörgen Auer

Men kommen till Skänninge förstod jag att det nog inte var så mycket sol i Motala och än mörkare blev det i Fågelsta. Så jag vände mot Mjölby och bestämde mig för att åka till naturreservatet Västra Hargs lövskogar i stället. Jag ville testa några vägar där som jag inte prövat tidigare.

Bild: Jörgen Auer

Jag blev inte besviken. Tvärtom. Naturreservatet levererade direkt, även om solen var på väg bort här också. Eller bort? molnen ville ta herraväldet, så var det.

Bild: Jörgen Auer

Men alldeles i början av mitt besök lämnade molnen lite utrymme åt solen och den isbelagda våtmarken reflekterade sakernas tillstånd. Jag trivdes i den fina vinterdagens sällskap.

Bild: Jörgen Auer

Som här. Så fint det har blivit med våtmarkerna i Västra Harg. Var det förra året de anlades? Eller är det redan två år sedan? Tre?

Bild: Jörgen Auer

Fint som sagt.

Bild: Jörgen Auer

Alltså, de här texterna som finns på tavlor i alla svenska naturreservat är väldigt trevliga och informativa. Tack, Länsstyrelsen i alla län.

Bild: Jörgen Auer

Västra Hargs lövskogar är sköna att besöka. Här finns vandringsleder och stigar, till och med några vägar om man inte vill ströva fritt omkring i lövdungar, bland björkar och ekar eller i hagmarker. Nu när frosten och snön lägger sig ser man naturligtvis inte så många växter, men det är skönt och fint att vara här ändå. Tyst och lugnt är det också. Jag trodde plötsligt att ett stort djur var alldeles inpå mig, men det var min egen mage som kurrade så det nästan ekade i skogen. 

Bild: Jörgen Auer

En mindre sjö finns här också. Aren, med ett fågeltorn på andra sidan sjön, vid motionsspåret som jag besökt åtskilliga gånger. För ovanlighets skull valde jag i dag att gå på västra sidan om sjön, för första gången faktiskt. Och jag bara älskade det! 

Bild: Jörgen Auer

På vägarna här mötte jag - inte en endaste människa. Ganska Coronasäkert. Dock inte kosäkert, om man får tro skyltarna. Fast jag såg inga kor heller. Inte ett djur. Jo, en hund när jag var färdig och kom tillbaka till motionsspåret som jag svängde av från till min "nya väg". Och faktiskt hade den ett helt sällskap människor i sällskap. Och där fanns också tre människor som tänt en eld och troligen skulle grilla. Mysigt. Men min mage kurrade så. Jag måste skynda mig. En banan i bilen förslog inte långt.

Bild: Jörgen Auer

Dock ville jag avsluta snyggt. Den första isen är lika intressant varje år. Hur länge har den funnits? Blev den till natten som gick? Växer den till i natt. Kan man gå på den i morgon? 

En dag i frost och sol

Bild: Jörgen Auer

Jag kände det på mig så fort jag vaknade. Näe, inte att jag var pinknödig, jo det var jag, men jag kände också något annat. Jag anade dagens stor- och skönhet, visste på något märkvärdigt sätt att det skulle bli en väldigt fin dag. Därför gick jag ut skapligt tidigt. Det var tre minusgrader och solsken. Ingen blåst. Jag bestämde mig för att gå mot Östra Tollstad. Vid Mantorps station beundrade jag morgonljuset och de mönster, siluetter och bilder det skapade i plexiglaset i murverket - är det plexiglas?

Bild: Jörgen Auer

Alltså, sådana här underbara dagar upplever jag precis allt som fint. Minsta strå och droppe. Allt!

Bild: Jörgen Auer

Visst vet jag att jag har fotat det här motivet förut, men sken solen då? Precis på samma sätt? Njae.

Bild: Jörgen Auer

Men Östra Tollstad kyrka, var jag exakt här förra gången jag tog bild på den? Från exakt samma position? Med exakt lika mycket eller lite frost? Njae.

Bild: Jörgen Auer

För jag nämnde väl det från start, att det var en frostig morgon? Jaså inte. Nåväl, ute i Östra Tollstad, nära Norrgården kände jag mig tvungen att föreviga denna morgons frostiga tillvaro. Till och med att det just här såg ut att vara lite mer frost än det var på andra platser längs min väg.

Bild: Jörgen Auer

Än en gång sökte jag mig ned på marknivå. Inte för att jag fann något sjusärdeles märkvärdigt, utan bara för att jag ville och kunde. Jag ville ta hela världen i famn, men det ska man inte i pandemitider.

Bild: Jörgen Auer

På väg fram mot Tollstad källgård stannade jag en stund och talade med två hästar, som jag tror känner mig. Vi har mötts förut, nämligen. För visst är det Zarina Cora och hennes dotter Dezz af Tollstad? Jag tror det. Jag gick ju här och pratade med dem när Dezz bara var sex dagar gammal, i juni förra året. I alla fall är hagen densamma, det är jag säker på. 

Bild: Jörgen Auer

Här någonstans, på väg hem, stannade jag för att skapa ett inlägg till Facebook. I all sin enkelhet var det bara för att muntra upp dem som eventuellt skulle titta på det. Det är så mycket elände och tråkigheter i världen att det inte skadar att få sig lite skönhet och godhet till livs. Vilken dag, tänkte jag.

Bild: Jörgen Auer

Efter lunch åkte jag till Linköping för en andra vandring. Är det en fin dag så är det. Och då gäller det att ta till vara på den. Dessutom fick jag fint sällskap i form av förra jobbarkompisen Maria Landqvist som också älskar att vara ute i naturen. Och vi till Tinnerö där solen sken lika starkt som i Mantorp.

Bild: Jörgen Auer

Var det frostigt i Östra Tollstad så var det ju intet mot eklandskapet. Som här ganska nära Fröberget där det såg ut som vinter. Fast det var ju just bara här vid bäcken (som för övrigt inte är isbelagd ännu - men kanske nästa morgon). I övrigt var det mysigt och varmt. Vi hade fika med oss och satt i solen och njöt en halvtimme. Vad vi pratade om? Allt och inget, inget och allt. Det enda som skymde solen var tankar på corona som vi inte riktigt slapp ifrån. Så är det ju nu. Var man än befinner sig. 

Och dagen förflöt och gick över till kväll. Där är jag nu. Framför teven.

Backar i Mantorp?

Bild: Jörgen Auer

Det händer ibland att folk säger att Mantorp är alldeles platt. Det är fel. Lite uppför är det allt på en del platser på orten. Som här, Riksvägen upp. Det syns ju till och med att det lutar en aning. Och i skogen mellan Vifolkaskolan och Klämmestorpsskolan finns till och med en riktig backe! Eller som Correns Peter Mildaeus sa en gång till mig efter att ha varit och tränat på konstgräset i Mantorp, jag minns inte med vilket Linköpingslag, och då också fått order av tränaren att springa ett varv i skogen. Hur som helst, dagen efter kom Peter till mig och sa: jag visste inte att det finns berg i Mantorp! 

 

Bild: Jörgen Auer

Här är en annan nivåskillnad. Visserligen mer lutning än backe, men ändå! Det är grusvägen mellan travet och Veta kyrkby. Husen som anas till höger på bilden heter Örnsborg och är under renovering. Och den som promenerar Mantorp runt vet att området vid vattentornet ligger lite högre än järnvägen. Backiga gator är det däremot ont om. Visst lutar det något på Ekvägen, Yoldiavägen, Sockenvägen och Trumpetarevägen, men den enda gatan värd att nämna som backig är Högmarksvägen, nära Gulfmacken och Vifolkaskolan. Ja, samt fritidsområdet Dalen med en liten skid- och pulkabacke.

 

Bild: Jörgen Auer

På tal om gator. Jag undrar varför nya området Riddarängen, nu får gator med just namnet gata, som här på bilden Trongatan, när så gott som alla andra gator i Mantorp heter vägen, stigen eller gränd? Vi har länge bara haft två gator, Nejlikegatan och Kilängsgatan. Men nu får vi en hel drös till: Trongatan, Tornergatan, Plymgatan, Brynjegatan, Lansgatan och Rustningsgatan, alla med anknytning till riddare.

Bild: Jörgen Auer

På Magasinsvägen längs med järnvägen är det rakt och slätt. Och julfint. Vilket påminner mig om att jag måste börja plocka fram lite julpynt hemma. Julgardiner? Ja, kanske det. Och adventsstakar. Det är visserligen fara värt att julen för väldigt många blir den sämsta i mannaminne, med tanke på pandemin och de restriktioner och rekommendationer som kommer att gälla. Men det är förstås mycket roligare och trevligare att tänka och planera att julen ska bli som vanligt. Blir den inte det, ja då får vi ta hand om situationen när den uppstår, inte gå och grubbla på det nu. Pessimistiska grubblerier leder aldrig framåt.

Vad stod det i Corren?

Bild: Jörgen Auer

Dagens inlägg är lika svårt att skriva som gårdagens, nej, fel. Det är ännu svårare. För jag har inte gjort ett dugg. Inte mer än ätit och fikat, löst korsord, messat, chattat, pratat i telefon med en syster och en dotter, samt gått promenad. Den senare gav de här bilderna.

 

Bild: Jörgen Auer

I skrivande stund erinrar jag mig att jag ju tvättade också. Hm, kanske bäst att tömma maskinen, jag la i en massa underkläder  halv nio i morse. Nu är klockan snart åtta på kvällen. Det borde vara rent nu.

Bild: Jörgen Auer

Se! Hur kan bilden bli så? Solstrålarna syftar jag på. Märkligt. Och häftigt. Tänk så mycket roligare det är att fota när solen håller sig framme. Det verkar nästan som att solen tycker om att bli fotad.

Bild: Jörgen Auer

Egentligen såg det ut så här när jag var ute strax före solnedgången. Men jag gillar ju att fota i

 motljus, därav de mörkare bilderna.

Bild: Jörgen Auer

Nu minns jag att jag betalade räkningar i dag också. Det började jag med i morse. Skönt bli av med dem. Sen kollade jag Facebook och mail, förstås. Just det ja, Correns  Carina Glenning skickade ett nödrop på mailen så jag hjälpte henne att hitta mailadresser till några östgötar utomlands.

Bild: Jörgen Auer

Corren, ja. Naturligtvis läste jag tidningen i morse också. Glömde det. Den läste jag ju innan jag la i den där tvättmaskinen. Men be mig inte berätta vad jag läste. Minns inte. Just nu kan jag inte dra mig till minnes en endaste artikel. Hm. Låt mig tänka. Ja-a, jo, men visst var det väl i dag Per Bergsten hade en intervju med avgående/sparkade LFC-tränaren Olof Unogård? Jo, visst var det väl så? Ja. Sen stod det naturligtvis nåt om pandemin, det gör det ju varje dag. Sen var det nåt om benknotor från medeltiden och nåt om att Linköping skulle satsa på att bli Sveriges vackraste julstad. Ja, ja. 

Bild: Jörgen Auer

Men nu minns jag: jag tänkte ju skriva till Fredrik Kylberg på Kultur Nöje och berömma honom för hans Filmspaning. Den gillade jag. Bra, Fredrik! Men vad skrevs det om på Utrikessidorna? Minns inte. Jo, USA, förstås. Det var ju en intressant TT-artikel om hur världen kan påverkas av maktskiftet i USA. Och Biden har tydligen utsett utrikesminister. Vad är det nu han heter? Det var nåt liknande Biden. Blinken, var det. Anthony Blinken. 

Stod det inte nåt om nytt p-hus i Motala? Eller var det växthus? Och så stod det lite kul om August i Borensberg som målade gång-och cykelvägar med krita.

Men vad var det i Mjölby? Knark, va? Och falska 500-hundringar. Visst ja, det var renovering av gravstenar också. Och Arlas sorgliga beteende i Boxholm fortsätter. Men nu fick de i alla fall nåt domstolsbeslut emot sig. Bra. 

Bild: Jörgen Auer

Jag läste säkert vädret också. Det brukar jag göra. Och en sak kan jag utan att minnas: kallast senaste veckan var Horn. För så är det alltid.

FOTNOT: Alla bilderna här är tagna i Mantorp.

Dagbok med Siri och IFK

 Hej. Kom på att det var fruktansvärt länge sedan som jag namnspottade. Trainspotting du vet, fast med namn på människor. I dag har jag till exempel träffat en Marie, jag hälsar därför till henne lite extra. 

Mer? Tja, jag har på teve sett Magdalena Eriksson vinna Diamantbollen på fotbollsgalan som årets bästa damspelare och Zlatan Ibrahimovic vinna Guldbollen som bäste herrspelare för tolfte gången. Stort.

Mer? Ja, jag såg Kristofer Olsson, Viktor Claesson, Marcus Berg spela med sitt Krasnodar i Champions League mot Sevilla, 1-2. 

Ännu mer? Hm. Ja, i dessa pandemitider händer inte så mycket. Jag träffar liksom inte så många. Men jag åkte till Kisa. Och till Bäckhult vid Drögen. På tillbakavägen mot Mantorp såg jag tre rådjur mellan Kisa och Ulrika.  Hemma löste jag tre korsord och tre sudoku, åt bara soppa som lunch/middag eftersom jag drog ut en tand i går och inte vill fördröja läkningen i munnen. I morse blev det filmjölk till frukost. Fikat har jag också gjort. Egentligen var det allt. Nej, jag läste också två kapitel i Siri Gustafssons bok "När sommarvinden leker". Jag känner inte Siri, men hennes syster Johanna och ännu mer pappa Torbjörn känner jag. Torbjörn, Presleydenten, jobbade ju på Corren i många år. Siri har gett ut två Feelgoodböcker, även "Minnet av din kärlek" är hennes verk.

I övrigt: postlådan var tom i dag och jag såg hur postbilen bara åkte förbi. Är jag bortglömd? Nej, det hoppas jag inte, men det är tisdag och tisdagar brukar vara postlösa för mig. Inte ens räkningar hittar hem till mig då.

Ytterligare? Hans-Jörgen ringde. Först sms-ade han. Jag messade tillbaka. Han svarade. Jag svarade. Så där höll vi på en kvart. Är man kompisar sedan 10-årsåldern så är man. Till slut tröttande han på att messa, och ringde i stället. Tjena. Läget? Covid, ekonomi, jul, IFK (Norrköping) diskuterades. Peter Hunt, IFK-ordförande och före detta lagkompis i division VI med mig, nämndes vid namn, hej Peter! Så också HJ:s hustru Eijvon, och syster Anita i Oslo och jag nämnde mina barn, Hej, alla!  En annan kompis, Nille, nämndes också. Hej, Nille!

Ytterligare mer? Det knackade på dörren, en kille ville sälja alarm, det fick han inte. Inte hos mig i alla fall.  

Till sist: forskade lite kring svenske kungen Karl XV i tron att jag skulle hitta bevis för hans inblandning i en graviditet och barnafödelse 1855. Fann det inte, Maria.

Ännu senare: tar jag ett glas vatten.

Mer starka svenska män

Ur Nordisk Familjeboks 

sportlexikon 1946

För en vecka sedan skrev jag om tyngdlyftaren och kraftkarlen Anton "Java" Gustafson som var med och drog Sverige till bronsmedalj i dragkampslaget vid Extraspelen i Aten 1906.  Jag noterade då att det längst ned i lexikontexten om honom stod att han representerade Stockholmsklubben IK Atle. Den lilla klubben hade faktiskt ytterligare en med i det där svenska dragkampslaget, nämligen en Carl Gustaf Gunnar Svensson, född 1879-08-08 i Stockholm och död 1956-10-28 i Sundbyberg.

Och den mannen, mer känd som Calle Sven, var en legendarisk kraftkarl som under sin levnad var med om en hel del märkliga ting och händelser och som skrev en bok om sitt liv, året efter hans död utkom 1957 "Minnen från ring och arena".

På sok,riksarkivet.se kan man se en utomordentlig redogörelse för den starke stockholmarens liv. Där står bland annat om hur den unge Calle en gång klättrade nedför hela Katarinahissens järnskelett från Mosebacke ner till Stadsgården och nedkommen greps av polis. Han var naturligt stark, Calle, även om han inte var stor till växten, och under en period uppträdde han på cirkus, bland annat i Ryssland! 

Bokbörsen.se

Bland alla hans uppträdanden är det ett som sticker ut lite extra. Eller mycket extra. 1902 brottades han nämligen mot en 600 kilo tung björn i Stockholm. Björnen klädd i skinnvantar och munkorg och Calle i skinntröja. Under matchen slets dock såväl skinnvantarna och skinntröjan sönder och Calle fick ordentliga rivsår på ryggen. Som tur var fanns djurskötare intill som kunde få stopp på björnen.

1906 var han alltså med till Aten och Extraspelen där. Kom hem med en bronsmedalj i dragkamp och en fjärdeplats i tyngdlyftning. Den senare placeringen hade nog kunnat bli bättre om man haft samma viktklassindelning som i dag, men då tävlade alla i samma klass. Så Calle med sina 70 kilo fick tävla mot dem som vägde över 100.

Under 1910-talet gick Calle Sven ett flertal boxningsmatcher, ryktbarast i efterhand är nog matchen mot dansken Carl Pedersen, men mest för att dansken senare blev sångare och filmskådespelare under namnet Carl Brisson, bland annat spelade denne i två filmer regisserade av  Alfred Hitchcock!

Efter idrottskarriären öppnade han butik i Stockholm. Bland annat sålde han böcker, musik och "gummi" (kondomer). Calle gjorde också reklam för hälsovatten. 

Källa: Carl Gustaf Gunnar Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34915, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mats Hellspong).

På Wikipedia står om Calle Svens amerikaresa 1904-1905. Over there fick han jobb som tränare i Swedish American Club i Brooklyn, New York och han ställde upp i en så kallad världsmästartävling i Madison Square Garden. Han slutade tvåa, efter en annan svensk: August Johnson.

Källa: Wikipedia har hämtat sina uppgifter från Olle Backmans bok Cirkusatleter och kraftekvilibrister.

Kraftkarlen August Wilhelm Johnson verkar ingen ha riktig koll på. När och var han föddes är oklart. Dock kallades han för "The Lion of Scandinavia" och var verksam som kraftkarl kring sekelskiftet 1900. Redan 1895 var han med i en världsmästargala i Madison Square Garden där det var såväl boxning som styrkeuppvisningar, Johnson höll en tid världsrekordet i en eller två av dåtidens något för oss annorlunda grenar.

1896 mötte han dåtidens starkaste man - världens starkaste man - kanadensaren Louis Cyr och denne vann alla moment i tävlingen, men berömde svensken efteråt som den starkaste motståndare han någonsin mött. Johnson lär ha sagt ungefär så här (fritt översatt) om Louis Cyr: "Jag kan lyfta mer än alla andra män i världen, men det är omöjligt för någon man att lyfta mer än den där elefanten."

Källa: Uppgifterna om August Wilhelm Johnson har jag sett på The History of Physical Culture (HOPC), samt hos bloggaren David Gentle i Vancouver, davidgentle.com

En blåsig söndag

Bild: Jörgen Auer

De här hästarna på Mantorptravet ser väldigt lugna ut där de står och halvsover. Men för att kunna göra det har de vänt rumporna mot den kraftiga vinden. Söndagen var minst sagt blåsig. Vinden var både svår och kall. Jag vet, efter en mil till fots. Som tur var hade jag mössa och vantar på. 

 

Bild: Jörgen Auer

Annars var det ju en solig dag. Frånsett blåsten var den som gjord för en promenad. Skönt att kunna se sig omkring. Vid hästarna vände jag mig om och blickade bort mot Viby. Är det inte dags snart att börja bygga nåt på den här åkern, tänkte jag. Det pratades det ju om redan för 40 år sedan när jag kom till Mantorp. Både här och på Mobiliatomten. Sätt igång. Nu! 

Bild: Jörgen Auer

På eftermiddagen satta jag mig i bilen och åkte jag till Omberg för att skåda solnedgången. Det började bra medan jag tog mig upp på Hjässan. Jag såg ju ljuset.

Bild: Jörgen Auer

Men det här är vad jag såg av solnedgången. Molnen fungerade som gardin i dag och ville inte släppa igenom mer än så här. En besvikelse, så klart. Men en skön naturupplevelse blev det ändå eftersom vinden tog i ordentligt och ruskade om Omberg. Så pass blåste det att det var besvärligt att stå uppe i utsiktstornet och det var till och med svårt att där uppe hålla i mobilen för att fota. 

Bild: Jörgen Auer

Det var ett 20-tal bilar nere vid Hjässatorget, några människor åt matsäck i vindskyddet där, ett par satt i sin bil och åt, men där uppe på höjden var endast ett fåtal människor. I och för sig mötte jag på väg upp ett tiotal som just varit uppe. Och medan jag var i tornet kom ett gäng yngre män, fem till antalet. Men de stannade bara en minut, innan de valde att lämna det blåsiga tillhållet. Den siste av dem sa urskuldande till mig: inte mycket råg i de där, inte. Kanske trodde han att jag jobbade som tornvärd.

Bild: Jörgen Auer

Det blåste så hårt att det var svårt att titta ut över nejden. Inte heller gick det att se så långt som man annars kan göra. Jag får komma tillbaka en annan gång. En vinterdag?

Bild: Jörgen Auer

Men visst är det en fin utflykt ändå. Vi som vet att Ödeshög och Hästholmen ligger där nere nånstans ser dem nästan, fastän vi inte gör det. Märkligt. Nåt jag la märke till men inte tog bild på, var alla spår eller rättare sagt all markförstörelse av vildsvin. De tar kanske över Hjässan på nätterna?

Bild: Jörgen Auer

Jag åkte som nämnt för att försöka få en fin bild på solnedgången. Det gick inte, så jag undrade vilken  bild från besöket som skulle bli min bästa. Sånt kan alltid diskuteras, men den här tycker jag själv om.  Men ser det stora träder likadant ut i morgon, eller har vinden knyckt eller knäckt en gren under natten?