Inte så trist som jag tror

Bild: Jörgen Auer

Ungefär så här har dagen varit. Tror jag. Först. Alltså: jag kan inte påstå att det har regnat särskilt mycket, då ljuger jag. Det kom bara några droppar. Bilden är tagen i går. Men i det stora hela har just ingenting ägt rum och hela tillvaron känns lite diffus. När, var, hur och varför?

Men börjar jag tänka efter så kanske dagen inte har varit så illa. Stack jag inte iväg till Mantorp Gym i morse och tränade? Jo. Har jag inte ätit såväl frukost som lunch? Jo. Fikat? Ja. Skrattat? Ja, det också. Gjort någon annan glad? Nja, jo lite kanske. Jo.

Till och med ätit godis har jag gjort. Samt ropat på några killar som gått förbi vårt hus på jakt efter bus eller godis - det är ju halloween,  gu' bevars, och försett dem med godis. De såg först lite förvånade ut bakom sina maskförsedda ansikten, men deras ögon förändrades till glada. 

Jag har minsann även fått lite bortrensat från garaget. Ja då. Dessutom sett Mjölby och dess återvinningsstation i Hulje och inte minst käkat på Eataliano (italian and asian food) på Viringe i Mjölby (det är det område där McDonald's ligger). 

Så: har dagen verkligen varit så trist som jag försöker göra den till? Nej.

Nu ska jag göra nytt kaffe.

Visst tänker man på Japan

Bild: Jörgen Auer

Vad ska man säga om Mjölbys senaste rondellutsmyckning? Tja, att den i alla fall är bra mycket snyggare än kommunens världsberömda potatis. Just världsberömd är ett passande epitet i Mjölby som till och med stoltserar med ordet världsvan i sin kommunslogan - Världsvan och hemkär.

I dag var faktiskt första gången jag såg fontänen, som invigdes redan 9 oktober,  och jag gillar den.  Dessutom har man lyckats väldigt bra med att få den som tittar att tänka på och förstå anknytningen till Japan. Toyota Materiel Handling (före detta BT) som är Mjölbys största arbetsgivare med 2600 anställda (juli 2018). Jag har skam till sökandes inte tagit till mig informationen om rondellen tidigare och kände inte till att fontänen kommit till i samarbete med Toyota. Men mitt första ord när jag såg fontänen var ändå: Japan. 
Du som kanske inte känner till Mjölby så bra kan få veta att rondellen och fontänen är belägen i tätortens sydvästra del, i korsningen Smålandsvägen (som till Boxholm och Tranås leder) och Svarvargatan/Järnvägsgatan. Den världsberömda potatisen kan beskådas nära McDonald's och den sägs stå för det hemkära i kommunens slogan.

Om östgötska kvinnor

 Ur boken Östgötakvinnor

Vilken trevlig bok! Ja, det kallar jag fynd. Även om jag i dag inte kommer ihåg var jag köpte boken.

Men intressant är den även om kvinnoporträtten i Östgötakvinnor (utgiven 1937) inte är så utförliga. En liten vink om vad de lite mer förnäma och utbildade damerna sysslade med utanför hemmet får man dock. Mest är det välgörenhet och styrelseuppdrag för Röda korset, arbete i och för musei- och hembygdsföreningar samt i några fall politiska uppdrag.
Men lika intressant är förstås att se bilderna från en svunnen tid. Georg Eneroth skriver i förordet: "Förutom biografier och porträtt innehåller denna bok över 300 bilder med exteriörer och interiörer från Östergötlands slott och herrgårdar, äldre kyrkor, prästgårdar, museer, offentliga och privata byggnader, oftast med anknytning till i boken befintliga porträtt." 

Här visar jag tre sidor och tre damer ur Georg Eneroths östgötska verk.

 Ur boken Östgötakvinnor 

Om Georg Eneroth kan berättas att han även utgav en bok om Värmlands kvinnor (1934), Småländska kvinnor (1941) och Västsvenska kvinnor och hem (1946).

Ur boken Östgötakvinnor

Det förunderliga ljuset

 Bild: Jörgen Auer

Kvällen kommer vackert. Ljuset förunderligt. Är det sjö eller hav?

 Bild: Jörgen Auer

Ingendera. Solen sänker sig över östgötaslätten.

 Bild: Jörgen Auer

Det är svårt att säga exakt var man befinner sig. Man bara är. Någonstans.

 Bild: Jörgen Auer

Kom! Följ den där solen!

Bild: Jörgen Auer

Kvällsljuset. Det östgötska ljuset. Det lugnar. En stund.  Och jorden är rund.

Många bilder av Finspång

Bild: Jörgen Auer

Finspång. Vad är det för mig? Mer än slottet? Trots en uppväxt i Norrköping inte så väldigt långt från Finspång vet jag förvånansvärt lite. Och nu när jag bor mitt i Östergötland har jag nästa ingen kontakt med Finspång. Så varför inte åka dit och kolla? Det var så jag tänkte när jag slog följe med sonen dit en dag, nu när han jobbar på sjukhuset där. 

Vad vet jag om kommunen? Jag rannsakar mitt minne när jag är på besök en solig torsdag. Slottet är det första jag kommer att tänka på. Det ligger så fint och parken är så gästvänlig och skön att hälften vore nog. Men jag tänker mig att slottet ska få ett eget inlägg på bloggen så jag funderar över vad jag annars vet om orten. Jag kan knappast påstå att jag har varit här ofta. Men jag har spelat ishockey här som tonåring när vårt Norrköpings AIS mötte Finspångs AIK. B-lagsmatch på Grosvad. Eller jag tror att det var på Grosvad. En annan gång minns jag ett besök hos en bekant till mina föräldrar, Sten Carlbring som bodde i Finspång några år, jag minns inte var, men han jobbade som nattportier på Hotell De Geer. Långt senare var jag på ett event på golfbanan, en annan gång såg jag innebandy, det kan ha varit en kvalmatch. Och så har jag träffat den smarta, glada skönheten/bågskytten/modellen/miss Thailand/företagskvinnan Mix Haxholm. Det är Finspång för mig. Plus att jag känner några som kommer härifrån och som har jobbat här. Samt släkt i släkten.

Bild: Jörgen Auer

Jag kommer till Finspång en tidig morgon. 07:30. Martin och jag har åkt bil via Ljungsbro, Stjärnorp, Vånga. Jag släpper av honom vid sjukhuset och åker ner till Bildningen, plats får såväl gymnasieskolorna Bergska gymnasiet och Curt Nicolin gymnasium som bibliotek. Det är bibblan jag har siktat in mig på. Där läser jag allt jag hittar om Skedevi i hopp om att finna något om mina anor på farmors sida. Lite extra. Kammar noll.

Bild: Jörgen Auer

I stället går jag upp till centrum (parkerar bilen på Bildningens stora grusparkering) och fikar på Ekens café. Efter det går jag lite planlöst omkring, men tar mig förbi Bergska skolan och letar mig så småningom fram till ett bad. Inte för att jag tänker doppa mig, utan för att jag anar att det finns en promenadväg längs ett vatten jag sett på karta. Bönnern heter tydligen vattnet och mycket riktigt finns det en promenadväg som blir till stig där. En väg som leder mig bakom sjukhuset.

Bild: Jörgen Auer

Se där! Där skymtar ju sjukhuset. Eller Finspångs lasarett, som det heter.

Bild: Jörgen Auer

En båt ser jag också. Ja, flera.

Bild: Jörgen Auer
Snart är promenaden längs vattnet över. Men inte promenaden.

Bild: Jörgen Auer

Se där! Där skymtar ju slottet.

Bild: Jörgen Auer

Och vilken härlig trappa.

Bild: Jörgen Auer

För att inte tala om husen.

Bild: Jörgen Auer

Som sagt.

Bild: Jörgen Auer

Slottsmuren från 1880-talet.

Bild: Jörgen Auer

Det går inte att motstå en öppning i muren. Det är klart att man vill gå in i parken.

Bild: Jörgen Auer

En fröjd bara att få vara här.

Bild: Jörgen Auer

Det tycker den här hägern också.

Bild: Jörgen Auer
Kommer man uppifrån stan och går förbi och kanske genom slott och slottspark så går man snart längs Skutbosjön och skiner solen som i torsdags så njuter man, förstås.

Bild: Jörgen Auer

Och så kan man titta över sjön och se Bildningen på andra sidan.

Bild: Jörgen Auer

Det här är förstås bron över Skutbosjön och antingen Norrköpings- eller Linköpingsvägen.

Bild: Jörgen Auer

Det här då? Jo, det är Järntemplet. Tillverkat någon gång under konstgjutningsepoken 1827-1882 står det på en skylt som även berättar att det flyttades till sin nuvarande plats 1907.

Bild: Jörgen Auer
Så här kan en utsikt inifrån templet se ut.

 Bild: Jörgen Auer

Efter att ha sett detta gör jag paus för lunch och efter den fortsätter jag min vandring. Nu längs eller innanför Linköpingsvägen, mot Sonstorp står det på en skylt, men så långt har jag inte tänkt mig. Bara ett stycke åt det hållet och sen vika av inåt och så småningom träffa på Bergslagsvägen, det är min tanke. Jag går och går. Lisa Gauffins väg kommer jag ihåg. Och Ottilia Myhrmans. 

 j

Bild: Jörgen Auer
Sen tar jag mig upp till Risings väg som ligger högt.

Bild: Jörgen Auer

Där tar jag den här bilden.

Bild: Jörgen Auer
Men snart hittar jag Bergslagsvägen och kan leta mig "hemåt" igen. Husen är ju riktigt fina vid Lasarettsvägen.

Bild: Jörgen Auer

Men var sjutton är jag nu. På en höjd nära Högbyvägen, väl?

Bild: Jörgen Auer

Man blir trött av så mycket vandring. Och törstig. Tur att det finns så här mycket äpplen i en trädgård. Ett mindre spelar väl ingen roll?

Finspångs båge var först

Bild: Jörgen Auer

Linköping ståtar med konstverket Drömmarnas båge medan Finspång nöjer sig med bara bågen. Detta i Agneta Stenings fina Båge i aluminium från 1992.

Linköpingsbågen kom till 1999 och är gjord av Maria Spasova.

Finspång levererar

 Bild: Jörgen Auer

Finspång levererar verkligen när jag gästar orten för en dag i för mig okända östgötska spår. Visst har jag varit här tidigare någon gång. Men inte som i dag, då jag vandrar runt så gott som hela tätorten. Nåja, inte hela, Grosvad besöker jag ju inte, till exempel, men jag går och går och blir glad av vad jag ser. 

 Bild: Jörgen Auer

Alltså: Finspång slår alla andra östgötska tätorter vad gäller promenadvägar. Även historien står sig gott i konkurrensen.

 Bild: Jörgen Auer

Den som söker något att fota har mycket att göra i Finspång. Inte minst i slottsparken där den här bilden är tagen, men det är inte slottet som syns i vattnet.

Bild: Jörgen Auer

 Vatten ja, det finns mycket vatten i kommunen. Både i och runt omkring tätorten och i hela kommunen. Sjöarna är många, små som stora. Närmare bestämt är de 368 till antalet.

Jag tar så många bilder i Finspång att jag får dela upp dem i flera inlägg. Det här är det första och berättar också att jag ätit god lunch, fläskfilé i Matpalatset samt fikat gott på Ekens café och även på caféet i Bildningen där jag också besökte biblioteket.

Ljuset ledde min väg

Bild: Jörgen Auer

Ibland, men bara ibland, känner jag mig rastlös och längtar bort. Vet inte till vad, men bort. Då sätter jag mig i bilen och åker en sväng. Stannar kanske för att ta en bild, eller för att kliva ut och andas eller för att titta på något, ta del av något. Nytt eller gammalt.

Nyss stannade jag och tog den här bilden mellan Mantorps station och Mantorps gård. 

Varde ljus, tänkte jag och följde ljuset som ledde min väg. Såg Sya, Mjölby, Skänninge, Ullekalv, Öjebro, Gottlösa, Mantorp park. Hemkommen var det mörkt.

Kommer ljuset åter i morgon?

Tillbaka på Bommedal

 Bild: Jörgen Auer

I fredags var jag och hälsade på hos Stall Bommedal & Ekblad Stables i Söderköping för ett reportage till Correns ridsportserie Ryktbart. Där träffade jag ägarna Jenny och Ulf Ekblad som alltid är sympatiska och lätta att prata med. Jag träffade dem bland annat 2011 på deras förra gård, som också hette Bommedal, men belägen i Gammalkil. Hästen på bilden heter Cosmolite och är en skolhäst, ja Bommedal har ridskola. 

 Bild: Jörgen Auer 

Under en fika ute i en skön höstsol vid skrittmaskinen fick jag veta att Bommedal inte bara är under upp- och utbyggnad utan även att det 5 november kommer att vara ett möte där för att starta en ridklubb. Kul. Jag vill fota er här, sa jag. Ta Uffe, han är mycket snyggare än jag, sa Jenny.

 Bild: Jörgen Auer

Sedan paret köpte Drothems prästgård (längs väg 210 och mycket nära Söderköping) där Bommedal driver sin verksamhet har man låtit uppföra ett stort isolerat ridhus 26x72 meter, sammanbyggt med en ny stallbyggnad. Jättefint är det. En utebana, med fibersand precis som i ridhuset har också iordninggjorts. Det är redo för tävling och Bommedal har redan haft ett antal pay and jump. 

 Bild: Jörgen Auer

I närheten finns många sköna ridvägar, inte minst kanalbanken (Göta kanal). Och det kan vara den som Etriko står och längtar efter här på bilden. Eller så är hon bara nyfiken på vem Uffe kommer dragandes med. Och visst är det väl Cosmolite? Fast det har nog Etriko redan listat ut på lukten.

 Ur dagens Corren

Så här såg det ut på förstasidan del B i dagens Corren.

Ur dagens Corren

Och så här presenterades reportaget på sportsidorna. På nätet hittar du det på Corren,se och nt.se. Om du har inloggningskod, vill säga.

Blåsning och hurrarop

Bild: Jörgen Auer

Gjort i dag, då? Tja, sett ett och annat löv virvla omkring i blåsten. Inte nödvändigtvis pga blåsten, utan även med hjälp av blås. Som här på Södra Promenaden i Norrköping.
Mer? Jo, tillsammans med syster Britt-Marie lassat in thai-mat till lunch på trevliga Rosegarden på Drottninggatan, ätit tårta och kanelbullar på ett 96-årskalas på äldreboendet Albrektsvägen 153 samt hurrat för en älskad mor ikapp med mina systrar Titti och Ami och Amis Kalle. Busat med Amis barnbarn. Dessutom druckit ett glas rött på Bishop Arms samt naturligtvis dragit upp jackans blixtlås till skydd mot blåsten.

Hårdare än ek

Bild: Jörgen Auer

Vad är det här? Jo, det ska jag tala om. Röwer & Rüb är ett tyskt företag som specialiserat sig på stallinredning och den  här bilden tog jag i fredags för ett reportage till Ryktbart (mina ridsportreportage i Corren sedan 2011). Någonstans i Östergötland var jag och vem eller vilka jag träffade får du se i Corren - och troligen även i NT - på tisdag.
Om Röwer & Rüb kan sägas att företaget som började 1867 med Heinrich Röwers jordbruksredskap från 1978 (med Elfert Rüb vid rodret) kom att gå över till enbart stall- och hästrelaterade inredningar och skrittmaskiner. Du tror det kanske inte, men träslaget på stallfronten här är bambu. Sammanpressad bambu som blir tungt och hårdare än ek. Hur mycket hästarna än försöker så kan de inte bita sönder materialet. I alla fall syntes inte ett spår av detta i det här stallet.
Läs mer om Röwer & Rüb på företagets hemsida

ÖG är släkt med Arne

Bild: Jörgen Auer

Genom Mantorp far en transport. I lugna 30. Bra. Det är en bil från Östgöta Gods (ÖG står det på bilarna) och därmed blir den anledning till ännu en liten inblick i ett transportföretag. Därmed också medlem i min serie om Trailers på svenska vägar.

Enligt sajten merinfo.se hade Östgöta Gods AB tio anställda 2017 och omsatte 14 miljoner kronor. Företaget är ett dotterbolag till Arne Andersson Åkeri AB och sysslar i huvudsak med kranbilstransporter och pumptjänster.

Arne Anderssons Åkeri grundades 1938 av Arne Andersson. När han avled 1959 tog sonen Leif över. I dag är det Leifs dotter Susanne som basar över en verksamhet med 80-talet fordonsenheter och ett 60-tal anställda. Företaget bedriver som namnet skvallrar om åkeriverksamhet och gör det till största delen i samarbete med DHL Freight. Arne Andersson som tillhandahåller fordon i linjetrafik, kretstrafik och lokaltrafik omsätter 50 miljoner kronor om året och hör hemma i Motala, men har även terminal i Linköping.