Kom inte ut i motionsspåret i kväll förrän kvart över åtta. För resten var det inte i spåret, jo på slutet. Men sprang gjorde jag. Fast det ska villigt erkännas att om inte dottern Rebecka varit hemma och tagit på sig löparutrustning så hade jag gladeligen skitit i att springa.
För jag känner av lördagens deltagande i Börjeruset (Tjurruset som herrklassen kallades). Sex tuffa kilometer genom risiga skogar, genom kärr och längs leriga åkrar. Det ömmar i låren och ävenså i rumpan.
Men ut kom vi som sagt även i kväll. Och så jädra skönt!
Varmt, ingen vind. Kvällssol. Genom Mantorp bort mot Veta kyrka bar det. Gång- och cykelväg. Asfalt. Förbi doftande sädesfält (de har alltid en skarpare, sinnligare doft på kvällen när de blivit lite fuktiga) och den vackra sparbankseken så stolt och rak. En kråka hoppade lustigt på vägen 20-30 meter framför oss. Lyfte. Flaxande.
Benen bar bra. Förbi den vackra och söta stenkyrkan och den nyrenoverade klockstapeln, förbi de dödas boningar och tvenne runstenar som ju även om de är flyttade också är resta över någon, svängde sen in på vägen ner mot Klämmestorps gård. Först asfalt 100 meter, sen grus en kilometer.
Till höger om oss hade vi Mantorp 300 meter bort på andra sidan ännu ett sädesfält, vi skymtade vattentornet, Vasaområdet, Prästgårdsgärdet, Vetagärdet, åt vänster hade vi E4-an 300 meter bort, där långtradare efter långtradare susade och dånade och lät som om de var alldeles intill oss. Fick möte med en man som besynnerligt nog inte tittade upp när vi möttes. Han stirrade snett ner i backen med ansiktet lite frånvänt som om han blygdes.
En kilometer senare hade vi passerat Klämmestorp och kom ut i björkallén som bar fram till Mantorptravet. Ja, till vägen utanför travbanan, vill säga, där vi svängde höger igen, tillbaka in mot Mantorp, men först ut i motionsspåret. Rebecka ville springa mera.
Vi avslutar i stora backen upp mot Vifolkaskolan, sa vi. Sagt och gjort efter en kilometer. Nu ökar vi farten också, sa Rebecka.
Och vi till att sprinta. Eller försöka. Uppför branten.
Vi joggade hem men jag kände för att avsluta med en tjurrusning.
Så nu ömmar det än mer.
