Arkivbild 2010: Jörgen Auer
Linköpingsprofilen, löparen, kulturarbetaren, vaktmästaren Lasse Strand är död. Han avled 8 november och blev 88 år.
Jag hade turen - och oturen - att träffa och tala med Lasse flera gånger. Otur därför att han många gånger ringde och ville påtala att det just denna dag han ringde var exakt 45 år sen, eller 50 eller 38, som han slog det och det rekordet i löpning. Eller att det var si och så många år sedan ett visst evenemang ägt rum på Folkungavallen. Ärendena var många och vi ville oftast inte skriva om dessa jubileum. Satt man just då mitt uppe i något annat så kändes det alltid jobbigt att prata 25 minuter.
Men det råder ingen tveksamhet om att Lasse Strand var en stor Linköpingsprofil. Inte enbart för sin idrotts skull utan även för andras, särskilt ungdomarnas. Han ville att ungdomen skulle träna och idrotta mer. Mer idrott i skolan. Sådant skrev han insändare i Corren om. Eller debattinlägg. Bland annat, ska sägas. För han skrev många, mest om hälsa och idrott, men även om Linköping och kommunala ärenden.
Dessutom höll han i närradioprogrammet Moonlight serenade i över 25 års tid och han anordnade utställningar på biblioteket flera gånger. Han fick också ett kulturarvspris 2006. Själv bevistade jag en 2009 om Folkungaskolan där han hade varit elev. Året därpå var det en stor bildkavalkad om Arbetsplatser i Linköping (se bilden ovan).
Lasse Strand växte upp i stadsdelen Gottfridsberg, naturligtvis var han med i föreningen Gamla Gottfridsbergare och hans släkt har bott i Linköping i flera generationer. Lasse berättade gärna om att en av hans förfäder var med om att mura tornet på Linköpings domkyrka i slutet av 1800-talet.
"Högre upp kan inte en Linköpingsbo komma", brukade Lasse säga.
Att han under de sista åren av sitt liv fick se sitt namn på en av stadsbussarna, gillade han.
”Jag fick ett erkännande till slut”, sa han i en Correnintervju 2016.
Då var han inte längre så pigg och stark som han hade varit. I april 2014 blev han påkörd av en bilist som smet från olycksplatsen. Lasse låg sedan i koma i en månad och han fick bestående men av olyckan. Bilisten hittades efter ett vittnes utsaga och förlorade körkortet den sommaren.
Det var dock som löpare Lasse Strand var mest känd. Han var medel- och långdistansare och sprang i svenska eliten. Som veteran blev den lille och 52 kilo tunne Linköpingslöparen såväl världsmästare i maraton som detsamma i terränglöpning.
Själv mötte jag Lasse 2010 (notera att han då ville att jag skulle stava hans namn med h) och skrev så här om honom i Corren:
Att berätta om ett möte med Lasse Strandh låter sig inte göras så lätt. 78-åringen har ett glasklart minne och namn och händelser formligen forsar ur munnen på honom.
Men så mycket fastnar hos lyssnaren som att det den 20 augusti är på dagen 50 år sedan Lasse Strandh satte svenskt rekord på löpning tre mil. Lasse och mig veterligen har ingen manlig östgötsk seniorfriidrottare (i östgötsk klubb) sedan dess satt svenskt rekord i någon friidrottsgren.
– Är inte det konstigt, frågar sig den pigga 78-åringen från Linköping.
Tog inte chansen
Vi har bestämt möte på Folkungavallen för här har han sprungit så många gånger och här tränar han fortfarande unga friidrottare ibland. Men han är uppvuxen i Gottfridsberg. Än idag tillhör han ett gäng som brukar samlas och som kallar sig Gamla Gottfridsbergare.
Men kanske hade han kunnat hamna någon annanstans om han bara vågat.
– Jaa, du vet, jag hade anbud från både Fredrikshof och Örgryte att komma och springa för dem, men jag var så ingrodd i Linköping med de gäng som var här, och det är lite tragik i det hela. För man måste ta chansen när den kommer. Det gäller ju inte enbart idrott, utan jag sa samma sak till Louise Hoffsten när hon tvekade om hon skulle flytta till Stockholm. Du måste ta chansen, sa jag.
Men Lasse Strand tog inte chansen. Han blev kvar i Linköping. Kanske var det därför han aldrig blev olympier. 1960 var han nära i maraton, men friidrottsförbundet satsade hellre på Evert Nyberg som komplement till redan uttagne Arnold Waide. Vid en uttagningstävling fick Nyberg och Strandh samma tid, men det blev Nyberg som fick åka till Rom och OS där han för övrigt klappade igenom och blev 58:e man. Strandh blev kvar i Linköping.
– Men jag var så nära OS att jag till och med fick åka till Stockholm och prova ut kläder. De fick jag behålla för det fanns ingen annan som kunde ha dem. Det var ingen annan som var så liten och tunn.
Lasse skrattar åt minnet.
I gengasbuss
Liten och tunn är han än i dag, väger 52 kilo. Men han håller sig i form och när vi ber honom att springa lite på Folkungavallens löparbanor tassar han iväg på lätta ben i fin löpstil.
– Jag har alltid haft Gunder Hägg som förebild. Han hade så lätt steg för att han hade tränat så mycket i skogen.
Lasse tränade själv i Rydsskogen. När han var pojke på 30-talet och början av 40-talet var Vidingsjöskogen för långt bort.
– Det såg ju inte ut som nu, precis. Det var ju så, vet du, att vi i Domkyrkoförsamlingen vi bodde i stan, men de som bodde i S:t Lars, de bodde på landet.
Den första tävling han ställde upp i var i Sundbybergs terräng i Stockholm.
– Det var 1945 och vi åkte gengasbuss dit. Och samma år var jag med i Amerikaspelen på Stockholms stadion och skulle springa 800 meter och då sa de äldre killarna: ungjävel, om du inte springer under 2,40 så får du gå hem.
Och vad sprang du på?
– 2,36. Men vad jag skulle berätta om den där första tävlingen i Sundbyberg, förstår du, var ju att det var så många kändisar som var med där. Nora-Anna Larsson vann damklassen, och Olle Möller vann oldboysklassen, han blev ju känd senare i några mordrättegångar, och John Mikaelsson var också med, han blev ju svensk mästare i gång sedan.
Vann du i Sundbyberg?
– Nej, jag kom tvåa i juniorklassen, Curt Söderberg vann.
Svårt på DM
Men löpning var inte första sporten för Lasse Strandh. I stället hade han börjat med boxning som var populärt hos IFK Linköping.
– Vi hade inte råd att ha boxhandskar, förstår du, vi hade vintermössor på händerna, sådana där vita som militärerna hade, och så knöt vi skridskosnören runt dem. Och så fanns det en doktor Isaksson som då och då fick sy ihop våra sönderslagna ögonbryn.
Men han blev löpare, Lasse. Bra sådan.
– Men det fanns ju tider då det till och med var näst intill omöjligt att vinna ett DM på 5 000 meter för vi hade så bra löpare i Östergötland. Där var Arne Ahlsén, Bertil Källevågh, och Olle Adamsson, Motala.
Lasse Strandh blev landslagsman och debuterade i A-landslaget i Danmark 1955 där han blev femma i maraton. När han så småningom blev för gammal för de vanliga seniortävlingarna fortsatte han med veteranlöpning. Som veteran blev han världsmästare två gånger om. I maraton som 47-åring och i terräng som 60-åring. Han har egentligen aldrig slutat att springa. Och frågar man vad idrotten har betytt för honom så svarar han:
– Att jag fått en position i samhället så att alla vet vem man är. Säger man sitt namn så är det i alla fall en halv dörrnyckel.
Han säger också att han mår bra av den träning han lagt ner under årens lopp, att löpningen "lyfter" honom.
Och på tal om det så berättar han gärna en anekdot från Lidingöloppet när 20-talets storlöpare Edvin Wide (fyra OS-medaljer) var prisutdelare som 100-åring.
– Då frågade jag honom hur det kunde komma sig att herr Wide var så vital? Jo, det ska jag säga dig unge man, han sa så, att jag går promenader varje dag, och i uppförsbackarna så springer jag.
Vi skrattar. Sen måste Lasse Strandh iväg. Han ska till friidrottshallen för att möta några unga talanger.
Jörgen Auer
Tack, Lasse. Självklart har jag som samlare av östgötsk litteratur införskaffat dina böcker Slumpens skördar och Son av sitt land.
