Guldhornen från Gallehus

 Ur Hemmets konversationslexikon, andra delen, utgiven 1938

Jag har skrivit färdigt för dagen samt varit i Linköping och Mjölby för att lämna in utgående sedlar och mynt på banken (sista dan). Hemkommen har jag inget att göra men får för mig att bläddra lite i det gamla lexikonet. Det brukar vara skoj.

Så även nu. Jag hittar Gallehus. Vad är det, tänker jag och läser om en dansk by, tydligen känd för två guldhorn från 400-talet, riktiga klenoder, nationalsymboler. Men, de finns inte längre. Nej, de smältes ned av en tjuv 1802 - Niels Heidenreich hette han. En fattig guldsmed och urmakare som också greps och häktades. Men hornen förblev borta, de var ju nedsmälta. Tjuven dömdes till tukthus 1803 och satt där till 1840, fyra år före sin död.

Och Oehlenschläger, den danske skalden och professorn Adam Gottlieb, skrev tydligen en dikt om händelsen. Eller inspirerades i alla fall till att skriva Guldhornene. Som synes av lexikontexten var det skalden som skrev texten till den den danska nationalsången Det er et yndigt land.
Det finns naturligtvis mycket mer att berätta om både professorn och guldtjuven, men jag nöjer mig med detta. I alla fall något som jag inte kände till tidigare. Kul att få lära sig nåt.

På träningspass vid Roxen

 Bild: Jörgen Auer

I dag såg jag Roxen som jag aldrig tidigare har sett den. Jag har nämligen aldrig varit just här tidigare. Var jag befann mig ska jag be att få återkomma till. Men jag var där för ett träningspass, kan man säga. För att skriva om till Mera Linköping och Mera Norrköping.

 Bild: Jörgen Auer

Så här såg jag också Roxen, även det en ny utsikt och erfarenhet för mig.

 

Bild: Jörgen Auer

Och så här nära kom jag dovhjort. Fast det var efter träningen. Under träningen såg jag emellertid andra dovhjortar, ett 50-tal. 

Bild: Jörgen Auer

Och så här såg jag själv ut under träningen. Just det - jag red. På Gibraltar islandshästar.

En himmelsk tavla blir till

 Bild: Jörgen Auer

Drar iväg en stund till Mjölby i kvällningen för att handla kebab-tallrik. Himlen pockar på uppmärksamhet. Eller rättare sagt så är det molnen som verkar vilja något. Vad?

Bild: Jörgen Auer

De vill nog att jag ska se kyrkan! Så är det. Sya kyrka än en gång. Hur ofta har jag inte åkt här förbi och tittat bort mot kyrkan och träden och himlen. Tavlan jag ser varje gång tilltalar mig, talar till mig och säger: kom, stanna, bli hos mig. Bli här.

Men jag blir inte där, utan far förbi. Dock hinner jag se att ladugården målar tavlan färdig. Kanske hade jag önskat mig lite mera himmelskt ljus över kyrkobyggnaden. Men konstnären fick kanske bråttom och målar färdigt en annan dag? Då fotar jag Sya kyrka igen.

Vad hade jag i veckopeng?

Visst, det var så sant. Jag lovade ett barnbarn att ta en bild på den här uppställningen från veckopengen.se och skicka till hans föräldrar. Det har jag glömt. Tills nu. Nu visar jag den här på bloggen och hoppas att alla som läser här kommer ihåg hur det var att resonera med sina föräldrar om veckopeng. Det var inte lätt alla gånger.
Redan då ville man ha så mycket som möjligt och tyckte nog att man hade gjort sig förtjänt av lite mer. Åtminstone behövde man mer. Eller trodde sig behöva. Mest gick pengarna till godis. 
Vad hade jag i veckopeng?
Minns inte. Men det kan väl ha varit 2,50 i veckan till en början och kanske 5 kronor när jag var tio år. Men som sagt: jag minns inte, minns inga löner heller när jag började sommarjobba som 16-åring. Men vet att jag hade fem kronor om dan när jag så småningom gjorde min militärtjänstgöring. Det sas då att man alltid hade så mycket som ett cigarettpaket kostade. Ja, jag var rökare på den tiden.
Ja du, William. Du är tio år och 25 kronor är tydligen vad svenska barn enligt en undersökning får i genomsnitt per vecka. Det tycker jag låter både rimligt och skäligt.
Redan nästa år kan du få 35!

Vad tror du Ellis Cleo Maire?

Så trevligt det är att vara så omsvärmad.
Inte.
Carrie Anne Closkey, Monaeh Cecily Aggie, Freda Agaeda Malcolm och Corey Moon Marissa och de andra treförnamnsbehängda och mycket välformade unga kvinnorna fortsätter att skicka inviter till mig på facebook.
Tänk att så många, det måste nog vara ett par hundra vid det här laget, tycker att jag verkar vara en så spännande man att de sänder vänförfrågningar till mig. Jag kunde vara deras morfar, för helvete!
Som ni förstår så är det här inlägget ironiskt. Jag inbillar mig naturligtvis inte att de här kvinnorna vill mig något. Jag tror inte ens att de finns. Däremot finns det någon som väldigt gärna ser att jag klickar ja på en liknande förfrågan och kommer in på deras siter. Eller så vill någon bara åt min profil och mina vänner.
Nån jävelskap är det.
Eller vad säger du Ellis Cleo Maire?
Jaha, och nu anlände Meredith Ezmae Olivia. Liksom Charlene Kristy Myrtle och Erika Genesis Jonquil.

 Som ni märker har det även börjat dyka upp intressenter med endast två namn. Två efternamn som i Hedberg Isaksson (överst i inlägget) är nytt för mig. De två sista är förhoppningsvis de två sista som besöker min facebook-profil. Jag har i alla fall nu försökt att bli av med dem. Ska bli spännande att se om jag lyckas. För det är så himla tröttsamt att sitta hela dagar och klicka i "ta bort förfrågan".

Ja, må vi leva

Bild: Jörgen Auer

Ett stycke Järnlunden sedd från väg 34. Eller är det mest solen man vill titta på? Nej, solstrålarna och ljuset i vattnet. Och himlen där emellan. Le vill man också. Le och skratta. Må. Leva. Ja, må vi leva allihop.

En auersk lördag

 Bild: Jörgen Auer

Min lördag började i Stensvassa vid Järnlunden hos Jan Christer Persson och Eia Persson. Men Eia var inte hemma. Hon var i Göteborg och passade barnbarn.

  Bild: Jörgen Auer

 Tidigt gick jag promenad. JCP sov. 

  Bild: Jörgen Auer

 Två rådjur var de enda varelser jag såg. Ja visst ja, tre mördarsniglar också. Men de är döda nu.

  Bild: Jörgen Auer

Till badplatsen och stora bryggan i Norra Fjälla gick promenaden. Så nu har jag varit där också. För första gången. Fint.

 Bild: Jörgen Auer

Sedan åkte jag till Linköpings stadsfest för att vara med på Quiz som något av programledare/konferencier. Men först tittade jag en stund när barn tecknade sina drömrum för Corren Bostads redaktör Anna Lindén. Det blå på den här teckningen är en trampolin!

Bild: Jörgen Auer

Efter det blev det musikquiz. Med blandat spotify/livemusik. För den senare svarade delar av familjen Lindberg: Anna och Henrik samt snyggt sjungande sonen Cliff. Hur gick det för mig, då?

Bra, tycker jag. Vinnarna i quizen publiceras i Corren i veckan.

Nu: mot Kisa.

Gående längs kanten

Bild: Jörgen Auer

Ibland undrar man. Som när den här gynnaren plötsligt dök upp på kanten av en regnvattenfylld  hink på landet och började en tröstlös vandring längs kanten. Runt, runt, runt längs kanten. Aldrig ner i vattnet, utan bara runt, runt, runt. Men rätt som det var tvärstannade den gröna guldbaggen -  och började gå åt andra hållet! 

Varför? Obegripligt. Eller ville den egentligen i, men tyckte att vattnet var för kallt och väntade på att solen skulle göra det varmare?

Jag vet inte. Och nu är jag inte längre på plats och kan inte se den. Jo, med min inre syn. Då ser jag den och tycker mig till och med kunna höra den där den hummande går längs hinkens kant och funderar på livet. Ska jag gå i? Vågar jag? Näe. Eller? Nu kanske? Näe. Så mycket vatten, så skönt att gå här, så fin min spegelbild i vattnet är. Nu jävlar hoppar jag i. Nu, nu, nu. Näe.

Hur länge orkar en varelse vandra längs önskans kant? Livet ut?

Skyvråk eller molngjuse?

Bild: Jörgen Auer

Den kom inte flygande i racerhastighet, den stiliga jättefågeln över gården Stora Rundelen i Vikingstad. Tvärtom. Den kom sakta glidande över himlapellen och spanade ut över nejden. Från sin höjd såg den säkert ända bort till Linköping och storleksmässigt var den väl ungefär som halva Vikingstad.

Förbluffad stannade jag bilen och sms-ade en fågelskådare i min vänkrets. Vad är det för art?

Han svarade: det skulle kunna vara en himla jätteörn, bara. Men jag tror nog mera på en enorm skyvråk, eller möjligen en kolossal molngjuse.  

Hur som helst så tror jag nu att Rundelen har någon där uppe som gillar gården och Fröknarna Fint som huserar där med sina blommor och kurser.

Ännu en gata tillryggalagd

 Bild ur dagens Mera

 Så här presenterades ännu en av "mina" gator. I dag Generalsgatan, som således finns i både Linköping och Norrköping. Gatorna presenteras i serien Gatuliv och publiceras i Correns och NT:s bilagor Mera Linköping respektive Mera Norrköping. Om jag inte minns fel så publicerades de fyra första gatorna i vanliga Corren (eller i dåvarande bilagan Paus) för att senare även publiceras i NT.  Nu går dock alla i Mera. Jag har hittills avverkat 19 av det 45-tal gator som begåvats med samma namn som en gata i grannstaden. Alla 45 kommer jag inte att göra, men nog finns det väl plats för ett par till?
De här har jag besökt: Drottninggatan, Hamngatan, Kompanigatan, Nygatan, Teatergatan, Söderleden, Industrigatan, Kungsgatan, Torggatan, Linnégatan, Kristinagatan, Fridtunagatan, Hagagatan, Repslagaregatan, S:t Persgatan, Tunnbindaregatan, Skolgatan, Egnahemsgatan, Generalsgatan. 

 Bild: Jörgen Auer

 På Generalsgatan i Linköping mötte jag den här glada kvartetten på dagliga verksamheten Unik Musik: Joakim Svartling, Stefan Årnfelt, Angelika Karlsson och Suleyman Yildiz. Så roligt det var att besöka dem och så glada de blev över att få besök! Suleyman fick i uppdrag att visa mig runt i lokalerna och det gjorde han perfekt. Tack, Suleyman! Och tack alla ni andra för att ni var så snälla mot mig. Heja LHC, Stefan. Och du Calle Lööf! Synd att du var ute på jobb, men vi fick ju en liten pratstund i alla fall.
Själv har jag fått ett så fint tack för min artikel av verksamhetschefen Jennie Ahlstrand att jag blir lite rörd. Och stolt. Jennie hette tidigare Eriksson i efternamn och blev vald till Årets Linköpingsbo 2009.

 Bild ur dagens Mera

I dagens Mera-tidningar skriver jag den här krönikan också. Om blodpudding, bland annat. Har du svårt att läsa den här så googla Mera Linköping, eller Mera Norrköping, klicka dig in på hemsidan, se en tidning till höger, klicka in där, vänta några sekunder och vips kan du bläddra dig fram med pilen till höger.

Vid Bergs slussar och Roxen

 Bild: Jörgen Auer

Vad nu? Porten till himmelriket? Ja-a, kanske det. Port i alla fall, och det finns nog de som anser det vara bra nära himmelriket att färdas på Göta kanal. Det här är en gammal slussport. Från Klämmans sluss.

 Bild: Jörgen Auer

Jag såg den i Bergs slussar. Eller rättare sagt: vid Bergs slussar där den nyss nämnda är en av fyra gamla och nu ersatta portar, som står mäktigt uppställda. Jag har inte tidigare sett denna installation så det var ju skoj med lite nytt att vila ögonen på.

 Bild: Jörgen Auer

Det finns ju annars en hel del att vila ögonen på i Berg. Inte minst kanalen och slussarna, och gästhamnen.

Bild: Jörgen Auer

Kanalen byggdes en gång i tiden, färdig 1832, som en viktig transportled. Och det var den ju under några decennier innan tåget kom och tog över det mesta i transportväg. Men fortfarande sker några transporter, som den här i dag.

 

 Bild: Jörgen Auer

 Det visade sig vara arbetsmotorbåten Suzing från Lådna i Stockholms skärgård som var på väg sydväst genom landet. En trevlig bekantskap, tycker jag.

 Bild: Jörgen Auer

Medan Suzing susade vidare mot Ljungsbro och Borensberg-Motala vände jag blickarna mot Roxen. Det var ju en sådan härlig dag i dag, och vattnet troligen varmt. I alla fall såg det skönt ut.

Bild: Jörgen Auer

Det verkade de här fyrbenta fågelskådarna också tycka. Roxen är ju känd för sina flygande gäster, men att även kor gillar fåglar kände jag inte till. Men jag såg ju själv hur de stod och glodde ner i vattnet och ut över det samma. Ibland följde de fåglarnas rörelser, ibland glodde de stint bort mot Stjärnorpsskogarna. Ja, alla utom en, då. Den glodde på mig.

Aha, tänkte jag: en människoskådare! Ja-a, varför inte. Kanske finns det sånt bland djuren. Ju mer jag tänker på det, så... Ja. Kanske är denna företeelse vanlig bland kor. Det skulle kunna förklara det där med gloendet. Frågan är vad den sa till de andra när den såg mig. Mer än mu, menar jag.

Bu kanske.

Det strålar om dungen

Bild: Jörgen Auer

Igen alltså, jag älskar motljusbilder. De kan ju bli så fina. Som här från Bäckhult vid Drögen. Dock ska erkännas att bilden är ett par månader gammal och därmed omöjlig att ta i dag. Solen går ned bra mycket tidigare, innan dess strålar når den här dungen. Men det är fint nu också.

Jag kan nästan höra himlen

 Bild: Jörgen Auer

Nedre delen av Drögen sedd i kväll från Ulrikavägen (Kisavägen) i söder. Klockan är 20:30 på ett ungefär och sjön är sagolik. Jag far hem till Mantorp och njuter av utsikten.

 Bild: Jörgen Auer

Kvällsdimman kommer. Det är ju långt in i augusti och temperaturen kryper snabbt nedåt om kvällar och nätter. Bilden är tagen nära Kottebo.

 Bild: Jörgen Auer

 Strax före Ulrika, vid Stora Ämtefall stannar jag och fotar himlen över Hallarna. En ko råmar till höger om mig och en hund gläfser. Annars är det tyst. Jag kan nästan höra himlen.

Bild: Jörgen Auer

 Men det är radion som är på. I afton dans. Överraskande bra sällskap. Jag som aldrig har haft så mycket till övers för dansband. Men som kvällssällskap i bilen? Suveränt. Vilka band hörde jag då? Vet inte riktigt, men jag tror att jag hörde Flamingokvintetten, Skåningarna, Wizex, Drifters, och en hel drös till. Wahlströms inte minst. Bilden tog jag strax före gården Ulvsberg.

Adbåges gröna himmel

Bild: Jörgen Auer

Besökte det fina kommunägda magasinet vid Mantorps station i dag och fick bland annat se Grön himmel, ett konstverk av Peter Adbåge. Konstnären ställde ut sina verk på Konstrundan i Mjölby och då är klart att även jag tittade in. 

 Bild: Jörgen Auer

Det här väa verket har Peter döpt till "Den där Britta" och nog blir man lite intresserad av att se den verkliga Britta? Jag tror mig veta att Adbåge lyckats fånga henne väl.

Bild: Jörgen Auer

Adbåge visade ett 45-tal verk (bland dem även en Röd himmel) och imponerar i alla fall på mig. Han berättade för övrigt att han har fått mer tid - och utrymme - för sin konst sedan barnen flyttat hemifrån. Naturligt nog.

Imponerar gör även det röda magasinet som han hyrt av kommunen för Konstrundan i Mjölby. Han tycker som jag att lokalen är värd att användas betydligt flitigare än en gång om året. In med verksamhet här, Mjölby kommun! 

En vanlig och en ovanlig syn

 Bild: Jörgen Auer

En ganska vanlig syn längs våra vägar. Den här kvartetten hittade jag längs Ulrikavägen, nära korsningen vid Nystad där de lugnt stod och åt. De verkade inte bry sig så särdeles om trafiken. Men när jag stannade och tog fram kameran satte de fart. På min önskelista står nu att kunna fånga en varg på bild. Kanske bör jag ge mig av mot Normlösa och bort över mot Ljungsbro där man tydligen nyligen har haft vargbesök.

 Bild: Jörgen Auer

En helt ny bekantskap för mig dök upp i går i Bäckhult vid Drögen. Jag fann den faktiskt i min bil när jag borstade av en matta. Kanske kom den flygande just då och landade där, eller så hade den varit i bilen ett tag. Jag vet inte. Vad jag tror mig veta efter lite googlande är att det nog är en skalbagge tillhörig arten dykare. Normalt finns de i vatten, i strandlinjen vid sjöar eller i gölar och pölar. De har vingar och kan flyga, men använder dem nästan enbart för att förflytta sig mellan olika vattensamlingar, läser jag. 

Fast vad den då hade i min bil att göra, förstår jag inte. Eller finns det något där som ser ut som vatten? Men det är klart, det regnade på förmiddagen och bilen blev våt.

Bild: Jörgen Auer

Hur som helst kan jag inte dra mig till minnes att ha sett en sån här tidigare. Stor är den, den här var nog 3-4 centimeter lång. Jag tyckte att den skimrade lite i grönt, men det syns inte på de här bilderna. Inte tillräckligt väl i alla fall. Ska bli spännande att se om den är kvar.

Tack, du moder natur

Bild: Jörgen Auer

Vad ska jag säga? Behövs det ens ord? Nej, ibland inte. Inför naturen får man stundtals bara tacka och ta emot. Tack för att jag får vara med och uppleva det jag gör och allt som jag har varit med om och sett.

Tack för sjöar och vattendrag, tack för djur och växter, för berg och sten. Jag bugar, du moder natur, du gör mig hel. 

Bästa Brödernas Frukostleverans

Bild: Jörgen Auer

I dagens Mera Linköping berättar jag den söta historien om bröderna Tilling, Joar, 9, och Jack, 8 i Linköping. De har startat ett företag tillsammans och delar ut frukostbröd från Babettes bageri varannan lördag i bostadsområdet Valla, där de bor. Kunderna betalar förutom själva brödet även 20 kronor för leveransen. Av pengarna de tjänar avsätter Joar och Jack hälften till bättre behövande barn.

De sökte därför på SOS Barnbyar efter lämpligt projekt och fann Syskonkärlek.

"Det passar oss jättebra, eftersom vi heter Bästa Brödernas frukostleverans", säger Joar och Jack som även hoppas att mitt besök hos dem en lördagsmorgon och publiciteten i Mera ska göra dem mer kända så att de får ännu fler leveranser.

De startade vid nyår och har hittills tjänat 800 kronor. Varav Syskonkärlek får 400.

En tröskerik resa

 Bild: Jörgen Auer

Jag var till Norrköping i dag. Vilket på modernare svenska betyder att jag åkte dit. Inte åkte dit som i polisen, utan åkte med bil dit. Någonstans utanför Linköping, var det väl? såg jag rök. Men det brann inte, nej, nej, det var människor i skördearbete. En tröska drev upp jord och damm och allsköns små ting som i marken och sädesfälten bor.

  Bild: Jörgen Auer

 Jag åkte gamla vägen. Gamla riksettan, gamla E4-an. Det gör jag nästan alltid. Mycket roligare. Och skönt även när man måste stanna en stund och invänta broöppning i Norsholm när kanalfarare på Göta kanal vill igenom. Den erfarne seglaren ser naturligtvis var masten är någonstans på den här bilden, även om inte själva båten syns. Visst har det varit en härlig dag i Östergötland, för resten?

  Bild: Jörgen Auer

 Det nya bostadsområdet i Kimstad ser fint ut. Och vägen förbi är rak och fin och inte verkar det vara många som kör här heller.

  Bild: Jörgen Auer

 Vad gjorde jag i Norrköping? Jo, ett reportage i serien Gatuliv till Mera Linköping och Mera Norrköping. Det är en serie där jag besöker gator som har samma namn i såväl Norrköping som Linköping. Ja, jag var i Linköping också i dag och ett 15-tal har jag nog avverkat. Vilken det blev i dag ska jag be att få återkomma till. Den har ingenting med bilden att göra. Bilden tog jag på väg till gatan. Från bron mellan Saltängsgatan och Strömsholmen. Tornet i bakgrunden är den fina Matteuskyrkan.

Bild: Jörgen Auer

Man ska gynna de sina. Därför var det inget svårt val att välja lunchburgare. Synd bara att IFK inte gjorde mål mot Djurgården i går. Det hade egentligen varit bättre än att jag fick ett i dag. Ja ja, bättre dagar skola komma och vi med dem, som pastorn sa. eller nåt.

Bild: Jörgen Auer

Är det här reklam? Visst. Jag äter ofta på Max i Norra Promenaden, nära centralstationen. Trevlig personal, bra parkering. I dag fick jag sol på köpet. Och IFK-mål. Fast det senare fick jag förstås betala för. Efterrätt åt jag två timmar senare på Halvars glass i Södra Promenaden. En kaffedrink bestående av kaffe, en kula vanilj, grädde, och lite choklad var det bestämt också.  Uppiggande.

  Bild: Jörgen Auer

 Norrköping är en rolig stad att fota i. Det händer så mycket i stadsbilden. Som här på Fleminggatan där en landkrabba som jag undrar: vad i hela friden pågår? Tills jag kommer på att Norrköping ju har en hamn och inre hamnen går ända in hit till Hamnbron.

  Bild: Jörgen Auer

 Hemvägen tog jag via gamla E4-an, förstås. Och Kimstad igen. Men där svängde jag höger mot Skärblacka som jag passerade och svängde av mot Vreta Kloster. Den här bilden över Roxen mot Linköping tog jag ganska nära Stjärnorps slott. Jag gillar den. 

  Bild: Jörgen Auer

 I Berg for jag vidare ut på östgötaslätten och njöt av sol och vind och vyer. Passerade Ledberg och tog av mot Björkeberg. Vid kyrkan och kyrkogården blev världen plötsligt svartvit. Höll jag på att få solsting? Bli blind? Fick en nära-döden-upplevelse?

  Bild: Jörgen Auer

 Långt ifrån. Men lite skrämd blev jag. Trösterikt nog fanns förklaringen nära. Det var återigen jord och dammpartiklar efter en skördetröskas framfart och jag kom på mig själv med att gilla vad jag såg. I tusentals år har människan brukat jorden, mina förfäder också. Dina med.

  Bild: Jörgen Auer

 Från Björkeberg är det inte långt till Västerlösa och då är man nära Mantorp där jag hör hemma. Utanför Mantorp, vid Uljeberg, var man också igång på åkern. Dammet yrde och med hjälp av solen fick stubben, tröskan, röken, vindkraftverken och väg 206 mot Skänninge ett rosenskimmer över sig.

 Bild: Jörgen Auer

 Dammolnet efter skördetröskan kom mig att tänka på militärlivet. Lumpen och repövningarna när vi sköt rökgranater och i skydd av röken anföll, omgrupperade, eller retirerade. Eller försvann bort i ingenmansland för att befälet inte skulle hitta oss. Den här gången gömde jag mig inte, utan svängde helt öppet och ärligt vänster ut på 206-an, fullt synlig (ja, utom från tröskan, kanske) och begav mig hem.

Sådan var min tröskerika resa.