Gående längs kanten

Bild: Jörgen Auer

Ibland undrar man. Som när den här gynnaren plötsligt dök upp på kanten av en regnvattenfylld  hink på landet och började en tröstlös vandring längs kanten. Runt, runt, runt längs kanten. Aldrig ner i vattnet, utan bara runt, runt, runt. Men rätt som det var tvärstannade den gröna guldbaggen -  och började gå åt andra hållet! 

Varför? Obegripligt. Eller ville den egentligen i, men tyckte att vattnet var för kallt och väntade på att solen skulle göra det varmare?

Jag vet inte. Och nu är jag inte längre på plats och kan inte se den. Jo, med min inre syn. Då ser jag den och tycker mig till och med kunna höra den där den hummande går längs hinkens kant och funderar på livet. Ska jag gå i? Vågar jag? Näe. Eller? Nu kanske? Näe. Så mycket vatten, så skönt att gå här, så fin min spegelbild i vattnet är. Nu jävlar hoppar jag i. Nu, nu, nu. Näe.

Hur länge orkar en varelse vandra längs önskans kant? Livet ut?