Högsta betyg till Kolmården

 Bild: Jörgen Auer

Hela tisdagen ägnades åt Kolmårdens djurpark som får högsta betyg av mig.

Bild: Jörgen Auer

Det får parken av mina barnbarn också. De liksom jag gillar verkligen kombinationen lek och djur. Så roligt hade vi att så många bilder togs att jag inte har tid att göra längre inlägg nu än så här. Men i morgon!

Funderar mördarsnigeln över livet?

 Bild: Jörgen Auer

Vad är livet? Det funderar troligen inte en vinbergssnäcka på. Den har nog med att se om sitt hus.

 Bild: Jörgen Auer

Och mördarsnigeln? Undrar  den varför människor i Sverige kallar den just för mördare?

 Bild: Jörgen Auer

Vet getväpplingen att den lever? Nej, knappast.

 Bild: Jörgen Auer

Men den växer till. Och drar till sig min uppmärksamhet. Jag vill för det första fotografera den, för det andra veta vad den heter. Hemkommen efter en promenad tittar jag i Bonniers Flora i färg och hittar växten vars namn jag skam till sägandes aldrig ens har träffat på tidigare. Getväppling! Varför get? Det får jag inget svar på. Men så kan det vara i livet. Alla frågor har inte svar.

Livet, det är för en människa summan av alla ens upplevelser och erfarenheter, lyckade såväl som misslyckade. Livet är glada och sorgsna minnen, överhuvudtaget glädje och sorg. Det är kärlek till andra människor, hat, allt du känner, det är kärlek till djur och natur, det är glädjen över att finnas till och få vara med. Men också de som tvingas växa upp och leva under miserabla förhållanden och utstå diverse hemskheter och illdåd lever. En tid.

 Bild: Jörgen Auer

Livet, det kan levas levande, innehållsrikt. Nya bekantskaper, nya kunskaper, nya insikter och nya utsikter. Man måste våga och fråga. Ta del av. Delta. Vara vetgirig. Lyssna. Lära. Känna. Se. Här är en vardagsvy från i dag när mitt liv innehöll motion i form av en riktig långpromenad på två timmar. Med kamera i släptåg, förstås. Just den här motivet har jag tidigare inte fotat. Inte från den här vinkeln, vill säga. Huset i bakgrunden är Himmelsby Gårdshotell utanför Mantorp.

 Bild: Jörgen Auer

Man måste inte kunna njuta av det lilla. Men jag måste. Vi är alla olika. I dag njöt jag en stund vid åsynen av den här vallmokullen i Mantorp. Det ser inte omskött ut det minsta, men kanske är det just det som fick mig att stanna. Naturen bestämmer själv.

Bild: Jörgen Auer

Men ett liv är förstås ingenting utan en selfie. Så här kommer en från sjön Drögen.

Möte med korpen

 Bild: Jörgen Auer

Korpen, den största av kråkfåglarna sägs vara smart och det måste den ju vara eftersom det är den enda fågel som kan säga sitt namn: korrp. Det hörde jag i dag ute i Östra Tollstad.

Latinska namnet är Corvus Corax. Korpen är också en lekfull fågel. Youtubeklipp om fåglar som åker kana på snöiga tak visar just korpar. Den blir som vuxen 55-65 cm är svart och kan ha ett vingspann på upp till 130 cm.

 Bild: Jörgen Auer

Korpen är allätare. Äter as, insekter, matavfall, frukt, ja allt. De jagar även små fåglar och däggdjur, kräldjur. Ett korppar håller ihop livet ut och är inga flyttfåglar utan bor på samma ställe år in och år ut, ofta på en klipphylla eller ihåligt träd.

Bild: Jörgen Auer

Korpen är Dalslands landskapsfågel och har i många tider ansetts lite olycksbådande, kanske för den svarta färgens skull. Olyckskorpar, heter det ju till exempel. Och stjäla som en korp, det senare för att den som andra kråkfåglar kan vara förtjust i blänkande föremål.

Då håller den nog korpgluggarna öppna, får man gissa.

Fotbollskorpen har dock ingenting med fågeln att göra. 

Vi firade Mantorptravet

 Bild: Jörgen Auer

Det var festligt, folkligt, men inte fullsatt när Mantorptravet firade sina 50 år. Barn gick in gratis och kunde åka karusell, kasta pil, få ansiktsmålning, hoppa hoppborg, med mera.

 Bild: Jörgen Auer

Men det var förstås trav också. Bland annat vann Jennifer Persson ett montélopp med Cocaracha före Julia Andersson på Goldseeker.

 Bild: Jörgen Auer

Jennifer Tillman vann dubbelt inom V64. Först här med Resaco de Nando i första avdelningen och sedan även loppet därefter bakom Dream out Loud.

 Bild: Jörgen Auer

Vera Auer vann med Pontus, nej visst ja, det var ju i ponnyridningen. Och nån tävling var det ju inte. Bara prova på. Fast på Mantorptravet var det i alla fall.

 Bild: Jörgen Auer

Som pris fick hon spunnet socker och kastade sedan bollar på burkar samt åkte den långsammaste karusell jag någonsin sett.

Bild: Jörgen Auer

En som drömde om lite snabbare hastigheter var hennes storebror William Auer som fick prova hur det känns att sitta i en Ferrari 355 Spider F1. Det kan han tacka ägaren Kirk Pettersson för. Samt morfar Jörgen, förstås. Det ska poängteras att det var enda gången William log under besöket på travet. Ja, kanske lite i bollkastandet på burkar också. Solen sken, det var kvavt och han hade lite ont i huvudet. Inte ens en flaska Fanta hjälpte. Fast i Ferrarin glömde han bort allt annat.

Tack för en härlig dag

 Bild: Jörgen Auer

Lördagen kom äntligen lite sol i Östergötland. Inte bara vi människor vaknade till liv. Plötsligt var det fullt av fjärilar överallt. På ängar, i hagar, i skogen. Men vad var det för arter vi såg? Är det här en fläckig nätfjäril eller en pärlemorfjäril? Jag tror att den förstnämnda ligger bäst till. Detta efter att ha kollat i en bok om fjärilar, som genialiskt nog heter just Fjärilar, utgiven av Norstedts 1982 och ingående i förlagets PAN-guider.

 Bild: Jörgen Auer

Det här då? Som jag först tog för en dårgräsfjäril. Men Pan-guiden får mig i stället att tro mer på en luktgräsfjäril, i Sverige en utpräglad ängsmarksart.

 Bild: Jörgen Auer

Och det här bör enligt samma guide vara en nässelfjäril.

 Bild: Jörgen Auer

Här är jag säker. Hagtornsfjäril, med sina lätt igenkännbara svarta vingribbor.

 Bild: Jörgen Auer

Det var fler än fjärilarna som visade upp sig. De här elva små ungarna var ute på vift över Kisavägen (Ulrikavägen ifall du kommer från Kisahållet). Jag vågar mig dock inte på en gissning vad det är för art, men räknar med att kollegan, tillika ornitologen Claes Nilsson snart hör av sig. 

Bild: Jörgen Auer

Till sist en bild utan djur. Från Killingevid utanför Kisa och Västra Eneby, söder om Råsöbron. Det är vackra Åsunden som nu ses klart uppifrån höjderna. En härlig utsikt och en härlig dag. Tack.

Spännande på Nygatan?

Bild: Jörgen Auer

Inte många gator skär genom huskropparna som Nygatan i Linköping. Genombrytningen skapar  både överraskning och spänning åt upplevelsen av gatan, tycker jag. Bilden tagen torsdag 25 juni.

Här svänger det rejält

Bild: Jörgen Auer

Här gäller det tydligen att gå långsamt och försiktigt, för här svänger det rejält.

Här byggde Petter Frimodig

Bild: Jörgen Auer

Det här fina kyrktornet finns i Skeda, Linköping (grannsocken med Slaka). Skeda kyrka ingår i Slaka-Nykils pastorat tillsammans med kyrkorna i Slaka, Nykil, Lambohov, Gammalkil och Ulrika.

På platsen där Skeda kyrka ligger i dag fanns en stenkyrka redan på 1200-talet. Dagens utseende härstammar från 1700-talet och så sent som 1998-99 genomgick kyrkan en omfatttande renovering.

På svenska kyrkans hemsida kan man läsa mer om Skeda kyrka: http://www.svenskakyrkan.se/slaka-nykil/skeda-kyrka.

Även på wikipedia finns förstås kyrkan omskriven: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skeda_kyrka och där kan man se att tornet tillkom på 1750-talet. Det uppfördes av byggmästaren Petter Frimodig från Linköping och stod klart 1752. Hans torn karaktäriseras av höga tornspiror (som på Horns kyrka).

Petter Frimodig var son till Per Nilsson Frimodig och levde 1721—1766). Han ritade bland annat Kättilstads kyrka, ledde Horns och Stora Åby kyrkobyggen, planerade ombyggnaden av Vårdsbergs kyrka samt uppförde Lillkyrkas, Östra Ryds och Skärkinds klockstaplar. Och flera torn.

 

Kommer i tidningen

 Bild: Jörgen Auer

Att jag gillar att se på omvärlden ur olika vinklar är ingen hemlighet. Och den här vyn har jag imte sett tidigare, även om många andra har gjort det. Det är från Drottningrondellen i Linköping och visar David Wretlings skulptur Nya vingar från 1950 i brons, samt Drottningtornet.

Bild: Jörgen Auer

Och det här då? Jo, det är ju den berömda Tvätten på Kungsgatan i Linköping. Ett konstverk från 1981 och tillverkat av Erik Höglund. Det är utfört i glaslaminat.

Varför skriver jag detta? Jo, bilderna tog jag i dag som en förberedelse till ett kommande jobb om gator i Norrköping och Linköping. Återkommer om det.

Ingen ko på isen - eller?

Bild: Jörgen Auer

Det är ingen ko på isen, heter ett uttryck som menar att det inte är någon brådska.

Inte på isen, nej, men på vägen är det en ko och det kan vara lite bråttom att få in den i hagen. Det var vid Ämtefall utanför Ulrika som jag fick syn på den här kon och den hade då inte bråttom. Och vad skulle den ha det för? Nu när den äntligen hittat så härligt grönt och gott gräs. 

Händelsen fick mig ännu en gång att tänka på den brasilienske poeten Carlos Drummond de Andrade som bland mycket annat skrev en dikt som i översättning heter "Mitt på vägen" och börjar så här:

 

Mitt på vägen låg det en sten

det låg en sten mitt på vägen

det låg en sten

mitt på vägen låg det en sten

Med tanke på de orden och dagens kohändelse gjorde jag om inledningen något:

 

Mitt på vägen stod det en ko

det stod en ko mitt på vägen

det stod en ko

mitt på vägen stod det en ko

 

Lyckad premiär för allsången

Petra Marklund verkar mycket ledigare och hemtam som programledare för Allsång på Skansen i år och var nog den största stjärnan av alla på scenen. Kvällens blöta säsongspremiär var riktigt lyckad med Carola som huvudgäst och Hasse Kvinnaböske och Panetoz bland andra populära gäster. Det något jobbiga för oss tv-tittare var att flera av dem ur publiken som fick vara med och sjunga dök upp i nästa låt igen. Och i nästa. Hur svårt kan det vara att åtminstone sträcka mikrofonen till personen bredvid den förra sångaren?
Ja, jag vet att det ösregnade.

En häst och ett träd

Bild: Jörgen Auer

När infinner sig bästa sinnesfriden? Det är en fråga jag ofta ställt mig. När mår jag som bäst? I glada vänners lag? Vid middagsbordet? På bio? Biblioteket? I en vilstol i trädgården med en bok? På resande fot? Eller när jag tränar och känner mig i form?

Nej, när jag ser och upplever något som skänker mig lugn och ro. När detta något väger mot de forcerade krafter inom mig som vill att jag hela tiden måste vara sysselsatt. Det kan vara svårt att inse hur lite som behövs för att sinnesfrid ska infinna sig. Det kan räcka med en häst och ett träd. 

Blåklinten drev mig i dag

 Bild: Jörgen Auer

Vad är det som driver en människa? Ja, det beror på. Vad man vill, kan, bor och gör. I dag ville jag ta reda på mer om blåklint och gjorde så. Tog först en promenad. Den så kallade Vetarundan i Mantorp. Förbi Veta kyrka och sen grusvägen förbi Klämmestorp gård ner till travet och hem förbi Klämmestorp Idrottsplats (eller genom densamma). Såg en hel del blåklint, som jag sen läste mig till på virtuella floran att dess latinska namn är Centaurea cyanus.

Varför har för resten Folkpartiet Östergötlands landskapsblomma som symbol? Så här står det på partiets hemsida: Blåklinten var från början rösträttsrörelsens symbol. Rösträttsrörelsen startade i Östergötland och man tog därför Östergötlands landskapsblomma som symbol. I början av nittonhundratalet kämpade vi liberaler för allmän och lika rösträtt även för kvinnor. 1921 kunde kvinnor för första gången rösta och bli valda till riksdagen.

 Bild: Jörgen Auer

Då vet vi det. Jag vet också efter att läst på att det finns cirka 500 olika klintarter. Clint Eastwood oräknad.

 Bild: Jörgen Auer

På wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Bl%C3%A5klint står det en hel del om blåklint. Bland annat att ordet klint kan härledas från fornnordiskans kletr, som betyder klippa. Klint kan även betyda bergstopp, kulle, brant, och är besläktat med klant, klunt, knöl, klump. 

 Bild: Jörgen Auer

När jag ändå var ute och gick passade jag på att ta dagens rapsbild. Kanske är det den sista. Rapsen har snart blommat färdigt, endast enstaka blommor återstår och rapsdoften ligger stark och tung längs vägen. Jag har alltid tyckt att doften påminner om pissoar. Fast är godare.

Bild: Jörgen Auer

Kyrkogårdar är vackra. Det har jag alltid tyckt. Den här välskötta är Veta kyrkogård, med utsikt bort mot Mantorp och vattentornet. Blommor, häckar, stenar, träd, gräs och grusgångar, rofylldheten, allt tillsammans är så vilsamt. Så lugnande.

Men vad driver mig vidare?

Många på Mantorps fotbollsskola

Bild: Jörgen Auer

Mantorps FF:s fotbollsskola verkar ha lockat mer fotbollslystna barn än vanligt. 110 anmälda är det och lägret började i dag och håller på till och med torsdag. De som deltar i år är födda 2003 till 2007. När jag passerade vid niotiden tränade man både på konstgräset och på naturgräsplanen på andra sidan sporthallen. Härligt är det hur som helst att höra alla glada röster och ledares rop och kommandon. Och så länge regnet håller sig borta är det ju bara roligt.

 

Hos oss snöar det

 Bild:Jörgen Auer

Altanen är delvis täckt av "snö". Snöbollsbusken har gjort sitt för den här gången..Tack.

Bild: Jörgen Auer

Nej, jag har inte skottat ihop den här snön. Den har fallit på plats alldeles av sig själv. Jag funderar nu på att samla upp det som finns kvar och sen göra som Sya skidklubb och spara snön till nästa midsommar och anordna en tävling.
Midsommarskidan. En stafett. På snöbollsbuskesnö.

Med midsommaren i minne

 Bild: Jörgen Auer

Den här växten vållade viss huvudbry på Facebook i midsommarhelgen. Vad heter den, undrade jag och fick en hel del svar. Några gissade helt vilt.

 Bild: Jörgen Auer

Men Hans Nydahl var först med rätta svaret, ginst. För det är väl det? Det är i vart fall inte ölandstok som Andreas Schander föreslog. Och inte forsythia som Mirja Kalms gissade. Jaja, det roliga var ju att mina vänner tog sig tid att besvara min fråga. Det var ju i alla fall midsommar. Men de hade kanske inte så mycket för sig denna regniga helg.

 Bild: Jörgen Auer

Själv tog jag en promenad mellan skurarna. Behövde ett andningshål. Ett sådant bär den här svarta skogssnigeln ständigt med sig. Tänka sig. Själv tänker jag varje gång jag ser en skogssnigel att den förr  i tiden lär ha använts för att smörja vagnshjul!

 Bild: Jörgen Auer

Många blommor har redan vissnat, tyvärr. Dock inte midsommarblomster. Tack.

 Bild: Jörgen Auer

Den här krabaten upptäckte jag kravlandes på en smörblomma (väl?). Men är inte humlan på fel sida av blomman? Hittade den vad den sökte? Eller är den blind? 

Bild: Jörgen Auer

Det bestående minnet av årets midsommar, i alla fall där jag uppehöll mig, i södra Östergötland är att det var blött och regnigt. Midsommardagen kunde jag dock sola mig lite ett par gånger mellan skurarna och när jag skriver detta i Mantorp vid 21-tiden ser kvällen härlig ut.

Glad midsommar!

Bild: Jörgen Auer

 

Från Fabror Melins torg

 Bild: Jörgen Auer

I dag såg jag för första gången Farbror Melins torg. I färdigt skick, vill säga. Torget invigdes i tisdags och för den som inte känner till det kan jag berätta att det ligger i Linköping i mötet mellan Ågatan och Repslagaregatan. Vid Näringslivets hus, Handelsbanken och Åhléns.

 Bild: Jörgen Auer

Konstverket mitt på torget är gjort av Rickard Johansson som döpt stålskulpturen till "Farbror Melins funderingar".

 Bild: Jörgen Auer

Jaha, och vem var denne Melin? Jo, en frälsningssoldat och dekoratör, trädgårdsarbetare som bodde i ett hus med tilhörande blomsterfylld trädgård på Ågatan 11 a, där Handelsbanken nu ligger. Lars Johan Mellin (han lär ha stavat med två l) levde 1860-1939 och var tydligen en vänlig själ för han lät unga män, militärer och seminarieelever komma och besöka hans hem och trädgård. Bara för att vara snäll, alltså. I sin kammare hade han en tavla med följande text av Pontus Wikner: "Ju flera vårt hjärta kan omsluta, desto rikare måste det känna sig". Och hur kan jag veta det? Jo, 1944 gavs det ut en skrift som heter ""Farbror Mellin" och hans täppa i Linköping. Den skrevs av seminarieläraren Birger Grefbäck och hade undertiteln: Några minnen om en ungdomens vän och hjälpare.

Bild: Jörgen Auer

Rickard Johansson, då? Vem är det? Jo, en numera i Kivik boende konstnär, född 1966 i Jönköping som senare utbildade sig i skulptur och måleri på Konstskolan Forum i Malmö. Bland humdratals andra platser finns verk av honom ("Utpost", i tegel, koppar och brons 2004) att beskåda vid inloppet till Göta kanal i Mem. I Linköping har han tidigare (2010) bemålat aluminiumreliefer på Änggårdsskolan. Han är gift med konstnären Mette Björnberg.

Men Pontus Wikner, då? Vem var det?

Jo, en svensk filosof och skriftställare, docent i teoretisk filosofi och lektor vid Uppsala universitet, född 1837 och död 1888. Han var även professor i filosofi i Kristiania (som Oslo hette förr).