Bild: Jörgen Auer
Jag tog mig ut i dimman i morse, enkom för att jag anade att det skulle gå att få åtminstone en bra bild. Den här gillar jag. Ser visserligen ut som en reklambild för Volvo, men det gör väl inget.
Bild: Jörgen Auer
Ungefär så här var sikten på Vasaområdet i Mantorp. Inte sådan där gräddtjock dimma, utan lite lagom.
Bild: Jörgen Auer
Jag har alltid tyckt om björkarna längs med Riksvägen och tycker att de var fina även i dag. Om jag väntar någon sekund så kommer det nog en bil, kanske tillför det bilden något, funderade jag.
Bild: Jörgen Auer
Och bilen kom. Ganska tjusig bild, det med. Ändå bara en bil, lite annorlunda ljus, något dis.
Bild: Jörgen Auer
Strax därefter syntes en ensam, till synes övergiven, mindre ek som stod och frös i den fuktiga morgonen. Eller njöt den? Det gjorde jag.
Bild: Jörgen Auer
Vart tar vägen vägen? Ja, jag vet, jag har gått här förut. Men du som inte har gått här, vet inte. Jag tror det var ungefär här som min dotter Rebecka la in ett så fint Fars dagsinlägg på Facebook. Tack och kram, kära du. Jag blev så glad att jag bestämde mig för att gå riktigt långt och länge i dag. Runt hela Mantorp. Och den här vägen bär normalt till Mantorps gård. Så också i dag.
Bild: Jörgen Auer
Efter bara hundra meter eller så vände jag mig om. Det mesta av Mantorp gick inte att se. Men Lyckorna syntes. Det var då för väl, tänkte jag och fortsatte min nu glada vandring som bar mig runt hela samhället och höll mig igång i två och en halv timme.
Dessutom mötte jag trevliga människor, någon kilometer fick jag sällskap med Brittinger och Bo Stellan Johansson och vid Veta kyrka träffade jag på förra arbetskollegan från Corren, oerhört sympatiska Julia Djerf. Hon var ute och tog en promenad medan en deg (bullar?) stod på jäsning hemma på Vetagärdet. Och därifrån fick jag sällskap hela vägen hem av grannen Lillan Spångberg. Eftersom hon är närmast otroligt trevlig gick de sista meterna väldigt lätt.
Just det ja, jag mötte också en trevlig man från Ukraina. Han var ute med sin fina golden retriever på promenad bakom Mantorptravet och visade sig vara långtradarchaufför. Han hade gått en och en halv mil i går, sa han. Det är väl inget, sa jag. Jag går två.
Men nu måste jag äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar