På lång och blåsig vandring

Bild: Jörgen Auer

Oj, så man har gallrat i det lilla skogspartiet mellan västra och östra Olofstorp i Mantorp. Vad de boende säger om det vet jag inte, men gallringen kanske har skett på deras begäran? I alla fall ser man nu husen från gång/cykelvägen och således kan man inifrån husen nu se vilka som rör sig i skogen. Kan ju vara bra. Jag såg detta i dag på en riktig långpromenad som tog så där två timmar och en kvart. Vad blir det? En och en halv mil? Nånting ditåt.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag gick en  av mig flera gånger tidigare beprövad promenad. Från Gulfmacken ner Riksvägen till västra Olofstorp, genom skogen till östra Olofstorp, vidare till Viby och kyrkan, fortsatte österut,  sneddade över fälten via grusvägen därstädes mot Skorteby och på väg mot Skorteby Lillgård vände jag mig om. Man ser inte mycket av Viby härifrån, tänkte jag. Men kyrkan syns lite i alla fall.

Bild: Jörgen Auer

Jag zoomade in kyrkan och sköt igen. Fingrarna blev snabbt frusna för vinden låg på ganska hårt här. Jag drog mig till minnes första gången jag gick just här och hur förvånad jag var att det gick att komma fram. Det hade jag inte haft en aning om tidigare.

Bild: Jörgen Auer

Några hundra meter längre åt nordost, närmare E4, vid Viby Berget, låg Viby Handelsträdgård i vinteride. Eller, det är säkert full verksamhet där, men det är inte öppet. Öppnar igen gör man i mars. 

Jag fortsatte förbi Stall Lillgård, Stall Skorteby, gick över E4 och såg att det var ganska mycket trafik då (vid 12-tiden). Vid Skorteby packeri susade de väldeliga vindkraftverken så man kunde tro att det stormade. Men riktigt så mycket blåste det inte. Mera byig vind. Skorteby Herrgård såg hemtrevligt ut, ja, med juleljus i fönster och allehanda elslingor ser det ju varmt och välkomnande ut överallt, och jag funderade som vanligt när jag är ute och går: undrar om någon någon gång någonstans kommer att ropa på mig med frågan: vill du fika? 

Bild: Jörgen Auer

Fast då måste man bli igenkänd, förstås.

Själv gick jag på. Visslandes. Jag är den glade vandraren kunde urskiljas ur repertoaren samt några fågelimitationer. Hade jag levt i början av 1800-talet kunde jag ha annonserat min ankomst i lokaltidningen Östgöta Correspondenten sålunda:

Vid lunchtid måndag 28 december kommer långvandraren herr Auer att vandra långpromenad förbi Skorteby. Denne kommer då att understundom vissla som en talgoxe, samt imitera andra i riket förekommande fåglar. Han kommer också att visa sina färdigheter i baklängesgång, samt om väderleken så tillåter även gå utan huvudklädnad en kortare sträcka. Detta senare blir vid Uljeberg.

Men nu är det 2020 och jag gick som vanligt.  Ut på Västerlösavägen och förbi fina Uljeberg och alla hästarna där, ett travekipage var på väg ut på träning, en tjej skulle hämta in en häst från en mycket lerig hage och naturligtvis uppehöll sig hästen allra längst bort i den stora hagen. Varför är det alltid så? Vid Circle K stod som vanligt flera stora och tunga lastbilar, den här gången såg jag minst två från Stena och en från Williamson. Schenker var också där och en mindre lastbil från Mefab i Motala samt ytterligare några. Det var inte fullt, långt ifrån. På parkeringen vid City Gross, eller depot Mantorp som det står på taket på det som alla mantorpsbor kallar Mobban (efter Mobilia som varuhuset hette förr), stod för en gång skull inte en enda lastbil. Därför kunde jag själv nu ta en närmare titt på de enorma hål som ligger som gölar i asfalten. Varför är det så dåligt? Är det de tunga fordonens fel? Eller illa asfalterat? Fy som det ser ut.

Kommen så långt på min vandring visste jag att jag snart var hemma. Mycket riktigt. 20 minuter senare klev jag in genom dörren. Värmde på kaffet. Tog en lussekatt. Och skrev det här.