Tack för hjälpen, Harald

Ur dagens Corren

Min första närmaste chef på Corren är död. Genomsympatiske och mycket rolige, erfarne journalisten Harald Ekman blev 95 år. När jag tog mina första stapplande steg på Corren hösten 1975 var Harald Ekman omtyckt chef på korrekturet, en åtta personer stark personalstyrka. Jag började där som inhoppare på timmar, men fann mig snart vara behövd hela dagar, ja veckor. En stor fördel för tidningen var att jag var lätt att få tag i. Väldigt lätt.  Detta eftersom jag bodde på Badhusgatan 2, snett emot Corren och på våningen över Segerdahls läder.  Jag kunde vara på jobbet på under halvminuten när nöden så krävde. Efter något år fick jag en fast tjänst på korrekturet.

Åh, så roligt vi hade på korrekturet. Inte bara för att vi kunde skratta åt allt som skrevs galet i tidningen. Ibland av Correns egna journalister, men oftare ändå av insändarskribenter och annonsörer. Just det, vi läste annonser också. Två och två satt vi, en läste högt ur det som skulle bli annonsen eller tidningstexten (avdraget hette det), den andra följde med via manus (eller om det var tvärtom). Jag minns inte riktigt, det är så länge sedan. 

Vi läste och läste, rättade och rättade. Och skrattade. Vi var en trivsam grupp också, varligt ledd av Harald.

Men trots att vi läste allt som skulle bli nästa dags tidning, kunde det ändå slinka igenom en och annan groda. Någon gång antagligen beroende på att vi hade för roligt. Fast hade vi inte haft korrekturavdelningen så hade felen blivit betydligt fler. Vilket Corren liksom alla andra tidningar blev varse när tidning efter tidning i spariver så småningom lade ner korrekturavdelningarna när moderna datoriserade tider tryckte på. 

Men då hade jag för länge sedan börjat på sportredaktionen. 

Hur länge jobbade jag tätt ihop med Harald? Ja, två, tre år. Sen sågs vi naturligtvis på Corren ändå i flera år till fram tills hans pensionering. Ja, även efter det i samband med någon personalfest, födelsedag eller korrekturträff.

Harald var även snäll att hjälpa mig att köra hem vår första barnvagn 1976. En vagn jag köpt på Kungsgatan i Linköping och körkortslös som jag då var bad jag honom om hjälp. 

Jag kommer att minnas Harald Ekman som en riktigt hyvens man, en hedersman, en korrekt och artig man, en språkvårdare av Guds nåde, men framför allt en mycket rolig man.

Vila i frid, Harald.