Den här Cnorren-krönikan kom till i december 2004 efter ett samtal med kollegan Henrik Lindberg som alltid har en massa funderingar. Det har jag också så jag spann vidare på vad jag nyss fått höra och begav mig ut i verkligheten. 4 december publicerades så Cnorren. Och här kommer den igen.
Allt som skrivs här är kollegan Henrik Lindbergs fel. Det var han som
vid en lunch i torsdags öppnade mina ögon, ja alla mina sinnen
faktiskt, för en ny sport. Eller en slags sport. En lek. Kroppstypsidrottsbestämning.
Henrik, som oss emellan ser ut som en
typisk nerförsåkare, och hans vänner (innebandyspelare, simmare, och
fallskärmshoppare allihop) brukar nämligen roa sig med att försöka gissa
vilken idrott andra människor håller på med. Nu ska genast sägas att
han själv inte är någon bra gissare. Tvärtom. Han är urkass. Du är nog
travkusk, sa han till mig som aldrig i hela mitt liv kört häst. Jo, vid
fyra års ålder när bonnen Larsson ville ha hjälp in till stan med en
vagn säd.
Tanken på att själv försöka gissa följde mig sen hela
torsdagen som Arne Andersson en gång följde den store löparen Gunder
Hägg. Ibland var tanken före mig, ibland efter. Ibland var vi jämsides.
Tillsammans tillryggalade vi åtskilliga mil.
Du sysslar med hockey
va? sa jag nere i Jönköping och den nakne killen bakom handduken nickade. Det visade sig vara LHC:s Fredrik Emvall. En lätt början,
tänkte jag och började förbereda mig för en något tuffare
fredagsuppgift. Pendeltågsleken. Normalt brukar den tillgå så att man
bara gissar vart medresenärer är på väg och vad de jobbar med. Nu tänkte
jag även lägga till vilken idrott de sysslar med.
Pendeltåget,
det var det där blå, lite tråkigare, gled tyst ut från stationen och
lämnade fredagens Mantorp ensamt och öde kvar vid perrongen. Vid
Sjögestad ungefär utsågs en tjej någonstans kring 20-årsstrecket till
försöksobjekt. Hon anade ingenting.
Handboll, frågade jag.
Hon
tittade upp. Förvånat, får man nog säga. Så vände hon sig omkring
liksom för att förvissa sig om att det var henne jag tilltalat. Hon hade
starka händer. Såg vältränad ut. Aktiv, på något sätt.
Badminton, försökte jag med.
Hon
gav mig en flyktig blick av vämjelse och förakt och vände sig ut mot
fönstret. Inte ville hon sitta där och prata med en uppenbart
idrottsskadad galning.
Är du tyngdlyftare?
Då gick hon till nästa vagn.
Nästa
objekt var en kvinna i min egen ålder. Hon nynnade tyst. Normalbyggd.
Svagt solbränd. Kunde kanske vara golfare. Absolut ingen lagsportstyp.
Jag kunde sätta nästan hur mycket som helst på att hon aldrig spelat
volleyboll. Hon hade antagligen aldrig hållit i en innebandyklubba och
aldrig sparkat till en fotboll.
Skidor, va?
Förlåt? sa hon undrande.
Du åker skidor, va?
Hennes
ögon talade ett tydligt språk och frågade om jag var berusad eller
galen. Kanske både och. Hon snörpte med munnen, vred sig mot fönstret
och stirrade ut mot den grå vardagen där Valkebobadet i Vikingstad
lugnade henne med sin stilla vinterro. Antagligen vred hon för snabbt för hon tycktes aldrig vrida huvudet tillbaka igen. I dag har hon nog
nackvrese.
Utanför Linköpings stationshus var det rött ljus för
oss gångare över Järnvägsgatan. En smärt, blond yngling stod bredvid
mig. Han hade framträdande kindknotor, såg lite finländsk ut.
Karate?
Va?
Karate? Eller judo, va? Kampsport i alla fall? Erkänn.
Idiot.
Ja, förlåt då, men det är inte mitt fel. Det är Henrik Lindbergs.
Jörgen Auer
lördag 30 november 2013
På storfika i Boet
Bild: Jörgen Auer
Det här har jag tagit för mig av i dag. Kakbuffé i Boet utanför Ödeshög. Mm. Smaskigt. Men elva sorter orkade jag inte utan nöjde mig med sex. Träffade lustigt nog på Carin Haupt igen, som jag träffade i Ödeshög på fredagen i samband med ett reportage om Väntjänsten.
Bild: Jörgen Auer
Buffén var framdukad i bygdegården. Elva sorters kakor. I skolans sporthall var det julmarknad där bland andra Boets skola sålde bröd och bullar. Ingemar Utter var en av många som handlade. Själv köpte jag färskost, bredbar pepparrotsost från Lommaryds prästgård i Aneby där Anja Dalhög driver ett mejeri.
Amanda fick en julklapp
Bild: Jörgen Auer
Det här är Linköpingstjejen Amanda Hedström. Hon rider till vardags på Rappestad men i dag är hon med på Julklappshoppning på Stall Tollstad östergård i dag med D-ponnyn Foxy Lady. Det är en så kallad Pay and jump-tävling och den kan väl sägas vara lite lättare än en vanlig tävling och det är inte så noga hur det går och man räknar inga resultat. Man hoppar och har roligt bara.
Dessutom såg systrarna Holgersson, Annelie och Caroline till att samtliga deltagare fick med sig var sin julklapp hem. Amanda också. Jag såg när hon fick den och hon lovade att inte öppna den förrän på julafton.
För 25 år sen
Ur Corren 30 november 1988
Om den här lilla 25 år gamla artikeln kan man undra varför Claes Johanssons namn är understruket. Men det vet jag eftersom det i klippboken på Mjölbyredaktionen är draget en linje från hans namn till en hänvisning: intervju saknas.
Så antagligen skulle det ha varit med en intervju med honom samma dag i Corren.
fredag 29 november 2013
På väg till julklappshoppning
Bild: Jörgen Auer
Aha. Spår. Min specialitet. Man har väl lekt indian. Nästan varit en. Så låt mig titta närmare på de här.
Hm. Och hm igen. Hm. Häst. Hästar. Jag ser märken av två hästar. Men de har inte gått här samtidigt och inte åt samma håll. Lustigt nog är det spår av människoskor också. Typiskt promenadspår. Ja-a. Jag skulle tro att människan inte har gått här samma tid som någon av hästarna, möjligen samma dag. Ja, men troligen dagen innan jag nu går här. I går, alltså. För under natten har spåren stelnat. Kanske nu på morgonen. En av hästarna var definitivt på väg åt Östra Tollstad eftersom den här vägen leder dit.
Då är jag nästan säker på att den ska bort till antingen Tollstad källgård och Norlings. Eller så ska den till Tollstad Östergård, Ja, nu ser jag. Den ska ju vara med i morgondagens julklappshoppning i systrarna Holgerssons ridhus. Jag får nog gå dit en stund jag också.
Ses vi kanske där? Det börjar 10.
Cnorren: På snabbvisit i damstafetten
Den här något yrsliga krönikan var införd 2007-03-02 i Corren och handlade om skid-VM och feber på en och samma gång. Får jag säga det själv, och det får jag, så är den ganska rolig.
Kimono? Jag tittade på henne. Hon såg annorlunda ut. Hade hon inte håret uppsatt i en typisk japansk knut, med stora nålar och allt? Jag tror det. Det var svårt att se klart eftersom hela rummet, hela Japan svajade. Jordbävning?
Undrar hur det här ska gå, sa jag och höll mig i armstödet.
Anna Dahlberg var fyra efter första sträckan, och Kina ligger fyra på andra, sa japanskan vid min sida.
Hur går det för Sverige då?
Fyra, sa jag ju. Lina ligger fyra. Hustrun tittade konstigt och frågande på mig.
Svenska Lina Andersson hade det tungt ute i spåret. Hade haft problem med hosta fick man veta. Det gjorde att jag kände lite extra för henne och hostade som för att ge henne lite stöd. Det hjälpte inte. Lina fick släppa några till förbi sig, bland dem japanskan Masako Ishida, innan hon växlade över som sexa till Charlotte Kalla på tredje sträckan.
Det ser mörkt ut, konstaterade hustrun i soluppgångens land.
Kalla var som jag. Het. Men medan jag satt stilla, om än yr och något svajande, i soffan, klättrade den unga svenskan lekande lätt uppför en lång stigning och fick mig att hoppas på en ny skidgren. Fem kilometer uppför.
Kalla var trea vid växlingen. Britta Norgren åkte sista. Kom fyra. Ingen medaljyra. Besviken tog jag första plan hem och kröp hostande ner i sängen igen. Det var ju ändå vilodag.
Drömde om körsbärsträd.
Jörgen Auer
Torsdagen var vilodag. En förkyld sådan. Febrig och
hostande gick jag upp i ottan för att resa till Japan. Anlände till
Hokkaido och Sapporo lagom till andra sträckan på damstafetten. Jag vill minnas att klockan var kvart över sju. På bästa åskådarplats satt redan
hustrun hålögd med tidtagaruret liggande bredvid tekoppen. Kanske hade
hon suttit där hela natten i sin kimono.
Kimono? Jag tittade på henne. Hon såg annorlunda ut. Hade hon inte håret uppsatt i en typisk japansk knut, med stora nålar och allt? Jag tror det. Det var svårt att se klart eftersom hela rummet, hela Japan svajade. Jordbävning?
Undrar hur det här ska gå, sa jag och höll mig i armstödet.
Anna Dahlberg var fyra efter första sträckan, och Kina ligger fyra på andra, sa japanskan vid min sida.
Hur går det för Sverige då?
Fyra, sa jag ju. Lina ligger fyra. Hustrun tittade konstigt och frågande på mig.
Svenska Lina Andersson hade det tungt ute i spåret. Hade haft problem med hosta fick man veta. Det gjorde att jag kände lite extra för henne och hostade som för att ge henne lite stöd. Det hjälpte inte. Lina fick släppa några till förbi sig, bland dem japanskan Masako Ishida, innan hon växlade över som sexa till Charlotte Kalla på tredje sträckan.
Det ser mörkt ut, konstaterade hustrun i soluppgångens land.
Kalla var som jag. Het. Men medan jag satt stilla, om än yr och något svajande, i soffan, klättrade den unga svenskan lekande lätt uppför en lång stigning och fick mig att hoppas på en ny skidgren. Fem kilometer uppför.
Kalla var trea vid växlingen. Britta Norgren åkte sista. Kom fyra. Ingen medaljyra. Besviken tog jag första plan hem och kröp hostande ner i sängen igen. Det var ju ändå vilodag.
Drömde om körsbärsträd.
Jörgen Auer
För 25 år sen
Ur Corren 29 november 1988
En 25 år gammal resultatlista från Mjölby ridklubbs klubbmästerskap i hoppning och dressyr är intressant för oss som på något sätt sysslar med hästar och ridsport. Här återfinns namn som landslagstränaren och hästutbildaren Sissi Lilja, Karolina Lilja - det måste väl vara Sissis dotter Nina, duktig dressyrryttare och instruktör hon också? - Katrin Norling (då bara nio år och blivande OS-ryttare 2008 i fälttävlan och nu satsande på Rio 2016), Carolin Holgersson (hoppryttare och i dag hästutbildare och delägare i Stall Tollstad Östergård, Mona Flygh (kanske mer känd som deltagare i tv-programmet Fear factor 2001).
torsdag 28 november 2013
Cnorren: Jag har varit efterfrågad
Det var 16 mars 2007 som den här krönikan publicerades i Corren. Det var ett år då jag tränade mycket, när jag inte var sjuk, vill säga. Den handlar om träning och en underbar instruktör och därmed om en slags kärlek.
Saknaden är stor. Så stor att tränaren en dag var tvungen att fråga
övriga i gruppen: var i all sin dar är han? Han var ju så duktig i
början av året, men nu har han inte varit här på tre veckor?
Svar: jag har varit sjuk, Helena.
Men på tisdag räknar jag med att vara hos dig igen.
Vi har tränat tillsammans förr, Helena och jag. Då kom hon till Correns lilla gympasal och körde hårt med oss i step- och aerobic-pass. Jag stod alltid längst fram för att inte missa en centimeter av hennes rörelseschema. Särskilt de dansanta partierna var krångliga till en början. Men oj! så roliga. Leende förde hon oss till utmattningens gränsland och leende fastnade vi någonstans i passkontrollen och vaknade inte upp på riktigt förrän det var dags att stämpla passen veckan därpå. Så stark var vår längtan. Då förstår man att träningen var bra och rolig.
Så försvann hon. Föredrog konstigt nog kärleken och barn före oss träningsvilliga.
Efter två, eller var det tre år? mötte jag henne på stan i höstas. Nu ska jag börja som ledare igen, och just på det gym där du har årskort, sa hon och det liksom lyste om hennes ögon. Eller var det speglingen av mina jag såg?
Jag kommer, lovade jag, men kunde inte hålla det. Fick problem med magmusklerna och mådde inte bra på hela hösten, fick nöja mig med att längta. Och gå promenader.
Någon gång i vintras kunde jag börja träna igen. Äntligen!
Hon blev glad när jag dök upp. Visserligen var vi omringade av 20-talet tjejer, men ändå. Vi var ett par igen. Ett par som har fortsatt träffas helt öppet. Min fru känner till Helena och vet att jag föredrar henne på tisdagar. Helenas sambo vet att jag är ende mannen på tisdagar.
Men snor rår man inte över. Tre veckors snörvlande har hållit oss från varandra.
Men på tisdag. . .
Jörgen Auer
Svar: jag har varit sjuk, Helena.
Men på tisdag räknar jag med att vara hos dig igen.
Vi har tränat tillsammans förr, Helena och jag. Då kom hon till Correns lilla gympasal och körde hårt med oss i step- och aerobic-pass. Jag stod alltid längst fram för att inte missa en centimeter av hennes rörelseschema. Särskilt de dansanta partierna var krångliga till en början. Men oj! så roliga. Leende förde hon oss till utmattningens gränsland och leende fastnade vi någonstans i passkontrollen och vaknade inte upp på riktigt förrän det var dags att stämpla passen veckan därpå. Så stark var vår längtan. Då förstår man att träningen var bra och rolig.
Så försvann hon. Föredrog konstigt nog kärleken och barn före oss träningsvilliga.
Efter två, eller var det tre år? mötte jag henne på stan i höstas. Nu ska jag börja som ledare igen, och just på det gym där du har årskort, sa hon och det liksom lyste om hennes ögon. Eller var det speglingen av mina jag såg?
Jag kommer, lovade jag, men kunde inte hålla det. Fick problem med magmusklerna och mådde inte bra på hela hösten, fick nöja mig med att längta. Och gå promenader.
Någon gång i vintras kunde jag börja träna igen. Äntligen!
Hon blev glad när jag dök upp. Visserligen var vi omringade av 20-talet tjejer, men ändå. Vi var ett par igen. Ett par som har fortsatt träffas helt öppet. Min fru känner till Helena och vet att jag föredrar henne på tisdagar. Helenas sambo vet att jag är ende mannen på tisdagar.
Men snor rår man inte över. Tre veckors snörvlande har hållit oss från varandra.
Men på tisdag. . .
Jörgen Auer
Kommer senare i Corren
Bild: Jörgen Auer
Här har jag varit i dag för ett reportage som kommer i Corren - ja, det vet jag inte riktigt - men på lördag kanske. Var huset ligger? Det vet de som bor i Ödeshög.
Länktips om Linköping
onsdag 27 november 2013
Vänta fem månader
Bild: Jörgen Auer
Dagens Mjölbypromenad tog mig till den här skylten (som har MCK som fortsättning)
.JPG)
Bild: Jörgen Auer
förbi det här trädet som stod och sträckte på armarna
Bild: Jörgen Auer
förbi den här vassväxten (det är väl vass?) som njöt i solen och värmen,
Bild: Jörgen Auer
över den här bron
Bild: Jörgen Auer
från vilken man ser den här rostigt snygga bron och stan,
Bild: Jörgen Auer
över den här välmarkerade korsningen,
Bild: Jörgen Auer
förbi de här villorna i Lundby
Bild: Jörgen Auer
och plötsligt dök det här söta paret storskrakar upp. Han före, hon efter. Var det samma som i går? Fast då såg jag dem i Egeby, nu på väg åt rakt motsatt håll en och en halv kilometer söderut.
Bild: Jörgen Auer
Simhallen - riktigt stilig. Undrar hur många som var där på lunchen?
Bild: Jörgen Auer
Den här platsen är förstås bra mycket vackrare på våren. Så vänta fem månader. Suck.
Bild: Jörgen Auer
Även i centrum är det självklart grönare och skönare om våren. Suck, suck. Men det duger allt nu med.
Cnorren: Sätt dig i rörelse eller stå still
2003-07-12 publicerades den här rörande krönikan om såväl motion som stillhet i Corren. Den handlade också om Jesus och hans lärjungar.
Sätt dig i rörelse heter en kampanj för bättre liv och hälsa som vi har på Corren. Ja, den finns kanske på fler ställen, vad vet jag? Hur som helst så finns det inte många som sätter sig i så mycket rörelse som jag. Jag rör mig mest hela tiden. Och vad får jag höra? Jo, stå still, eller, sätt dig ner. Håll dig lugn.
Ibland tycks jag bara bli för mycket. Det är nog för att de andra, klagomuren, inte rör sig. De vet förstås med sig att de aldrig motionerar och skäms därför. Så måste det vara. Det konstiga är att till och med de som motionerar har bekymmer över mitt rörliga liv. På gympan, där man verkligen kan röra sig, får röra sig, och bör röra sig, tittar mina lekkamrater (med stora och ofta trötta ögon) på mina förehavanden och brukar utbrista: att du bara orkar.
Vad då? Bara för att mina ben vill ta extrasteg ibland eller trampa i step up-brädan så hela kroppen skjuter upp mot taket och nästan tar sig igenom det för att hälsa på hos annonsavdelningen, så betyder inte det att det är något fel på mig. Jag är bara väldigt rörlig. Vi är många sådana. En kvinnlig arbetskamrat till mig som vill vara anonym har för övrigt varit hos läkare och fått diagnosen överrörlig.
Fast i hennes fall lär det ligga mer i kroppens muskulära uppbyggnad, tror jag, medan min rörlighet är mental.
Jag vill inte stå still.
Ibland förstås, och det finns ingen som kan stå still så länge som jag. Det är inget skryt, jag har vittnen. Det hade jag redan i det militära någon gång på 1900-talet och vid uppställningar i givakt (kroppen stel och stram som en pinne) fastnade jag i denna ställning och blev tvungen att bändas loss. Jag blev därefter något av yoga-guru på I 4 och hade en grupp lärjungar som ständigt hängde efter mig och ville lära sig att stå lika stilla för att på så sätt få slippa vara med.
Vid denna tid hände det sig att Jörgen och hans apostlar drog åstad en förmiddag för att delta i orientering tillsammans med de andra militärerna. Jörgen visade dem vägen och de följde honom. De kommo då mycket långt bort. Så långt bort att kartan inte längre stämde med verkligheten och till och med utanför kommunikationsradions räckvidd. Låtom oss nu göra en paus att vila på och att samla krafter i, sa Jörgen och lade sig i gröngräset i en underskön backe. Tillsammans sågo de himlen och förvånades storligen över dess skönhet. Ja, så underbar var denna syn att den fyllde dem med sådan ro att de glömde dagens bekymmer och somnade till humlors surr och ängsdoft. De sov de fridfullas sömn och drömde om ljuvliga ting.
När de vaknade hade det redan börjat skymma och de frös.
Varde ljud, sa Jörgen och knäppte igång radion.
Var i helvete har ni varit, röt mer än frågade en styresman som letat efter den försvunna gruppen vida omkring och som skickat ut spaningspatruller och radiosignaler i flera timmar.
Vi har övat oss i bortspringning, svarade apostla-ledaren sanningsenligt och lovade sedan att hitta hem. Lärjungarna voro emellertid nu så trötta efter allt orienterande och vägrade först gå den långa vägen tillbaka. Vi går inte en meter, sa Tomas. Hämta traktorn, sa Simon. Gör nåt, sa Johannes.
Si, i min trädgård växer de sötaste druvor och hädanefter skola deras safter aldrig fattas eder, lovade Jörgen och tänkte på de nio flaskor rött han hade i skåpet på logementet. De kunde bli en bra början.
Jag har beställt bord på Frimis i kväll, sa Jörgen.
Gruppen satte sig i rörelse.
Jörgen Auer
Sätt dig i rörelse heter en kampanj för bättre liv och hälsa som vi har på Corren. Ja, den finns kanske på fler ställen, vad vet jag? Hur som helst så finns det inte många som sätter sig i så mycket rörelse som jag. Jag rör mig mest hela tiden. Och vad får jag höra? Jo, stå still, eller, sätt dig ner. Håll dig lugn.
Ibland tycks jag bara bli för mycket. Det är nog för att de andra, klagomuren, inte rör sig. De vet förstås med sig att de aldrig motionerar och skäms därför. Så måste det vara. Det konstiga är att till och med de som motionerar har bekymmer över mitt rörliga liv. På gympan, där man verkligen kan röra sig, får röra sig, och bör röra sig, tittar mina lekkamrater (med stora och ofta trötta ögon) på mina förehavanden och brukar utbrista: att du bara orkar.
Vad då? Bara för att mina ben vill ta extrasteg ibland eller trampa i step up-brädan så hela kroppen skjuter upp mot taket och nästan tar sig igenom det för att hälsa på hos annonsavdelningen, så betyder inte det att det är något fel på mig. Jag är bara väldigt rörlig. Vi är många sådana. En kvinnlig arbetskamrat till mig som vill vara anonym har för övrigt varit hos läkare och fått diagnosen överrörlig.
Fast i hennes fall lär det ligga mer i kroppens muskulära uppbyggnad, tror jag, medan min rörlighet är mental.
Jag vill inte stå still.
Ibland förstås, och det finns ingen som kan stå still så länge som jag. Det är inget skryt, jag har vittnen. Det hade jag redan i det militära någon gång på 1900-talet och vid uppställningar i givakt (kroppen stel och stram som en pinne) fastnade jag i denna ställning och blev tvungen att bändas loss. Jag blev därefter något av yoga-guru på I 4 och hade en grupp lärjungar som ständigt hängde efter mig och ville lära sig att stå lika stilla för att på så sätt få slippa vara med.
Vid denna tid hände det sig att Jörgen och hans apostlar drog åstad en förmiddag för att delta i orientering tillsammans med de andra militärerna. Jörgen visade dem vägen och de följde honom. De kommo då mycket långt bort. Så långt bort att kartan inte längre stämde med verkligheten och till och med utanför kommunikationsradions räckvidd. Låtom oss nu göra en paus att vila på och att samla krafter i, sa Jörgen och lade sig i gröngräset i en underskön backe. Tillsammans sågo de himlen och förvånades storligen över dess skönhet. Ja, så underbar var denna syn att den fyllde dem med sådan ro att de glömde dagens bekymmer och somnade till humlors surr och ängsdoft. De sov de fridfullas sömn och drömde om ljuvliga ting.
När de vaknade hade det redan börjat skymma och de frös.
Varde ljud, sa Jörgen och knäppte igång radion.
Var i helvete har ni varit, röt mer än frågade en styresman som letat efter den försvunna gruppen vida omkring och som skickat ut spaningspatruller och radiosignaler i flera timmar.
Vi har övat oss i bortspringning, svarade apostla-ledaren sanningsenligt och lovade sedan att hitta hem. Lärjungarna voro emellertid nu så trötta efter allt orienterande och vägrade först gå den långa vägen tillbaka. Vi går inte en meter, sa Tomas. Hämta traktorn, sa Simon. Gör nåt, sa Johannes.
Si, i min trädgård växer de sötaste druvor och hädanefter skola deras safter aldrig fattas eder, lovade Jörgen och tänkte på de nio flaskor rött han hade i skåpet på logementet. De kunde bli en bra början.
Jag har beställt bord på Frimis i kväll, sa Jörgen.
Gruppen satte sig i rörelse.
Jörgen Auer
För 25 år sen
Ur Corren 25 november 1988
Söndagar kommer inte Corren ut. Gjorde inte så heller för 25 år sen och 27 november 1988 var just en söndag. Men i en annons från den 25:e får man ändå veta vad som skulle hända på söndagen. I alla fall i Skäggetorp köpcentrum dit bland andra artisten Gösta Linderholm skulle komma. Dessutom anordnade Hemgårdarnas Bollklubb loppmarknad på parkeringen.
tisdag 26 november 2013
Himlaförstärkt vandring i Mjölby
Bild: Jörgen Auer
Tog några steg på lunchen i dag. Vägen var utmärkt.
Bild: Jörgen Auer
I Mjölby var jag. Luften gjorde mig gott - och stärkt.
Bild: Jörgen Auer
Så fint vid Tunet i dag. Som jag tidigare märkt.
Det var träden, kullen, husen, färgen, himlaförstärkt.
Himmel blå, lilla himmel, du himmel blå
så utomordentligt bra du får oss att må.
Cnorren: Om djur och golf och lite Kreta
Den här Cnorren var införd 7 augusti 2004 som lite tankehjälp (stjälp?) inför stundande OS i Aten och hadeprecis som nu rubriken: Om djur och golf och lite Kreta.
Bara en vecka kvar, sen är OS i Aten igång. Idrott efter idrott efter sport efter gren. Stöt efter stöt fter grepp efter kast efter lopp efter spark efter tag efter hopp efter skott efter serve efter dunk efter knock efter fall efter volley efter rond efter mål efter lyft efter dyk.
Men varför är inte golf med? Alla spelar ju golf. Eller?
Nej, inte riktigt. En del gillar inte golf alls.
Det gjorde i alla fall inte signaturen EW som för några år sen skickade en väldigt fin teckning till mig, den finaste jag fått. EW hörde av sig efter det att jag skrivit om en ko som åt upp en golfboll. På teckningen fanns en ros i rött och så tackade EW för den fina artikeln.
Jag vet att det här låter som skryt. Och det är det också.
Men varför skriver jag om det nu? Nio år efteråt? Jo, för att jag har försökt mig på att spela golf. Det går så där. Men jag tröstar mig med att det i alla fall är skönt att vara ute. Man får se så mycket. Mycket gräs blir det. Öppna landskap. Men också många träd. Rentav skog. Brännässlor. Aj. Dammar också. Änder. Se upp där familjen And, min boll kommer visst lite fel, akta, AKTA! nä, så ropar man inte i golf nä, fore, FORE, jamen flytta på er då. Oj! Vilket plask.
Vad tänker en and om så uselt slag? Tyckte den ens att det var uselt? Uppfattade den att det överhuvudtaget var ett slag? Visste den att vi spelade golf? Naturligtvis inte. En and som bosatt sig på en golfbana tror förstås att bollarna är andra, flygande djur som inte kan simma. Dårar som dyker efter föda men aldrig kommer upp igen. Kanske är det flygfisk? Som dessutom ibland tycks gilla att omilt landa i sand.
Från and till ko är steget normalt ganska långt. Men inte i min värld. Djur som djur. Dessutom har jag sett en ko igen. Och blivit helt fascinerad. Så skulle jag också vilja göra. Bara stå blick stilla och bara vara. (Det är väl precis som vanligt, Jörgen, säger elaka kolleger).
Det var en alldeles vanlig ko i brunt och vitt. Och med såna där vackra bligande ögon som glor rakt igenom en utan att egentligen se nånting alls.
En ko bryr sig inte om golf. Tror jag. Och om det kommer en traktor eller en golfboll hagen förbisusande kvittar lika. En ko står inte och tänker: jaha, där kommer traktorn igen, eller: jaså, slog han bollen så snett. Nä, en ko ser bara att det är en förändring jämfört med sekunderna innan.
Varmt, varmt, varmt. Tugga, tugga, tugga. Glo. Tugga, tugga. Glo. Jaha, nähä. Allt är stilla. Ingenting rör sig. Jo, något kom förbi. Stort. Rullande ben. Otäckt råmande. Nu är det tomt igen. Och nu kom det något förbi igen. Liten rund sak som flyger. Ljudlöst. Tugga, glo, tomt. Tomt, glo, tugga. Nu kom en sån där liten igen. Samma? Glo, tomt, tugga. Vrida huvudet. Något rör sig. Där borta. Och där. Inte där. Tugga, glo, tomt. Nu kommer något rakt mot mig. Schwopp! Aj. Tur att det inte var den där stora.
På tal om djur så kan man inte undgå att nämna Kreta. Inte ön. Hästen. Kreta var med i OS 1932 i det svenska dressyrlaget som tog silver. Kreta var häst under majoren Bertil Sandström från Stockholm. Sandström som tog individuellt OS-silver såväl 1920 som 1924 med hästen Sabel och som vann mängder av tävlingar fram till 1945. Om detta läser jag i Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1946. Någon individuell medalj fick inte Sandström 1932 med Kreta trots att ekipaget egentligen kom tvåa. Det var bara det att Sandström diskades för att han smackat åt hästen.
Det där tycks hästar ha svårt att glömma. För hur mycket jag än smackar på hästarna på min promenadväg hemmavid så kommer de aldrig och vill hälsa.
Hästar vet för övrigt inte ett smack om golf.
Jörgen Auer
Bara en vecka kvar, sen är OS i Aten igång. Idrott efter idrott efter sport efter gren. Stöt efter stöt fter grepp efter kast efter lopp efter spark efter tag efter hopp efter skott efter serve efter dunk efter knock efter fall efter volley efter rond efter mål efter lyft efter dyk.
Men varför är inte golf med? Alla spelar ju golf. Eller?
Nej, inte riktigt. En del gillar inte golf alls.
Det gjorde i alla fall inte signaturen EW som för några år sen skickade en väldigt fin teckning till mig, den finaste jag fått. EW hörde av sig efter det att jag skrivit om en ko som åt upp en golfboll. På teckningen fanns en ros i rött och så tackade EW för den fina artikeln.
Jag vet att det här låter som skryt. Och det är det också.
Men varför skriver jag om det nu? Nio år efteråt? Jo, för att jag har försökt mig på att spela golf. Det går så där. Men jag tröstar mig med att det i alla fall är skönt att vara ute. Man får se så mycket. Mycket gräs blir det. Öppna landskap. Men också många träd. Rentav skog. Brännässlor. Aj. Dammar också. Änder. Se upp där familjen And, min boll kommer visst lite fel, akta, AKTA! nä, så ropar man inte i golf nä, fore, FORE, jamen flytta på er då. Oj! Vilket plask.
Vad tänker en and om så uselt slag? Tyckte den ens att det var uselt? Uppfattade den att det överhuvudtaget var ett slag? Visste den att vi spelade golf? Naturligtvis inte. En and som bosatt sig på en golfbana tror förstås att bollarna är andra, flygande djur som inte kan simma. Dårar som dyker efter föda men aldrig kommer upp igen. Kanske är det flygfisk? Som dessutom ibland tycks gilla att omilt landa i sand.
Från and till ko är steget normalt ganska långt. Men inte i min värld. Djur som djur. Dessutom har jag sett en ko igen. Och blivit helt fascinerad. Så skulle jag också vilja göra. Bara stå blick stilla och bara vara. (Det är väl precis som vanligt, Jörgen, säger elaka kolleger).
Det var en alldeles vanlig ko i brunt och vitt. Och med såna där vackra bligande ögon som glor rakt igenom en utan att egentligen se nånting alls.
En ko bryr sig inte om golf. Tror jag. Och om det kommer en traktor eller en golfboll hagen förbisusande kvittar lika. En ko står inte och tänker: jaha, där kommer traktorn igen, eller: jaså, slog han bollen så snett. Nä, en ko ser bara att det är en förändring jämfört med sekunderna innan.
Varmt, varmt, varmt. Tugga, tugga, tugga. Glo. Tugga, tugga. Glo. Jaha, nähä. Allt är stilla. Ingenting rör sig. Jo, något kom förbi. Stort. Rullande ben. Otäckt råmande. Nu är det tomt igen. Och nu kom det något förbi igen. Liten rund sak som flyger. Ljudlöst. Tugga, glo, tomt. Tomt, glo, tugga. Nu kom en sån där liten igen. Samma? Glo, tomt, tugga. Vrida huvudet. Något rör sig. Där borta. Och där. Inte där. Tugga, glo, tomt. Nu kommer något rakt mot mig. Schwopp! Aj. Tur att det inte var den där stora.
På tal om djur så kan man inte undgå att nämna Kreta. Inte ön. Hästen. Kreta var med i OS 1932 i det svenska dressyrlaget som tog silver. Kreta var häst under majoren Bertil Sandström från Stockholm. Sandström som tog individuellt OS-silver såväl 1920 som 1924 med hästen Sabel och som vann mängder av tävlingar fram till 1945. Om detta läser jag i Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1946. Någon individuell medalj fick inte Sandström 1932 med Kreta trots att ekipaget egentligen kom tvåa. Det var bara det att Sandström diskades för att han smackat åt hästen.
Det där tycks hästar ha svårt att glömma. För hur mycket jag än smackar på hästarna på min promenadväg hemmavid så kommer de aldrig och vill hälsa.
Hästar vet för övrigt inte ett smack om golf.
Jörgen Auer
I dagens Ryktbart
Bild: Jörgen Auer
Victoria Johansson är van att kånka på sadlar. Hemma i Torkelsbo mellan Västra Harg och Önnebo har familjen fyra hästar. Att hon ses här beror på att hon i dag även är med på Ryktbart i Corren som en av de grundskoleelever som besökte Vretagymnasiet för en prova-på-dag.
Bild: Jörgen Auer
Med där var också Emma Johansson från Kisa som fick en något besvärlig häst att rida på. Men efter viss handgriplig hjälp av Vretagymnasiets ridinstruktör Therese Thor gick det bra även för Emma som gärna vill börja på Vreta nästa höst. Läs mer om prova-på-dagen i dagens Corren eller på Corren.se.
För 25 år sen
Ur Corren 26 november 1988
Rut Wallensteen-Jaeger hade skrivit sin åttonde bok, själv har jag fyra: Fester och kalasmat när seklet var ungt, Torparnit och statarslit, Mat till vardags och fest, samt Tjänarinnor på gods och gårdar när seklet var ungt.
I övrigt är det väl bara att hålla med om isvarningen. Fast i år gäller det väl mest väghalka.
måndag 25 november 2013
Cnorren: Där alla Vafina och Kelli Stack
Den här lilla krönikan om efternamn var införd i Corren 11 april 2009 i samband med dam-VM i hockey. Jag har alltid tyckt att det är roligt med namn. Så även denna gång.
Precis som vanligt i damernas hockey-mästerskap, utom i OS i Turin 2006 där Sverige tog silver. Det
vanliga sker inte bara på VM-isen där USA och Kanada briljerar stort, utan också i deltagarlistan. Jag
tänker på efternamnen. De roligaste hör inte hemma i det svenska laget, även om Timglas är
annorlunda. Fast vackert. Nä, jag började fundera över det ryska lagets spelarnamn där alla Vafina.
Och lite Khomich. Som Shchukina. Men Chu spelar inte i Kina, utan i USA. Däremot Shu i Kazakhstan. Precis som Chernukhina.
USA längtar många till. Sonen ska dit i sommar, säger han. Men somliga reser häråt. Som Helen Resor. Hon och Kelli Stack till Finland och VM. De är ute på något av Vetter-runda, kan man säga eftersom de har målvakten Jessie Vetter med sig. Men i en VM-final mot Kanada vet man aldrig hur det går, särskilt inte om kanadensiskorna låter Ferrari bestämma takten. Dessutom har ju Kanada segermelodin i båset - Melody. Fast det är bara förnamnet på coachen. I efternamn heter hon något så svenskt som Davidson.
Vilket får mig att tänka på Grahn och Roth och Holst. Vilket rent musikaliskt klingar ungefär som brons.
Jörgen Auer
Precis som vanligt i damernas hockey-mästerskap, utom i OS i Turin 2006 där Sverige tog silver. Det
vanliga sker inte bara på VM-isen där USA och Kanada briljerar stort, utan också i deltagarlistan. Jag
tänker på efternamnen. De roligaste hör inte hemma i det svenska laget, även om Timglas är
annorlunda. Fast vackert. Nä, jag började fundera över det ryska lagets spelarnamn där alla Vafina.
Och lite Khomich. Som Shchukina. Men Chu spelar inte i Kina, utan i USA. Däremot Shu i Kazakhstan. Precis som Chernukhina.
USA längtar många till. Sonen ska dit i sommar, säger han. Men somliga reser häråt. Som Helen Resor. Hon och Kelli Stack till Finland och VM. De är ute på något av Vetter-runda, kan man säga eftersom de har målvakten Jessie Vetter med sig. Men i en VM-final mot Kanada vet man aldrig hur det går, särskilt inte om kanadensiskorna låter Ferrari bestämma takten. Dessutom har ju Kanada segermelodin i båset - Melody. Fast det är bara förnamnet på coachen. I efternamn heter hon något så svenskt som Davidson.
Vilket får mig att tänka på Grahn och Roth och Holst. Vilket rent musikaliskt klingar ungefär som brons.
Jörgen Auer
I tisdagens Ryktbart
Bild: Jörgen Auer
Det har varit prova-på-dag på Naturbruksgymnasiet i Vreta kloster. Ridinstruktören Therese Thor fick bland andra träffa Emma Johansson från Värgårdsskolan i Kisa.Hästen Umberto höll sig lugn. Ibland för lugn. Tisdagens Ryktbart i Corren handlar just om prova-på-dagen.
Bild: Jörgen Auer
En annan Kisatjej på plats var Lovisa Rafelt. Hon ska söka till Vretagymnasiet främst för att det passar hennes väg fram till yrkesdrömmen - pilot! 
Bild: Jörgen Auer
Och det här är Hanna Nicander från Berzeliusskolan i Linköping. Hon provrider skolans häst Nagano.
För 25 år sen
Ur Corren 25 november 1988
Oj, viken fin is det verkade vara på Roxen 24 november för 25 år sen. Blankis. Och tjock tillräckligt för att isjaktssegla på. Nenne Andersson och Mats Gerdin från Linköpings skidskoseglarklubb for i rasande fart över isen. I år lägger sig inte isen lika tidigt, kan vi konstatera.
söndag 24 november 2013
Cnorren: Så drömmer nog VM-finalisterna
2003-10-11, ja det var det datum då den här krönikan publicerades i Corren. Sverige skulle spela VM-final i fotboll mot Tyskland och jag funderade kring hur de svenska spelarna drömde. Varför jag valde just målvakten Caroline Jönsson, anfallaren Victoria Svensson och mittfältaren Malin Moström minns jag inte. Däremot minns jag hur finalen slutade. Tyskland vann med 2-1. Men så här gick mina tankar om svenska finaldrömmar:
Medan regnet öste ner som värst i går middag stod jag dum och stum och glodde rakt ut genom
fönstret på ingenting. I detta ingenting flög tankarna långt, långt bort. Över land och hav flög de, och
jag kom på mig själv med att tänka på några tjejer. Blågula tjejer i svenska fotbollslands-laget. När de
vaknade hade de ännu ett dygn kvar till finalen. Ännu en natt. Ännu en dröm.
Hur drömmer en fotbollsspelare?
Fotbollsspelare drömmer precis som alla andra. Hur som helst. Galna drömmar. Det är drömmar som
handlar om änglar, om höga berg, branta stup, predikstolar, svarta hundar, pepparkakor, heta nätter,
och morfar som sitter i en bil på balkongen och häller madeirasås i arslet på en ko och säger: Hitler är en idiot. Men nätterna före en VM-final drömmer ingen så. Inte de som ska spela i alla fall.
Caroline Jönsson, målvakten, sover oroligt. Hon vet att tyskorna är starka och snabba framåt. Birgit
Prinz har Carro respekt för. Hon drömmer om henne. Hon ser Prinz tränga sig igenom det svenska
försvaret och storma framåt med väldiga älgakliv. Plötsligt står Prinz utanför en handelsbod i Småland.
Hon har en varningsskylt för älgar i famnen. Nej, hon faller. Tyskland får straff! Och det är Prinz som
ska slå den. Caroline vänder sig på rygg i sängen, gnyr, och slumrar till igen. Hittar sin dröm. Ser
svenska flaggan vaja på läktaren. Kungen vinkar. Prinz lägger geväret mot axeln, backar några meter,
stryker bort några hårstrån från pannan, och kastar ett öga på Caroline i målet. Carro stirrar tillbaka.
Hon ska rädda älgen. Och när kulan kommer slänger hon sig blixtsnabbt åt vänster, sträcker ut i hela
sin längd och med ett ljudligt "tjoff" greppar hon kulan. Vaknar. Hon ligger nedanför hotellsängen med
klockradion i ett stadigt grepp. Hon skrattar.
Victoria Svensson sover också oroligt. Inte så att hon vaknar. Utan mer för att hon sparkar så
förskräckligt. Hon är mitt inne i finalen. Konstigt nog spelas den på brittiska ambassaden i Stockholm.
Victoria hejar på några arbetskamrater där samtidigt som hon passar till anfallskollegan Hanna
Ljungberg. Får bollen tillbaka. Fälls. Finalen är hård. Tyskorna är hårda. Men det går att komma förbi
Sandra Minnert. På ambassaden blir det tårta. Princesstårta. Grattis Victoria, står det. Tårtan är en
boll. Och i Carson, Kalifornien, står hela världslaget uppradat som på parad. Plötsligt är det
filminspelning i Hollywood. Arnold Schwarzenegger ser glad ut. Han vinkar åt Victoria. Alla kastar
konfetti och jublar. Ändå är matchen inte slut. Inte avgjord än. Hela laget sliter. Vill ju så mycket.
Victoria kämpar som aldrig förr. Hon dribblar. Hon sparkar. Snärjer in sig i lakanen. Då blir det frispark.
Och hennes blick når Malin Moström.
Malin Moström, mittfältsmotorn, sover lugnt. Hon ler i sömnen. Hon drömmer om Umeå. Och
Örnsköldsvik. Hemstaden. Hon springer över bergskullen bort till familjen Östberg. Hon spelar fotboll
med Frida. De passar och skjuter, skjuter och passar. Och springer. Hon drömmer om Tyskland också.
Gång på gång flyger hon, nej springer över Tyskland. Hon passerar Hamburg och Berlin och München. Hon ser Hannover, Dortmund, Bremen, Dresden. Hon ser Rhen och Main. Och Maren Meinert. Malin springer iväg. Flyr som ett rådjur skuttande iväg över en fotbollsplan. Det är Home Depot Center i Carson, Los Angeles. VM-finalarenan. Och hon springer och springer och springer. Förtröttas aldrig. Det blir frispark. Än en gång möts hennes och Victorias blickar och i ett svindlande ögonblick möts tanke och handling. Passningen skär så perfekt mellan de tyska försvararna att Malin nästan kommer av sig i löpningen. Men hon når bollen och skjuter otagbart förbi Rothenberger i tyska målet. Solen skiner över Örnsköldsvik. Det är höst. Bladen är gula och blå.
Det kan nog bli en härlig finaldag.
Jörgen Auer
Medan regnet öste ner som värst i går middag stod jag dum och stum och glodde rakt ut genom
fönstret på ingenting. I detta ingenting flög tankarna långt, långt bort. Över land och hav flög de, och
jag kom på mig själv med att tänka på några tjejer. Blågula tjejer i svenska fotbollslands-laget. När de
vaknade hade de ännu ett dygn kvar till finalen. Ännu en natt. Ännu en dröm.
Hur drömmer en fotbollsspelare?
Fotbollsspelare drömmer precis som alla andra. Hur som helst. Galna drömmar. Det är drömmar som
handlar om änglar, om höga berg, branta stup, predikstolar, svarta hundar, pepparkakor, heta nätter,
och morfar som sitter i en bil på balkongen och häller madeirasås i arslet på en ko och säger: Hitler är en idiot. Men nätterna före en VM-final drömmer ingen så. Inte de som ska spela i alla fall.
Caroline Jönsson, målvakten, sover oroligt. Hon vet att tyskorna är starka och snabba framåt. Birgit
Prinz har Carro respekt för. Hon drömmer om henne. Hon ser Prinz tränga sig igenom det svenska
försvaret och storma framåt med väldiga älgakliv. Plötsligt står Prinz utanför en handelsbod i Småland.
Hon har en varningsskylt för älgar i famnen. Nej, hon faller. Tyskland får straff! Och det är Prinz som
ska slå den. Caroline vänder sig på rygg i sängen, gnyr, och slumrar till igen. Hittar sin dröm. Ser
svenska flaggan vaja på läktaren. Kungen vinkar. Prinz lägger geväret mot axeln, backar några meter,
stryker bort några hårstrån från pannan, och kastar ett öga på Caroline i målet. Carro stirrar tillbaka.
Hon ska rädda älgen. Och när kulan kommer slänger hon sig blixtsnabbt åt vänster, sträcker ut i hela
sin längd och med ett ljudligt "tjoff" greppar hon kulan. Vaknar. Hon ligger nedanför hotellsängen med
klockradion i ett stadigt grepp. Hon skrattar.
Victoria Svensson sover också oroligt. Inte så att hon vaknar. Utan mer för att hon sparkar så
förskräckligt. Hon är mitt inne i finalen. Konstigt nog spelas den på brittiska ambassaden i Stockholm.
Victoria hejar på några arbetskamrater där samtidigt som hon passar till anfallskollegan Hanna
Ljungberg. Får bollen tillbaka. Fälls. Finalen är hård. Tyskorna är hårda. Men det går att komma förbi
Sandra Minnert. På ambassaden blir det tårta. Princesstårta. Grattis Victoria, står det. Tårtan är en
boll. Och i Carson, Kalifornien, står hela världslaget uppradat som på parad. Plötsligt är det
filminspelning i Hollywood. Arnold Schwarzenegger ser glad ut. Han vinkar åt Victoria. Alla kastar
konfetti och jublar. Ändå är matchen inte slut. Inte avgjord än. Hela laget sliter. Vill ju så mycket.
Victoria kämpar som aldrig förr. Hon dribblar. Hon sparkar. Snärjer in sig i lakanen. Då blir det frispark.
Och hennes blick når Malin Moström.
Malin Moström, mittfältsmotorn, sover lugnt. Hon ler i sömnen. Hon drömmer om Umeå. Och
Örnsköldsvik. Hemstaden. Hon springer över bergskullen bort till familjen Östberg. Hon spelar fotboll
med Frida. De passar och skjuter, skjuter och passar. Och springer. Hon drömmer om Tyskland också.
Gång på gång flyger hon, nej springer över Tyskland. Hon passerar Hamburg och Berlin och München. Hon ser Hannover, Dortmund, Bremen, Dresden. Hon ser Rhen och Main. Och Maren Meinert. Malin springer iväg. Flyr som ett rådjur skuttande iväg över en fotbollsplan. Det är Home Depot Center i Carson, Los Angeles. VM-finalarenan. Och hon springer och springer och springer. Förtröttas aldrig. Det blir frispark. Än en gång möts hennes och Victorias blickar och i ett svindlande ögonblick möts tanke och handling. Passningen skär så perfekt mellan de tyska försvararna att Malin nästan kommer av sig i löpningen. Men hon når bollen och skjuter otagbart förbi Rothenberger i tyska målet. Solen skiner över Örnsköldsvik. Det är höst. Bladen är gula och blå.
Det kan nog bli en härlig finaldag.
Jörgen Auer
Bygg en järnåldersby i Tollstad
Bild: Jörgen Auer
Dagens bild? Ja, i alla fall i så måtto att den är från i dag och visar ensilage och jag.
Bild: Jörgen Auer
Och nu kommer vintern. Isen lägger sig. Visserligen bara tillfälligt, men ändå. Och nog väntar väl ännu en kall natt efter en så fin dag som i dag?
Bild: Jörgen Auer
De här fåren såg nyfikna ut när jag kom förbi. Men de har knappast en susning om var de befinner sig.
Bild: Jörgen Auer
De strövar nämligen omkring på Klockaregårdens gravfält i Östra Tollstad. Ett fält med massor av
Bild: Jörgen Auer
stenar och inte mindre än 203 fornlämningar från äldre och yngre järnålder (500 f. Kr till 1050 e. Kr).
Bild: Jörgen Auer
Jag är lite förvånad över att inte mer gjorts för området. Hit skulle man ju kunna locka busslaster med folk. Bygg en järnåldersby i närheten, fixa informationstavlor (gärna av sten), bygg en fungerande serviceanläggning med allt vad det innebär av servering och toaletter. Satsa nytt på det gamla.
Bild: Jörgen Auer
Från gravfältet kan man lämpligen förflytta sig genom skogen (där Mantorpsryttarna har en trevlig fälttävlansbana - se upp för tränande ekipage) och komma stärkt av den friska luften ut på andra sidan
Bild: Jörgen Auer
och via Ulrikavägen ta sig tillbaka till Mantorp om man som jag har startat där.
För 25 år sen
Ur Corren 24 november 1988
Den som betalade 13 miljoner kronor var finansmannen Hans Thulin. Målningen kom senare att hamna i ytterligare en finansmans ägo - Tomas Fischers innan den såldes till Moderna museet. En mindre akvarellversion av dandyn såldes 2007 för 3,25 miljoner kronor till en svensk samlare.
Den som betalade 13 miljoner kronor var finansmannen Hans Thulin. Målningen kom senare att hamna i ytterligare en finansmans ägo - Tomas Fischers innan den såldes till Moderna museet. En mindre akvarellversion av dandyn såldes 2007 för 3,25 miljoner kronor till en svensk samlare.
lördag 23 november 2013
Cnorren: Undringar om undrens tid
De här följande undringarna publicerades 2 oktober 2004 på sporten i Corren. Jag hade, och har fortfarande tillgång till ett underbart gammalt sportlexikon från Nordisk Familjebok från 1940-talet. Börjar man bläddra i ett sådant kan man bli sittande länge.
Undrens tid är inte förbi. Det vet alla vi som sett Cloetta Center resa sig ur parkeringsgruset på
Stångebro. Först fanns där ingenting. Det vill säga, ingenting annat än tvåhundratusen jäkla gropar
att köra sönder bilarnas hjulaxlar i. Ur detta ingentings gropar växte ett hus utan dess like i hela
Östergötland.
Konstigt nog saknar jag de där groparna lite grann. Särskilt som vi korpspelare och andra parkerade
gratis där. Jag hade en speciell grop som jag brukade ställa bilen i.
Undringarnas tid är inte heller förbi. För det finns ju tillfällen då man undrar. Mer än annars, alltså.
Häromdan satt jag i tankar på jobbet. Vred mig på stolen. Det är nyttigt att byta sittställning då och då har jag läst. Så jag vred mig en gång till. Då kom jag att sitta med ögonen på en bokhylla och Nordisk Familjeboks sportlexikon från 40-talet. Sjätte bandet. S TILL ÖVREVOLL, stod det.
Bokstaven S vet jag vad det är, men vad sjutton är Övrevoll?
Jajaja, jag förstår att det finns några därute som vet. Men jag visste inte.
Så jag funderade.
Kunde det vara en förkortning av Övre Volta, det gamla namnet på Burkina Faso? Njae. En sportterm
säkert. I vilket sammanhang? Han gjorde en övrevoll och svingade sig upp i trädet? Eller: hon slog till
med en övrevoll och fick två poäng i fjärde rutan? Nä. Men den här då: ankare i det svenska laget var
Gustaf Övrevoll, kapten vid 17:e Livgrenadjärregementet i Sollentuna. Kanske.
Jag slog upp det.
"Övrevoll, kapplöpningsbana i Baerum kommun, 9 km utanför Oslo, anlades 1932. Banan är Norges
enda moderna och centrum för galoppsporten i landet."
Och är fortfarande i högsta grad i bruk, ska tilläggas.
Har man undrat så mycket kring Övrevoll så kommer man upp i varv. Jag ville mer. Ivrigt slet jag åt mig band 3. FLUGVIKT TILL HJÄRTSTOCK.
Hm. Och återigen, jajaja, jag förstår att det finns några därute som vet. Men jag visste inte.
Vad är hjärtstock?
Är det stock som i: Ylva-Karin Nyponsson nöjde sig inte med schack utan spelade även hockey, fotboll, basket, och hjärtstock? Eller är det stock som i snörp? Löparen tog ut sig fullständigt och drabbades av hjärtstock. Kanske. Men det skulle också kunna vara så här: vem som imponerade mest rådde inte minsta tvivel om: det var BFK:s briljante tekniker och mittfältets kung: Håkan Hjärtstock.
Jag slog upp det.
"Hjärtstock, sjöterm, kallas den axel på rodret, kring vilken detta vrides och till vilken roderbladet är
fäst."
Alla sju banden är intressanta och faktiskt spännande. Man hittar nåt gammalt nytt varenda gång.
Som när jag på måfå slog upp band 2 och på sidan 722 hittade konståkaren Knut Dorff (1847--1939).
En av de första konståkarna i Sverige, och en man som kallades för skridskokungen. "Dorff uppträdde
även som akrobat, konstberidare och skådespelare", står det.
Skridskokungen skulle jag ha velat se i Cloetta Center. Vilken man för evenemangsarenan! Först gör
han sina konster på isen, sen bygger man om arenan så att han kan slå sina volter, sen bygger man
om igen så att han kan komma in med sin häst, och sen bygger man om igen så att han komma in och framföra en monolog.
En så mångsidig artist är sällsynt i dag. Och ett är säkert. Dyker Knut Dorff upp så är det ett under.
Jörgen Auer
Undrens tid är inte förbi. Det vet alla vi som sett Cloetta Center resa sig ur parkeringsgruset på
Stångebro. Först fanns där ingenting. Det vill säga, ingenting annat än tvåhundratusen jäkla gropar
att köra sönder bilarnas hjulaxlar i. Ur detta ingentings gropar växte ett hus utan dess like i hela
Östergötland.
Konstigt nog saknar jag de där groparna lite grann. Särskilt som vi korpspelare och andra parkerade
gratis där. Jag hade en speciell grop som jag brukade ställa bilen i.
Undringarnas tid är inte heller förbi. För det finns ju tillfällen då man undrar. Mer än annars, alltså.
Häromdan satt jag i tankar på jobbet. Vred mig på stolen. Det är nyttigt att byta sittställning då och då har jag läst. Så jag vred mig en gång till. Då kom jag att sitta med ögonen på en bokhylla och Nordisk Familjeboks sportlexikon från 40-talet. Sjätte bandet. S TILL ÖVREVOLL, stod det.
Bokstaven S vet jag vad det är, men vad sjutton är Övrevoll?
Jajaja, jag förstår att det finns några därute som vet. Men jag visste inte.
Så jag funderade.
Kunde det vara en förkortning av Övre Volta, det gamla namnet på Burkina Faso? Njae. En sportterm
säkert. I vilket sammanhang? Han gjorde en övrevoll och svingade sig upp i trädet? Eller: hon slog till
med en övrevoll och fick två poäng i fjärde rutan? Nä. Men den här då: ankare i det svenska laget var
Gustaf Övrevoll, kapten vid 17:e Livgrenadjärregementet i Sollentuna. Kanske.
Jag slog upp det.
"Övrevoll, kapplöpningsbana i Baerum kommun, 9 km utanför Oslo, anlades 1932. Banan är Norges
enda moderna och centrum för galoppsporten i landet."
Och är fortfarande i högsta grad i bruk, ska tilläggas.
Har man undrat så mycket kring Övrevoll så kommer man upp i varv. Jag ville mer. Ivrigt slet jag åt mig band 3. FLUGVIKT TILL HJÄRTSTOCK.
Hm. Och återigen, jajaja, jag förstår att det finns några därute som vet. Men jag visste inte.
Vad är hjärtstock?
Är det stock som i: Ylva-Karin Nyponsson nöjde sig inte med schack utan spelade även hockey, fotboll, basket, och hjärtstock? Eller är det stock som i snörp? Löparen tog ut sig fullständigt och drabbades av hjärtstock. Kanske. Men det skulle också kunna vara så här: vem som imponerade mest rådde inte minsta tvivel om: det var BFK:s briljante tekniker och mittfältets kung: Håkan Hjärtstock.
Jag slog upp det.
"Hjärtstock, sjöterm, kallas den axel på rodret, kring vilken detta vrides och till vilken roderbladet är
fäst."
Alla sju banden är intressanta och faktiskt spännande. Man hittar nåt gammalt nytt varenda gång.
Som när jag på måfå slog upp band 2 och på sidan 722 hittade konståkaren Knut Dorff (1847--1939).
En av de första konståkarna i Sverige, och en man som kallades för skridskokungen. "Dorff uppträdde
även som akrobat, konstberidare och skådespelare", står det.
Skridskokungen skulle jag ha velat se i Cloetta Center. Vilken man för evenemangsarenan! Först gör
han sina konster på isen, sen bygger man om arenan så att han kan slå sina volter, sen bygger man
om igen så att han kan komma in med sin häst, och sen bygger man om igen så att han komma in och framföra en monolog.
En så mångsidig artist är sällsynt i dag. Och ett är säkert. Dyker Knut Dorff upp så är det ett under.
Jörgen Auer
För 25 år sen
Ur Corren 23 november 1988
Visst var de bra, A1-tjejerna i modern femkamp. Allra bäst var väl egentligen Kerstin Danielsson Wuopio som vann ett flertal SM-guld och även vann VM individuellt 1995. Jeanette Malm tog över kan man säga och tog även EM-silver 1999 och tävlade också i Sydney år 2000 där hon kom på 17:e plats. 1996 vann hon världscupen. Om henne kan även noteras det anmärkningsvärda EM i Sofia, Bulgarien 2001 där hon saknade sitt bagage vid ankomsten och fick låna ihop utrustning för att genomföra de första momenten. Sålunda tävlade hon i en finsk fäktdress, med en fransk värja samt simmade i en engelsk baddräkt.
Norrköpingstjejen Malin Kernell vet jag inte så mycket om, men misstänker att hon inte tävlade så länge. I alla fall är det svårt att hitta hennes resultat.
Men 1988 tog hon 17 år gammal SM-guld för B-juniorer, 16-åriga Jeanette Malm vann ungdomsklassen och Kerstin Danielsson, 21, senare Wuopio, seniorklassen.
fredag 22 november 2013
Jag löser en gåta
Bild: Jörgen Auer
I dag har jag löst Rökstenens gåta. I sekler har man försökt tyda den utan att lyckas helt. Så kom jag och satte den på första försöket. Den församlade expertisen var förstummad. Jag tror det står VW, sa jag och ju mer de andra tittade desto mer övertygade blev de. Jag tror du har nåt där, Jörgen, sa bildkonstnären G. Banne mig, du har nog rätt, sa lokalbefolkningen Å och J.
Bild: Jörgen Auer
Sen for jag vidare ett par mil och hittade ännu en östgötsk pålbyggnad. En ny Dags mosse? Du är inne i ett stim, sa G. Va? Finns det en sådan här? sa makarna H och S som inte kunde tro att träbitarna var så uråldriga som de är. Deras barn J och A var mycket förstummade, men det kan ha berott på alla bullar de åt. Ja, se det var en fantastisk dag.
Cnorren: Vad är det de säger?
Från 15 april 2005 är den här krönikan. I alla fall är den publicerad då och troligen skriven dagen före. Jag minns den bäst för det ännu äldre minnet om Örjan Martinsson. Någon gång på 60-talet, således.
Många, många gånger har man sett spelarna i ett lag stå tätt samman med armarna på varandras
axlar och säga de där sista orden innan match. Men vad säger de. Man har ju sina aningar och så här i fotbollens premiärtider kan det vara på sin plats att fundera.
"Okej, gubbar, nu skärper vi oss. Lyssna noga. Har alla varit på toa? Vi vill inte veta av att ni springer
av plan bara för att ni glömde göra ifrån er. Zlatan, du vet hur det gick senast. Är det riktigt säkert att
du har varit? Allbäck, du satt väl ner den här gången? Du kommer ihåg vilket gnäll det blev på
Ljungberg och Östlund. Och som vanligt killar så står pottan under bänken"
Det är inte alls otroligt att det är så där de pratar. För hur många gånger har man sett att
fotbollsspelarna, eller vilka idrottare som helst, rusar av planen för att gå på toan? Nä, just det. Det är
inte ofta, själv har jag bara sett det en gång och det var Örjan Martinsson i IFK Norrköping som fick
rännskita mitt under match och som rusade ut från Idrottsparken. Efter tio minuter var han tillbaka
igen och i tidningen dan därpå stod det att han haft ont i magen.
Idrottsledarna måste hålla efter sina idrottare. Vakta och vårda dem. Mer än en gång har man hört
idrottsledare i seniorlag säga att de måste vara som dagisfröknar åt spelarna. Jaja, har jag sagt då
och skrattat, men inte tänkt efter. Nu har jag gjort det och inser hur livet som idrottsledare måste
vara.
Det är som att vara förälder.
"Nu hjälps vi åt där ute, tjejer. Press på bollhållaren. Men det var en annan sak först. Hur många
gånger måste jag säga åt er att ni inte ska slänga tröjor överallt? Varenda match är det likadant. Det
är så jäkla onödigt, Jossan. Nästa gång lägger du den i tvättkorgen. Begrips! Och var fasen är dina
benskydd, Hedvig? Ni får inte slarva med grejerna. Vad sa du Malin? Har någon tagit din hårsnodd?
Det var då själva . . . Fram med snodden. Nu! Och ut och lek med er."
Jörgen Auer
Många, många gånger har man sett spelarna i ett lag stå tätt samman med armarna på varandras
axlar och säga de där sista orden innan match. Men vad säger de. Man har ju sina aningar och så här i fotbollens premiärtider kan det vara på sin plats att fundera.
"Okej, gubbar, nu skärper vi oss. Lyssna noga. Har alla varit på toa? Vi vill inte veta av att ni springer
av plan bara för att ni glömde göra ifrån er. Zlatan, du vet hur det gick senast. Är det riktigt säkert att
du har varit? Allbäck, du satt väl ner den här gången? Du kommer ihåg vilket gnäll det blev på
Ljungberg och Östlund. Och som vanligt killar så står pottan under bänken"
Det är inte alls otroligt att det är så där de pratar. För hur många gånger har man sett att
fotbollsspelarna, eller vilka idrottare som helst, rusar av planen för att gå på toan? Nä, just det. Det är
inte ofta, själv har jag bara sett det en gång och det var Örjan Martinsson i IFK Norrköping som fick
rännskita mitt under match och som rusade ut från Idrottsparken. Efter tio minuter var han tillbaka
igen och i tidningen dan därpå stod det att han haft ont i magen.
Idrottsledarna måste hålla efter sina idrottare. Vakta och vårda dem. Mer än en gång har man hört
idrottsledare i seniorlag säga att de måste vara som dagisfröknar åt spelarna. Jaja, har jag sagt då
och skrattat, men inte tänkt efter. Nu har jag gjort det och inser hur livet som idrottsledare måste
vara.
Det är som att vara förälder.
"Nu hjälps vi åt där ute, tjejer. Press på bollhållaren. Men det var en annan sak först. Hur många
gånger måste jag säga åt er att ni inte ska slänga tröjor överallt? Varenda match är det likadant. Det
är så jäkla onödigt, Jossan. Nästa gång lägger du den i tvättkorgen. Begrips! Och var fasen är dina
benskydd, Hedvig? Ni får inte slarva med grejerna. Vad sa du Malin? Har någon tagit din hårsnodd?
Det var då själva . . . Fram med snodden. Nu! Och ut och lek med er."
Jörgen Auer
För 25 år sen
Ur Corren 22 november 1988
154 tävlingar hade han ställt upp i dittills, placerat sig i 99 och kommit etta 67 gånger. Klart att Mattias Andersson var en värdig mottagare av Lionsstipendiet på 2 000 kronor det här året i Åtvidaberg.
Han drömde om Formel 1, men riktigt så långt bar det inte för honom. Men han har sedan 1988 bland annat kört i Indy Lights och Renault Sport Clio Trophy och han har och kör i STCC (Swedish Touring Car Championship) med en total fjärdeplats 2010 som bästa resultat. Samma år tog han sina två första segrar i klassen.
Mattias Andersson är även expertkommentator på Eurosport och driver en gokarthall i Linköping.
Mattias Andersson är även expertkommentator på Eurosport och driver en gokarthall i Linköping.
torsdag 21 november 2013
Tillbakablick på Kina
Bild: Jörgen Auer
Så här i nattetid kan det vara skoj med en nattbild från annat håll. Närmare bestämt från Chongqing i Kina - en visserligen över året gammal bild men som visar upplysningens Kina i Jie Fang Bei.
Bild: Jörgen Auer
Och det här är mitt inne i nyss nämnda Jie Fang Bei, fast mitt på dan. Trevligt.
Bild: Jörgen Auer
Här är jag 30 våningar upp över marken i Tiandi och ytterligare ett par över floden Jialing.
Bild: Jörgen Auer
Jag visar de här bilderna igen för att jag gillar dem och för att det var så häftigt att vara där. Jag trivdes. Frågan är inte om jag ska åka tillbaka någon gång, utan när.
Bild: Jörgen Auer
Shimen bridge plus några av alla de höghus som byggs åt alla miljoner som ska få bättre bostäder. Det byggs enormt på alla de håll. Men har folk råd?
Bild: Jörgen Auer
Det här är från en turistfälla - Hongya. Med massor av butiker i flera våningar, hotell och restauranger.
Bild: Ami Auer
Och det här är jag. Lägg märke till ådringen på vänsterarmen. Det ser ju nästan ut som en orm! Jag vet inte, men tror att dess utseende här kan ha med klimatet att göra. Det var nämligen tryckande varmt och klibbigt den där oktoberdagen på båten som tog med oss på en rundtur på floderna Yangtze och Jialing. Kina fascinerar. Jag har varit i Peking och Chongqing och fann den senare mer intressant, men har svårt att förklara varför. En känsla bara.