Cnorren: Är det bra med vallningsfria?

2003-01-04 publicerades denna Cnorren i Corren. Den handlar som man förstår av rubriken om skidor, längdskidor. Och så handlar den om en god vän och en skidexpert. Och ett historiskt ögonblick i vår gemensamma skidhistoria.

Det hände sig vid den här tiden förra året att jag åkte skridsko på Stångebro. Ute på bandybanan. I år händer det inte. Det är för kallt. Min kropp vägrar. Jag vet inte riktigt varför, och har inte kunnat läsa mig till någon förklaring, men när det är så kallt kan min kropp mycket mindre än annars och beter sig annorlunda. Det händer till exempel något med armarna. De liksom stelnar, blir till tunga cementklumpar. Och med sådana hängande ner utefter sidorna får man svårt att röra sig naturligt.
Axlarna är ett annat sorgligt kapitel. Varför drar man upp dem så högt? Är det för att man tror att de ska värma öronen? För att de ska få ta del av öronens värmeöverskott? Och varför kliar det så förbannat på ryggen? En kompis, vi kan kalla honom Kuster, är övertygad om att det blir så för att torr, kall luft letar sig in uppe vid jackkragen. Det jobbiga med det här kliandet är ju att det är så svårt att göra något åt eftersom cementklumparna hänger där de hänger.
Fast allt det här kliandet och all cement försvinner förstås så fort man börjar röra på sig. Så åk skidor, åk pulka, åk skridsko, promenera, eller vad som helst. Gör nåt, bara. Kuster har bestämt sig för skidor. På längden. I går köpte han sig ett par vallningsfria och frågade en expert om råd. Ja, först frågade han förstås i sportaffären. Men sedan ville han ha fler goda råd. Men hittade ingen att fråga förrän vid lunchen. Hur bra är det med vallningsfria, frågade han.
Mig.
Precis. Han frågade mig.
Kanske var det för att vi satt mitt emot varandra och åt lunch. Kanske var det för att han verkligen trodde att jag var skidåkningsexpert. Kanske var det för att kylan gjort honom sinnessvag. Kanske ville han bara vara snäll.
För första gången i mitt liv frågade någon annan än mina nu vuxna barn mig om något som hade med skidåkning att göra. Ett historiskt ögonblick. Klockan var strax före ett. Borta på Värmeverket stod det att det var -15 grader ute och alldeles ovanför mitt huvud var det inskjutande fönsterpartiet såväl nedisat som draperat i olika rimfrostmönster. Det ena var vackrare än det andra och det tredje var alldeles förtjusande blåfruset. På en tusendels sekund bestämde jag mig för att låtsas vara expert.
Jodå, det är mycket bra med vallningsfria skidor, sa jag. Ljög jag.
Alltså, här måste tillstås att jag äger ett par sådana skidor. Och det är absolut inget fel på dem. De har egentligen aldrig gjort mig något ont. Det är mig det är fel på. Jag kan inte åka. När jag ställer mig på ett par längdskidor, behöver inte ens spänna fast dem, börjar kroppen vingla hit och dit och efter bara ett litet ögonblick faller jag åt sidan. Varför?
Och när jag sedan börjar åka, eller försöker, vill inte skidorna samma sak som fötterna och benen. Ibland känns det som om skidorna vill åka själva, eller som om benen vill gå hem.
Så vad vet jag om vallningsfria skidor? Ingenting. Så långt som till att åka på dem har jag aldrig kommit.
Åjo, nu ljög jag igen. För nog har jag åkt. Slog jag mig inte halvt fördärvad bara för något år sedan när jag försökte mig på att åka så där modernt, med spretande ben, i skridskostil? Jo. Och visst åkte, eller gick, jag med mina barn en gång när det var gott om snö för några vintrar sedan. Va! Är det redan tio, tolv år sedan? Det kan inte vara sant! Skidorna ser ju likadana ut nu som då. Och fortfarande står de på samma plats i garaget som när jag ställde dem där 1983 när de var nyinköpta.
Men det gör inget. För vad jag förstår så är det ju så med vallningsfria skidor att behövde de inte vallas då så behöver de inte vallas nu. Det måste vara det som vitsen med att de är vallningsfria. Man behöver ALDRIG valla dem.
Det sa jag som expert till Kuster och han vände sig drömmande bort och stirrade mot Värmeverket och de tre gråa röksignaler som sköt upp från skorstenarna. Jag såg att han följde röken med blicken och förlorade sig bort i drömmarnas värld där han stakade på i jakten efter njutningsfulla timmar i snön.
Och jag såg honom passera de andra skidåkarna som stod uppradade i klungor och vallade om.
Men inte han. Han bara åkte och åkte.
Själv stod jag med uppdragna axlar och hängande armar och frös som en hund. Och det kliade på
ryggen.
Men visst är det bra med vallningsfria. De klibbar aldrig fast på garageväggen.
JÖRGEN AUER

Hos Cici och Katarina

 Bild: Jörgen Auer

I dagens Corren finns ett reportage från två relativt nystartade företag i Mantorp, De huserar i gamla järnhandeln där man på den gamla köpmansdisken kan se den här inskriften. Från 1926 således.

 Bild: Jörgen Auer

Men nu är det modernare tider och under renoveringsarbeten hittade nuvarande affärsidkare i den trevliga lokalen den här glasburen gömd bakom plywood.

 Bild: Jörgen Auer

Och de som driver verksamhet nu i "järnhandeln" och delar på lokalen är fotografen Cecilia Möller, här i "idé- och myssoffan"

Bild: Jörgen Auer

och formgivaren och klädskaparen Katarina Nordquist (tyvärr har jag inte photoshop hemma Katarina så du får bli så här mörk). Mannen på bilden är tillfällig gäst och heter Mikael Svensson, fotograf på Corren. Hans bilder från vårt besök kan ses i dagens Corren.

Mer? Jo, Katarinas företag heter crazy happiness och Cicis Fotograf Cecilia Möller.

Auersk tillbakablick på 2013

 Bild: Jörgen Auer

Januari: En helt underbar vinterdag i Linköping. S:t Larskyrkan under en klarblå himmel.

 Bild: Jörgen Auer

Februari: Kungsgatan i Linköping sett delvis genom Erik Höglunds konstverk "Tvätten" i glaslaminat. 

 Bild: Jörgen Auer

 Mars: En afton i Linköping. Restaurang Stångs förgyller tillvaron.

 Bild: Jörgen Auer

April: Jag älskar broar. Under en reportageresa om hästar bär det över Vättern, Stora Hammarsundet  och Stora Hammarbron. 

 Bild: Jörgen Auer

Maj: 1:a majtåget genom Linköping. Och instrumenten är både nystämda och nyputsade.

 Bild: Jörgen Auer

Juni: Övralid - en plats att förälska sig i och vid. Nog förstår man att Heidenstam trivdes här.

 Bild: Jörgen Auer

Juli: Fotbolls-EM. De svenska tjejerna faller mot slutsegrande Tyskland i semin. Men turneringen blir en publiksuccé. Så även i Linköping.

 Bild: Jörgen Auer

Augusti: Jag åker på bröllop i Helsingfors för att se systersonen Robert gifta sig med Jenna Öhrnberg. Båda heter nu Öhrnberg och bosätter sig efter fem år i Kina i Köpenhamn.

 Bild: Jörgen Auer

September: Vilken månad! Jag vandrar i Sälen (31/8-1/9). Och på Omberg tre veckor senare. Ett Omberg som här ses på andra sidan sjön från Naturum Tåkern under ett annat besök samma månad. Molnen luras och ger berget en extra och hög topp i norr.

 Bild: Jörgen Auer

Oktober: Bröllop igen. Nu är det dottern Rebecka som gifter sig 5 oktober i Börje kyrka i Uppland med Linköpingsfödde Robert Karlsson. Efter bröllopet bär även Robert efternamnet Auer.  

 Bild: Jörgen Auer

November: Linköping badar i Vinterljus. Det mesta händer i Lektorshagen, men även här på Hunnebergsgatan lyser det extra fint och inbjudande. 

Bild: Jörgen Auer

December: Det kommer snö i början av månaden och på den åttonde dagens morgon ligger snön ännu kvar, men himlen brinner över Mantorp. Är det månne ett tecken på varmare tider? Ja. I alla fall försvinner snön och årets två sista veckor är nästan vårlika med flera plusgrader. Och några hittar gula kantareller i skogen! 

Cnorren: Tankar från en nytränad

Kåserier och krönikor kan handla om precis vad som helst. Det gör den här Cnorren som publicerades 2004-01-17 i Corren och där man kan läsa om träning, idoler, mat, 100 meter fritt och kenyaner. Ja, och om mig, så klart.

Innan man börjar en träningsperiod frågar man sig ofta varför. Men det behövs egentligen bara en enda träning för att man ska förstå varför. Det är ju för att man ska må bra naturligtvis. Och jag måste tillstå att jag efter två träningspass den här veckan mår som en kung. Nej, jag vet inget om kungar för resten, men jag mår förträffligt och känner mig stark, och rent av ny.
Jag klev ut från simhallen i går och gick med spänstiga, studsande steg genom Linköpings city. Jag log för mig själv. Är det så här idrottsidolerna känner sig, tänkte jag.
Efter träningen, menar jag. För det var ju inte precis så att det var fullt av folk runt omkring som trängdes och ville ha min autograf. Men när jag gick där så nytränad som aldrig förr och kände benen ännu darra lite efter löpbandets evinnerliga rullande så märkte jag hur hela kroppen var som förändrad. Men så hade jag också ryckt och dragit i nästan samtliga gym-maskiner så både stora och små muskelgrupper kved efter att ha blivit störda i sin nymornade dåsighet. Efteråt ryckte det och drog och spände i överarmarna och stramade lätt i axlarna. Ryggen som brukar krångla kändes inte alls. Jag var tvungen känna efter om den satt där den skulle eller om jag glömt den i omklädningsrummet. Jodå, den satt på plats ovanför baken som vanligt. Jag drog en lättnadens suck och sträckte på mig. Fasen vet om jag inte var längre, också. Jo. Och stolt. Jag hade ju varit duktig.
Undrar om andra såg det på mig? Pratade de om mig?
- Titta där går en nytränad! Se så stark och självsäker han ser ut. Och vilken spänstig stil han har. Sån vill jag också bli.
- Pappa. Varför ser den där farbrorn så där nöjd ut?
- Ser du karl’n där, Ulla? Tänk om min Arne kunde se så nytränad ut, du.
Var det så de sa?
Eller var de negativt inställda? Såg jag kanske för självsäker ut? Gick jag för fort?
- Titta inte nu, Karin, men det går en riktig mallgroda där borta.
- Pappa, varför försöker den där gamle farbrorn se ut som en idrottsstjärna?
- Fjant!
Efter en sån härlig träningstimme med efterföljande bad och simpass måste man äta. Det är man värd. Och musklerna kräver det. Jag tog hissen upp till tidningens matsal. Kollegerna Claes och Rooney var med. Men innan vi åkte höll vi chevalereskt upp dörren för Åsa som kom springande i flygande fläng så håret fladdrade. Hon hade bråttom. Tio minuters matrast. Högst.
- 100 meter fritt, pustade hon.
Vadå, 100 fritt? Är det 100 meter upp till matsalen? Och i så fall 100 meters fritt hissfall nedåt? Nej, nej. Åsa menade att hon sprang i fri stil. Jo, det såg vi nog. Och kan man simma i fri stil så kan man väl springa. Visst. Fristil är min stil. Även om jag aldrig har fått tillfälle visa det för andra. Jag har visserligen varit med ett antal gånger i motionslopp. Blodomloppet, Cityloppet, Stångåmilen, Grabbhalvan. Men där måste man följa banan. Springa som de andra.
Hur mycket bättre och fortare springer jag inte med endast fantasin som medlöpare. I Guds fria natur, som det heter. Då springer jag fritt. Det betyder att man aldrig, inte ens jag själv, kan vara säker på var man hamnar.
Man bara springer, eller studsar omkring lite hur som helst. Såna där långa studshopp man gjorde som barn (såna gör jag gärna fortfarande) och så pratar man med fjärilar och fåglar och småkryp.
Påfallande ofta vinner jag. Då ska man ändå ha i åtanke att jag i fristil, eller fantasistil, kan ha kenyaner som motståndare. Och fastän de tjuvstartat så springer jag om dem.
Där ser man vilken nytta träning gör.
JÖRGEN AUER

Den svarta tuppen

 Bild: Jörgen Auer

Den svarta tuppen verkade trivas på sin position på taket i Veta gammelgård och jag inbillar mig att jag hört den gala.

 Bild: Jörgen Auer

Från taket hade den full syning över villaområdet på Vetagärdet i Mantorp och Veta utjord.

 Bild: Jörgen Auer

Själv gick jag den populära Vetarundan (oj, så många som var ute och gick eller sprang i dag)

 Bild: Jörgen Auer

och den gamla boden i Kyrkorp får mig alltid att stanna upp. Den såg så fin ut i solskenet

 Bild: Jörgen Auer

liksom naturen i övrigt. Hur varmt har det varit i dag? Åtta grader?

 Bild: Jörgen Auer

Men en runda går fort, den är väl inte längre än strax över 4 kilometer (även om jag plussade på runt Spångsholm också) så jag var snabbt tillbaka i Mantorp .

Bild: Jörgen Auer

Snart skymtade jag också Vifolkaskolan längst upp på höjden och vårt eget hus till höger framför bilarna. Dags för fika. Barnbarnen busade och tjoade. Hanna Eriksson och Calle Halvarsson vann överraskande skidsprinten i Oberhof. Då tyckte jag mig nästan höra den svarta tuppen gala. Eller var det fanfar?  

Corren: Från handduk till fotbollströja

2004-01-31 var det datum då den här krönikan publicerades i Corren. Den handlar lite om hockey, motivation, att ge upp, gå snyggt, DM i storslalom och en Chelseatröja. Nu kommer Cnorren i repris här i bloggen. 

Vilken vecka! Eller menar jag: vilken vecka? De är ju så lika veckorna. Först är det måndag och man står där med sin tvättade hals och en handduk och rätt som det är säger nån att det redan är lördag.
Och då funderar man vart dagarna tagit vägen.
Har det verkligen varit tisdag den här veckan? Har det varit vecka?
Få se nu: hm, tisdag, äh, eh, tisdag, äh, hm. Ja-a, jag chansar på att det var lite småkallt. Snö, kanske? Nu minns jag. Tisdag, det var ju då Brynäs inte var här. Det skulle ha varit match mellan LHC och Brynäs, men Brynäs kom inte. Tror jag. LHC-spelarna däremot åkte omkring och öste in puckar i mål under mitt besök i ishallen. 7-0 stod det på resultattavlan.
När jag kom tillbaka till redaktionen pågick en stor diskussion om ishockey. Reportrar, redigerare och fotografer stod klungvis som rugbyspelare. Vad säger tränaren till spelarna i ett lag som ligger under med 0-5, frågade någon.
Ja, vad säger han? Eller hon.
- Jäpp, killar, det här kan vi aldrig ta igen. Dom är för bra i dag. Och vi är åt helvete för dåliga. Inte ett skit av vad ni gjort där ute har varit rätt. Ni är inte ens tvåa. Jag skäms. Och det borde ni göra också. Nu kan vi avsluta matchen på tre sätt: antingen fortsätter vi så här och får skämmas ännu mer i morgon eller så samlar vi ihop de små krafter vi har kvar och kämpar som svin. Det är upp till er själva hur ni vill ha det.
En av spelarna räcker upp en hand.
- Du sa tre sätt . . .
- Det tredje är att jag tar den här klubban och dunkar dig i huvudet så här.
Personligen tycker jag att det i alla idrotter borde vara tillåtet att ge upp. Kasta in handduken som i proffsboxning. Ja, individuellt är det ju så även i lagsporter. En spelare som är för dålig kan ju ställas undan i förrådet eller nåt. Men att plocka undan ett helt lag mitt under matchen? Publiken i låt oss säga ishockey skulle förstås bli lite förtretad över att matcherna tar slut för tidigt. Å andra sidan skulle en del lag slippa ifrån att bli så förnedrade. Och tänk så bra det skulle vara för oss på tidningarna.
- Va? Är du redan tillbaka, Jörgen?
- Ja-a, när LHC gjorde 6-0 så åkte Brynäs hem.
Onsdagen kommer jag ihåg för att jag var och tränade. Jag körde cykel som en dåre och sprang som en tok. Avslutade med avkopplande simning i mycket lugn takt. Tinnis badade i solsken. Bostäder på Folkungavallen kanske skymmer, tänkte jag.
Torsdag fanns inte den gångna veckan. Efter onsdag blev det fredag.
Det var i går. Jag skulle träna. Igen. Gick genom stan. Syntes från Correns fönster. Jag hälsade på. Där stod de på nytt i klungor och diskuterade. Mig. Patrik sa att jag går snyggt. Nja, energiskt i alla fall, sa Annika. Bittan sa ingenting. Först. Jag fick fråga fem gånger innan hon snäste: ja, okej då. Egentligen skiter jag väl i vad de tycker, men eftersom Patrik börjat ville jag veta vad de andra sa. Men det var inte lätt att gå vidare därifrån. Jag tänkte på varje steg jag tog, och den som inte gjort det kan pröva.
Det är fruktansvärt jobbigt. Och otroligt lätt att falla in i passgång. Det är därför kungen går så konstigt.
Han måste alltid tänka på varje steg han tar.
I passgång gick jag till träningen. Folk glodde. Ingen sa att jag gick snyggt. Jävla Patrik. Solen sken åter över Tinnis. Ingen hade byggt några hus sedan i tisdags.
Jag åt mat i går också. Claes var med. Och Åsa. En av dem blir distriktsmästare i storslalom i helgen.
Tar sin andra raka DM-titel. Visserligen ensam i sin klass, men ändå. Och bara att få vinna i så ungdomlig klass som D30. Klart man blir stolt då.
På tal om ungdom och stolthet så vet jag en åttaårig kille som heter Markus och som inte bryr sig om DM i storslalom. För han har en äkta fotbollströja från England. En Chelseatröja. Och med hans efternamn på ryggen. Gissa om den fotbollsintresserade pojken är stolt? Så stolt att han till sin ömma mamma Mias stora förtvivlan nu vägrar ta av sig tröjan.
Han bär den varje dag. Efter många om och men har hon dock lyckats få honom att ta av sig tröjan när han ska sova.
Deras tvättmaskin gick i natt. Vart vet jag dock inte.
I dag är det lördag.
JÖRGEN AUER

En rofylld pausbild

Arkivbild 2012: Jörgen Auer

Nyss inkommen och duschad efter en löprunda kan det vara dags för en rofylld sommarbild igen, det är ju ändå nästan vår ute. Bilden tog jag i augusti 2012 i Bäckhult, Fagerhult, Kisa.

 Vad gör bilden bra? Jag tror att det är en kombination av det åldriga redskapets skönhet i sig och den nostalgi det framkallar hos betraktaren. I alla fall hos den betraktare som känner igen jordbruksredskapet och känner till dess användning. Och sedan är det väl lugnet i bilden. Säckarna på sadeln. Det verkar som paus i arbetet, kanske är det lunch. Kanske sitter det människor på andra sidan buskarna och äter. Kanske har de gått och badat. 

Har du läst Corren i dag?

Bild: Jörgen Auer

Du läser väl Corren i dag? Där kan du tex läsa om Corren och tyskvänligheten under 30- och 40-talen. Och du kan under vinjetten Personligt läsa hur jag tycker att man ska leva. Äh, det kan du för resten läsa här också:

 

Gör sånt som är roligt

Hur ska man egentligen leva? Ja, vi som har det så bra och kan välja, vill säga. Vi som har vårt på det torra, som får mat och dryck varje dag och har kläder på kroppen och till med har mer kläder att byta med i garderoben.
Hur formar vi våra liv bäst?
Lev som om varje dag är din sista, tyckte någon på tåget i går morse.
Men så kan man ju inte leva! För vem jobbar då?
Om man vet att det här är sista dagen så drar man ju inte iväg till jobbet. Nej, då samlar man väl så många som möjligt av sina närmaste omkring sig och har trevligt. Umgås, pratar, kramas, leker. Kelar med någon om man har någon att kela med. Älskar. Bara är. Tittar på varandra. Studerar varandra. För det man vill är att inpränta varje anletsdrag, varje rynka, varje axelryckning, varje tics, varje leende och smilgrop. Detta för att aldrig glömma det och för att ta med sig in i evigheten.
Nej, det där med sista dagen tror jag inte på. Då dör ju samhället snabbt eftersom alla bara sitter och tittar på varandra.
Jag tror att det är bättre att leva som vanligt. Fast bli lite snällare. Och bättre på att göra sådant man tycker är roligt.
Själv ska jag lära mig rida under 2014.
JÖRGEN AUER

Cnorren: Sanningen finns i ett fotoalbum

I morgon tar LHC emot AIK i Cloetta center, vilket föranleder mig att plocka fram en gammal Cnorren från 2004-09-18 i Corren. Den handlar om min tid som ofrivillig AIK-are. Fast då som fotbollsspelare och om jag inte missminner mig så är bilden här tagen utanför Gryt när jag var elva år.

Arkivbild, utan fisk: Sten Carlbring

Ingenting blir längre som förut. Inte nu. Nu, när jag vet. Men vetskapen är obegriplig och svår att bära. Och tänk att jag hade förträngt saken i alla dessa år. Det var väl för att jag skämdes, förstås. Och den stora frågan är: vem hade gett mig en AIK-tröja?

För nog är det en AIK-tröja, om än av mycket ålderdomlig sort, som jag upptäcker när jag är på besök hemma hos mamma i Norrköping. Vi tittar i gamla familjealbum. Bild efter bild från förr. Det var då, minns du? Mmm. Och det var den gången, minns du?

Jodå.

Men plötsligt står han där och småflinar, en liten ljushårig knatte i svart fotbollströja med snörning. En svart tröja med vit krage, nej vänta nu, var den vit? Var den inte gul?

Färgen spelar mindre roll. Men nog har knatten en gammal AIK-tröja på sig. Utan AIK-märke, men ändå. De såg ut så där. Då. Det var långt, långt innan Skänninge marken var fylld av sporttröjor i de

vackraste färger och åratal innan Intersport och Stadium och Team Sportia och de andra ens var

påtänkta.

Jag stirrar på bilden. På mig själv.

Jag i AIK-tröja!

Varför bar jag en sådan? Jag var ju från Norrköping! IFK fanns i stan och alla spelarna, som på den tiden var brandmän eller poliser, var kända namn och idoler i varje kvarter, varje portuppgång, varje pojkrum. Mitt och brorsans också.

Ja, du gick ju jämt och ständigt klädd i din IFK-tröja, säger mamma och minns hur grannen, journalisten och författaren Arne Malmberg alltid brukade säga: ja se Jörgen, han ser man aldrig i annat än den där IFK-tröjan.

Han hade alltså fel, Arne. Mamma med.

Liksom jag. Jag som alltid trott på det där med IFK-tröjan och som brukar spetsa den storyn lite grann och säga att jag hade den på mig hela tiden från mitt sjunde år tills jag fyllde tolv. Då fick jag en ny IFK-tröja.

Så var det alltså inte.

Men var hade jag fått AIK-tröjan ifrån?

Nej, nej, nej, titta inte på mig, säger mamma. Jag vet inte.

Nähä, men på den tiden köpte pappor aldrig kläder, så det kan inte vara från honom, heller.

Så vem gav mig en AIK-tröja? Vem lurade mig att ta den på? Det kan absolut inte vara någon från     Norrköping. Där fanns (finns?) ingen som gillar AIK.

Stockholm? Kände vi någon i Stockholm på den tiden?

Nej.

Men avslöjandet om min tid i AIK-tröja gläder säkerligen dagens släktingar i Stockholm. Särskilt Rickard och Linus Månsson som ser så många matcher de kan.

Och jag vet folk på närmare håll, här i Östergötland, som också blir glada över att höra om min, visserligen ofrivilliga, tid som AIK-are. Jag tänker på Mats Bengtsson i Linköping och Andreas Gransö i Mjölby.

Nu vänder vi blad i albumet. Och där står jag igen. Visserligen oskarp, men nog är det samma lilla knatte, fullt synlig med den där fula AIK-tröjan ännu en gång, och dessutom med ett par vita fotbollsbyxor därtill. I ena handen håller jag upp en fisk. En stor en.

Mamma och jag kollar i förstoringsglas. Är det en gös? Nä, tjockare. Flundra? Nä.

Det är en gummifisk.

Jag står i AIK-kläder med en gummifisk i näven.

Jag var en lustig liten pojke.

JÖRGEN AUER

För 25 år sen

Ur Corren 27 december 1988

Vad var detta för märklig historia? Jo, det visade sig att en 26-årig svensk man satt av en tid på Skänningeanstalten åt en 31-årig norsk kompis. Han lärde sig tala med norsk brytning och det hela verkade gå vägen, men avslöjades som bluff när man mätte 26-åringens längd. Han var 26! centimeter för kort.

En gång på 1970-talet inträffade en liknande historia på samma fängelse. Då var det en företagare som dömts för rattfylla som skickade en anställd att avtjäna straffet. Den gången avslöjades bluffen pga åldersskillnad.

I repris: Efter tre frostnätter

Det här inlägget publicerades i den här bloggen 29 oktober 2008. Mitt första bloggår. Min andra bloggmånad. Varför ska det gå på nytt? Tja, varför inte? Jesus är väl aktuell.

Det håller aldrig, sa Tomas tvivlaren.
Han tittade ut över Genesaret och såg verkligen mycket tvivlande ut. Vattenytan i viken hade stelnat efter tre frostnätter i rad denna den kallaste vinter i mannaminne och han slöt manteln ännu tätare omkring sin fotsida dräkt och kramade sig själv. Han frös. Och rös lite grann av förväntansfull spänning när han tillsammans med de andra kamraterna denna tidiga morgon såg hur Jesus prövande satte ut ena foten på vattenytan.
Jesus tittade upp mot himlen så som han ofta gjorde, sträckte ut sina armar, den ena nästan rakt upp och den andra lite halvt böjd, och sa: käre Herre, låt vattnet bära mig. Så klev han ut på den sköra isen. Bara tiotalet meter ut kunde han se krusningarna från det icke frusna vattnet, men här inne i den lilla viken var det slätt som marmorgolvet i Herodes palats. Han tog ett försiktigt steg till - och ett till. Det gungade nästan under honom. Fjädrade. Han kände att det var säkrast att han inte gick längre ut, han höll sig därför en meter eller två ifrån strandkanten. Han gick några meter. Fram och tillbaka.
På andra sidan viken höll Sesyfon och hans hustru Batia på att försöka få spadarna i jorden. De var oroliga över den kalla vintern och tyckte inte om att jorden blev hård. Sesyfon slet så han fick ont i ryggen, han rätade på sig, tittade ut över viken, fick syn på Jesus, pekade och sa: titta! hustru. Han går på vattnet. Han går på vattnet.

JÖRGEN AUER

De simmar kvar i sin damm

Bild: Jörgen Auer

Ur led är tiden. I dag har jag till och med varit ute och löptränat för första gången på tre månader. Min handlingsförlamning verkar vara över. Får tacka dottern Rebecka för det. Varmt och skönt var det också på vår runda som väl blev ungefär 5 kilometer, och jag kände mig till och med så stark att jag tog en liten extra sväng på 500 meter för att testa något hårdare tempo. 

Hemma på gatan simmade grannens fiskar omkring i sin damm som om de aldrig hört talas om vinter. Antagligen får de vara utomhus hela året ut. Och jag hoppas springa ännu en löprunda innan nyår.

Två gamla Corren om LHC

Juldagen börjar lida mot sitt slut. Då lägger jag ut två gamla Cnorren om LHC. Fast kanske inte riktigt så som LHC brukar beskrivas i media. Den fösta publicerades i Corren 2006-12-02. Den andra 2008-09-11. Nu kommer de i repris.

På jakt efter flera LHC

Världen är inte som man tror. Inte ens Linköping, eller kunskapen om stan och dess idrott. Jag var i Sundsvall förra veckan och fick frågan vad LHC betyder.
Hemkommen sökte jag på nätet efter flera LHC. Jag fann bland annat en hockeyklubb äldre än Linköpings stolthet. Lausanne HC i Schweiz grundades redan 1922. I år spelar NHL-veteranen Jesse Belanger där och i laget har bland andra flerfaldige ryske världsmästaren Slava Bykov spelat, liksom svenske målvakten Thomas Östlund.
I Australien finns också ett LHC. Lourdes Hill College, en katolsk flickskola. I Holland hittade jag LHC Consulting, i Pakistan Lahore High Court. Åh, det finns många LHC: London Hazards Centre, Louis Hartlooper Complex - ett kulturcentrum i Utrecht, Landsforeningen mod Huntingtons Chorea i Danmark, LHC är även den internationella förkortningen för flygplatsen i Caballococha i Peru. Och så finns ju Bjärreds LHC, ett skånskt landhockeylag. I Tyskland finns Lausitzer Handballclub, Cottbus.
Boinc LHC, hittade jag också och trodde att pucken studsat fel. Men fick klart för mig att det handlade om ett annat LHC: Es gibt wieder neue Arbeit bei LHC, stod det. Large Hadron Collider är en partikelaccelerator som byggs vid CERN, europeiska organisationen för atomfysik i Schweiz, och ska stå klart 2007. Med LHC kommer forskarna att kunna krocka blykärnor med en aldrig tidigare uppnådd energinivå. En vanlig atomklyvning i ett kärnkraftverk är som en fjärt i jämförelse.
Det lät så skrämmande att jag avslutade min vandring på nätet med att lyssna på LHC, Les Horribles Cernettes, ett rockband från just CERN som sjunger om atomer och protoner. Bandet har en egen fanclub. Welcome to the first (and yet only) LHC fan club in the world, stod det.
Det stämmer väl inte?
JÖRGEN AUER

LHC snurrar allt snabbare

Väldigt mycket snack om LHC i dagarna. Ännu mer blir det. Snart börjar det accelerera och snurra på i allt snabbare takt. Men frågorna hopar sig. Hur ska det gå? Kommer vi att klara oss kvar? Försvinna?
Domedagsprofetiorna avlöser varandra likt reklamblad gör i brevlådan. Man vill inte ha dem, men får dem ändå. Ekonomin? Vad kostar inte allt? Här handlar det om enorma summor. Vi pratar miljarder.
Men stopp, stanna, vänta nu. Snackar vi om samma LHC?
Nej, nej, nej. Inte Linköpings HC. Där är man fortfarande bara på miljonnivån. Småpotatis i jämförelse. Nej, jag talar om Large Hadron Collider, den 27 kilometer långa acceleratorringen vid Cern utanför Genève där man tänker sig att återskapa Big Bang, det som nutida forskare tror skapade det klot vi lever på och de förutsättningar som gör det möjligt för oss att leva här.
Fast - det finns andra forskare som hävdar att svarta hål kan uppstå när man låter partiklar susa fram i oanade hastigheter i LHC och att de där hålen så småningom växa sig så stora att de suger i sig hela jorden.
Schwuuupp!
Och så är vi borta allihop. Till och med LHC är borta. Den stora maskinen har ätit upp sig själv.
Men, frågar sig den inbitne hockeysupportern: vi hinner väl spela färdigt säsongens elitserie först?
Jodå. Det som tog sin början på onsdagen i Schweiz med protonstrålar i relativt sakta mak genom acceleratorringen kommer att ta lite tid. Flera år. Når forskarna fram till Big Bang och de otäcka svarta hålen lär vi få veta det innan det blir för sent. Tror och hoppas jag. Fram till dess står det ett annat LHC fritt att låta spelarna svepa runt med oanad hastighet i såväl elitserien som champions league - som protonvärstingar. Kanske börjar man då även ute i Europa förstå att det finns ett LHC till. Ett LHC som likt Large Hadron Collider kan kallas för the LHC machine.
JÖRGEN AUER

Inte som förra året

Arkivbild: Jörgen Auer

Jaja, jag vet. Bilden på William är naturligtvis gammal. Så här roligt hade vi förra julen. Närmare bestämt på självaste julafton. I år har vi ju inte ens sett skymten av snö. Jo, skymten kanske, men inte mer än så. Dessutom var den skymten uppblandad med gummibitar från konstgräsplanen i Mantorp. 

Så vad leker vi i dag? Ja, man kan ju alltid leka med julleksakerna inomhus. Spela spel. Eller titta på Gullivers resor i Kanal 6. Eller varför inte på klipphopparpingviner i Kunskapskanalen? Vi tar det lugnt hur som helst. Men en promenad måste det ju bli. Nu.

I väntan på Tomten

Bild: Jörgen Auer

Barnbarnen William och Vera i väntan på mat, Kalle Anka och Tomten, förstås. Själv går jag nu, halv två och tar på mig lite snyggare kläder. Åtminstone annan skjorta. Och glatt humör.

Cnorren: Ibland vaknar jag på natten

Den här krönikan om stretching och gympa skrevs för 11 år sen och publicerades 2002-04-20 i Corren. Den är näst intill helt sann. Möjligtvis kan tidsåtgången vara tilltagen lite i överkant liksom Evas till synes stora lungvolym. Men allt är ju relativt, förstås.

Ibland vaknar jag på natten. Det är något som väckt mig. Vad? Precis. En vad. Vad den gjort vet jag inte, och inte heller exakt var, när, hur, men det känns som om något inne i den trätt ut ur sin håla och gjort givakt inne i benet.

Det är för att du stretchar för dåligt, säger alla jag frågat.

Ääh.

Jag stretchar och stretchar, ingen stretchar så mycket som jag. Jag stretchar till och med efter att ha varit på toaletten. Och när jag stretchat färdigt stretchar jag en stund till och avslutar med en sju-helvetes massa tänjningar. En kvart tar det nog. Ungefär, alltså.

Det kanske känns som en kvart, men är nog snarare 15 sekunder, sa någon som sett mig i aktion.

Egentligen spelar det ingen roll hur länge jag håller på. Jag känner ändå ingenting.

Jag kan inte stretcha.

Gör så här brukar Helena och hennes instruktörskompisar säga åt oss motionsgympare och vika någon kroppsdel dubbel.

Hjälp, säger vi andra fnittrande. För vi vet att vi aldrig kan göra exakt likadant. Och sedan ojar vi oss å det grövsta när vi liggande på magen försöker få tag på våra fötter bakom ryggen. Ibland får vi inte tag på dem, och ibland får vi det och då går det nästan inte att få ner fötterna igen.

Och aldrig, aldrig, aldrig kommer vi att kunna aerobica, det är ett nuord i stället för det ålderdomliga gymnastisera, så snyggt som våra instruktörer gör. Hur bär de sig egentligen åt för att utföra alla övningar så tjusigt? Minsta böj av en arm eller led är som ett konstverk. Och alla rörelser är som tagna ur baletten Svansjön. Ibland är de så graciöst och vackert utförda att man får tårar i ögonen.

Då får man ta en klunk vatten och stå och titta på. Förr, alltså för länge sedan, fanns inte stretching. Vem uppfann den? Var det en skotsk natur- och idrottsfilosof vid namn James Stretching? Eller en tysk elit- och sjukgymnast som hette Ylva von Stretch? Eller kanske vår egen kul- och mortelstötare Ossian Stret?

Jag minns när jag gick i skolan. Eller sprang. Jag sprang fort. En av de snabbaste som någonsin sprungit runt Ljuraskolan i Norrköping. Vi hade fysik. Marsch ut ur skolan och spring ett varv runt den samma, sa magister Schullström. Och vi sprang. Oj, så vi sprang. Om man säger jävlar före så förstår ni hur fort vi sprang. Attan, så vi sprang, räcker inte. Inte heller tusan. Men jävlar så vi sprang.

Inte var det tal om stretching då.

Vi kom rusandes alldeles illröda tillbaka. Somliga var nästan blå. Och sedan satte vi oss bara ned och fortsatte lektionen som om ingenting hänt. 27 flåsande 14-åringar mätte sedan lungvolym. Jag mätte Evas och hon mätte min. Hon hade enorma lungor. Såg det ut som.

Kanske är det därför jag inte minns resultatet.

Däremot att jag vaknade på natten med kramp i ena vaden.

Något jag också minns väldigt tydligt hände i torsdags natt. Detta efter en oförglömlig gympastund i ensamhet på kvällen. Ja, Åsa, Catarina och Carina tittade till mig en liten stund, men valde att springa utefter Stångån i stället. Självplågaren stannade kvar i tidningshuset och gjorde armhävningar och hoppade rep. Ett par joggingvarv runt gympahallen blev det också liksom några magövningar innan han kom på den geniala idén att träna ett ben i taget.

Varför hoppar vi aldrig på ett ben på vår gympa, tänkte han. Och så gjorde han det. Först kändes det otroligt fånigt och dumt, men efter en stund var det kul och hoppen blev både längre och högre och skänkte en slags bäst-i-länet-känsla.

Han hade kommit på något nytt, tänkte han och kunde liksom se framför sig hur han höll kurser i hoppa på ett ben. Oneleg (Ettben), skulle det heta i takt med den engelskspråksjuka tid vi lever i. Och var man kom skulle man höra folk prata om oneleg. Har du inte varit på oneleg än? Va? Det har väl alla? Det är ju ascoolt. Och asmycke folk på Jorgen's.

Han somnade vältränad, tyckte han. Men vaknade med ett skri. Nej, det var högerbenet som skrek. Vad har du gjort, skrek benet i ett långt, utdraget skri som rev och slet i sängkläderna och fick honom att låta som en apa.

Jävlar, tänkteskrek han i den svarta natten.

Jörgen Auer

GOD JUL

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vi tog en matsväng

Bild: Jörgen Auer

Ja, vi gjorde så, Mia Karlsvärd och jag i dag. Vi åkte till Skänninge för lunch eftersom hon hade ett annat ärende där. Men där var det stängt på de ställen vi känner till varför vi i stället åkte till Väderstad. Bilden är tagen mellan Bjälbo och Väderstad. Där var det också stängt. Så vi åkte till Eataliano i Mjölby, bara för att hamna i alldeles för lång matkö. Då åkte vi in i Mjölby centrum, parkerade utanför Corren och gick 20 meter till Mandarin. Då fick vi äntligen lunch. Och gott var det.

Published with Blogger-droid v1.7.4

För 25 år sen

Ur Corren 23 december 1988

Något av innehållet i Corren för 25 år sen. Bland det som står här nämner jag sportsidornas femkamp. Där tävlade handbollsspelaren i Saab, Per Claudius mot bandyspelaren Peter Potkonen i IFK Motala och LHC:s hockeyspelare Håkan "Hacke" Carlsson. 

Vem som vann? Potkonen.

Cnorren: På bananbåt till Samoa

Det här kåseriet från 2002-12-21 (i Corren) behandlar som rubriken säger ön Samoa. I alla fall något om den. Dessutom kan man få stifta bekantskap med en gammal landslagsmålvakt i fotboll, träffa en kiropraktor, löparen Michael Johnson, femmans fotboll, Claes Nilsson och Peter Mildaeus. Och mig.  

Raska fötter springa trip, trip, trip, heter det i visan. Men i går när jag var ute på stan i Linköping lätt de mest tjip, tjip, tjip. Det var lite småslaskigt nämligen. Och trångt som fan. Om nu fan är trång? I så fall var?

I ryggen, kanske.

Det skriver jag bara för att komma in på min onda rygg. I någon vecka nu har jag gått rak som en fura. Rakare. Som Michael Johnson ungefär. Ni vet, den amerikanske löparen som springer så starkt tillbakalutad att man väntar sig att han när som helst ska ramla baklänges eller rentav lyfta från marken och med sina roterande ben ska lämna friidrottsarenan som den första mänskliga helikoptern.

Ungefär så har jag gått på stan.

Jag har gått till kiropraktorn, också.

Till Fredrik.

Ta av dig kläderna och lägg dig där, sa han.

Så har ingen man sagt till mig förut så jag var mycket tveksam vid mitt första besök.

Ännu mer tveksam blev jag när han la sig på mig. Men det var ingen fara. Han krossade mig bara med sin ena armbåge.

Gör det ont, frågade han så där som min tandläkare Örjan brukar göra. Och precis som hos tanddoktorn så svarade jag med ett stönande. Öhh, öhh, ahh, ahh, ohh.

En kiropraktor förstår precis vad det betyder. Han kan kroppsspråket. Kroppsspråket liknar tandspråket, antagligen för att tänderna (i alla fall oftast) är belägna i kroppen. Det är som svenska och östgötska, ungefär.

Och när Fredrik tolkat mina stönanden har han rättat sina tryckningar med armbågen efter dem. Och därmed också rättat till min kropp som snart börjar återfå sin forna glans. Ja, nu överdrev jag, förstås.

Glansfull har den aldrig varit. Men om jag fortsätter träna så som Fredrik säger kan jag nog visa upp en tvättbräda till nästa jul. Det kanske hustrun önskar sig? För det är med magövningar jag ska få ordning på ryggen är det sagt. Så mitt nya morgonmantra lyder: pinka, mat, tand, mage, rygg, pinka, mat, tand, mage, rygg. Trötta morgnar har jag haft otroligt svårt att få mantrat ur skallen och det har hänt att jag suttit på pendeltåget in till Linköping och tjatat: pinka, mat, tand, mage, rygg. En ung kvinna från Tranås tittade olustigt på mig och bytte plats.

Ryggen är inget kul ställe att ha ont i. Det är inte kul att ha ont någonstans naturligtvis, men ryggen är så central. Den bestämmer om man ska ligga ner, eller sitta och stå, gå, springa, röra sig som en panter, eller gå böjd som mycket gamla tanter. Det sistnämnda har jag gjort i en veckas tid. Fast bara i mycket korta stunder och alltid efter det att jag suttit ned. När jag rest mig upp har överkroppen fallit framåt så att jag gått omkring som halva bokstaven Y.

Det kom mig att tänka på förre fotbollsspelaren Nacka Skoglunds bror Karl-Evert. Om han hade ont i ryggen vet jag inte, men jag tror det för han kallades Ya.

På tal om att bli kallad för något så bor förre landslagsmålvakten i fotboll och förre travkusken Bengt Nyholm inte så långt från mig. Han kallas Zamora efter den spanske stormålvakten Ricardo Zamora och var något av en idol när jag var barn. Även om Ya gjorde mål på honom vid något tillfälle. Zamora spelade i IFK Norrköping och varje gång bollen kom utanför målet gick ett sus bland oss yngre åskådare.

För nu skulle det ske, det där ofattbara.

Förväntansfulla såg vi hur Zamora lufsade efter bollen, ibland fick han den av en liten boll-Kalle, och först lät han bollen ligga vid fötterna. Så böjde han sig ned och la sin högra hand på bollen och lyfte sedan bollen rakt upp som om han bara hade en liten tennisboll i handen. Men han hade ju den mest fruktade bollen av dem alla, den största, femmans fotboll.

Förstå att vi småkillar blev imponerade. Hur bar han sig åt Zamora? Vi som med nöd och näppe klarade av att bära denna den största av alla fotbollsstorlekar med två händer. Och han bara . . . Fantastiskt.

Jag kom och tänka på Zamora av en annan anledning, också. Det var när kollegan Claes Nilsson häromdagen hittade en artikel från förra årets Corren. I den stod att Australien i kvalet till VM i fotboll besegrat Amerikanska Samoa med 31-0. Rekordstor vinst i VM-kvalsammanhang.

Det fick oss, nyblivne 30-åringen Peter Mildaeus var också med, att undra över vad som krävdes för att få vara med i det förlorande laget och vi drömde oss bort på en bananbåt till Söderhavet. Samoa kan inte vara bättre än ett division VI-lag, sa vi. Vi hade chansen och pratade om att emigrera bara för att få vara med om ett VM-kval.

Dubbla medborgarskap har man ju hört talas om, sa Peter.

Jag drömde. Tänk om jag skulle få vara med där. Och få storstryk av Australien i VM-kval. Men kanske också ta poäng mot Tonga och Tuvalu. Vad skulle jag få för smeknamn då? Just det. Då skulle inte bara Zamora bo i Mantorp, utan också "Samoa".

För övrigt har jag för mig att även Zamora har lite ont i ryggen.

Jörgen Auer

På jakt efter julkänsla

 Bild: Jörgen Auer

Korpen flyger (Hrafninn flygur) heter en isländsk film från 1984. Av någon anledning kom jag att tänka på den under dagens blåsiga långpromenad. Så blåsig att till och med korpen hade svårt att flyga.

 Bild: Jörgen Auer

Men himlen var blå, solen sken och gräset var grönt när jag var ute för att söka efter julkänsla. 

 Bild: Jörgen Auer

I skogen såg det ut så här.

 Bild: Jörgen Auer

Och vassen verkade sträcka på sig och längta vår. Trodde kanske att den redan var här.

 Bild: Jörgen Auer

Men jag såg snö. Fast inte mer än så här. Inte tillräckligt för att skapa vinter- och julkänsla.

Bild: Jörgen Auer

Möjligtvis var den känslan något större inomhus.

 

 Bild: Jörgen Auer

Det var också betydligt skönare inne en blåsig dag som denna. Och att hitta fotomotiv går ju lika bra inne som ute.

 Bild: Jörgen Auer

Gran och tomte finns ju också. Och där uppe hör jag barnbarnen leka. Julen är nära nu. 

Bild: Jörgen Auer

Men vem tänker egentligen på jul när det finns storslalom att titta på i tv. Maria Pietilä Holmner blev trea i dagens tävlingar i Val d'Isere efter Tina Weirather, Liechtenstein, och Lara Gut, Schweiz, tvåa. Sverige är bra nu och Jessica Lindell Vikarby var sexa och Kajsa Kling tia. Den senare åkte upp sig från 28: plats med dagens snabbaste andraåk.

Nu ska jag ta en pepparkaka och lite glögg.

För 25 år sen

Ur Corren 22 december 1988

Den här dagen var naturligtvis det störtade flygplanet i Skottland dagen före en stor nyhet. Olyckan som visade sig vara ett terrorattentat krävde totalt 270 människors liv. 243 passagerare och 16 i besättningen dog samt 11 personer på marken. Efterspelet med politik på högsta nivå och rättsliga följder kom att kallas Lockerbieaffären. 

Att det var ett attentat råder inga tvivel om. Däremot finns det åsikter om bakgrund, utförande och skyldiga. Två libyska medborgare ansågs ha placerat bomben ombord och FN beslutade 1992 om ekonomiska sanktioner mot Libyen om inte libyerna utlämnades. Sju år senare, 1999, blev det en rättegång mot dem, den ene friades den andre dömdes till livstids fängelse. Dessutom tvingades Libyen betala 2,7 miljarder dollar till anhöriga till dådets 270 offer. 

Se även Svenska Dagbladet från i går. Den som vill läsa om en svensk koppling till Lockerbie - förutom passagerarna Bernt Carlsson, Elisabeth Svensson Mulroy och flygvärdinnan Siv Engström - kan läsa journalisten Anders Carlgrens blogg.

Cnorren: Det är inget fel på Storobrun

2004-05-22 publicerades den här krönikan i Corren. Nu kommer den här i bloggen ut på nytt och den handlar om Korpen, dratta omkull och en häst som heter Storobrun.


Lagledar’n ringde. Hans röst pöste över av stolthet. Grabbarna är bra nu, sa han. Kanonmatch senast. Han räknade upp dem: Jocke, Andreas, Kari, Jeppe, Dahl, Odde, Kaller, Peter, Robban. Vi vann med 6--0. Du kan väl inte vara med nästa match heller, vad?

Hm.

Korpen är en intressant företeelse. Både som fågel och som samlingsbegrepp för företagsidrotten. Om fågeln kan jag inte så mycket mer än att jag vet hur den låter. Korpen är nämligen mig veterligen den enda fågel som vet vad den heter. Korp, korp, korp, säger den.

Korpidrotten är om inte annat ett samtalsämne. Häromdagen berättade Kent på gympan roat att han egentligen är tredjemålvakt i Correns lag. Tredjemålvakt i korpen? Hur bra är man då? undrade Ulrika som var tillbaka på gympan eftersom det var avslutningsfest. Fest och fest, men avslutning i alla fall. Visserligen utan Gunilla som var på bio. Tyvärr också utan vår fröken, som antagligen var och gympade en gång till någonstans för att komma i ännu bättre form så att vi stackars en-dag-i-veckan-golvtrampare framstår i ännu sämre dager.

F ast ibland gör hon allt fel, hon också. Och när hon gör det kan man ge sig den på att någon av oss snabbt påpekar det: fel, fel, fel, du gjorde fel. Och så flinar vi ungefär på samma sätt som åskådarna på hockey gör när en av domarna ramlar omkull.

Varför är det roligt, för resten?

Vad är det för ingredienser i sådana roligheter? Är det gammal stumfilmskomik? Gubbe i rolig skjorta drattar på ändan: ha, ha, ha. Söt flicka trampar med höger fot först i stället för vänster: ha, ha, ha, men räddas av snubblande step-hjälte (jag), som säger att de andra inte ska vara dumma. Gud, vad du fjäskar, säger de andra då och ingen ser att jag rodnar eftersom jag i alla fall är högröd i ansiktet av allt skuttande hit och dit.

Att göra fel är väl inget roligt. Inte står man på en höjdhoppstävling och skrattar när någon river. Inte heller står man på en korpmatch och flinar när tredjemålvakten slänger sig åt fel håll. Eller, det kanske man gör när jag tänker efter. Inte åt rivna hinder. Men åt målvakten. För i korpen får man skratta. Inte åt alla och åt allt. Men åt några. En tredjemålvakt får man skratta åt. Det är därför han är tredjemålvakt och trivs med det. Hade han satsat sitt liv på att stånga sig blodig mellan stolparna hade han varit minst andremålvakt. Som tredje kan han skratta åt pinsamheterna.

F ast, nu är det ju så i en sport som fotboll, att man väldigt sällan ingår i ett lag där alla spelare är stöpta i samma form. Och är man då ensam om att kunna skratta bort alla misstag blir man lätt utanför gemenskapen. De andra i laget tycker inte alls att det är lika roligt. De vill vinna. De uppskattar inte ideliga felpassningar, skott utanför, hål i luften och självmål. Jag tror det är därför som lagledar’n är glad när jag säger att jag inte kan.

Jag förstår, säger han. Självklart ska du inte vara med om du har ett litet blåmärke på ena tån. Det är bäst att du tar det försiktigt.

På tal om blå så såg jag Storobrun för första gången i går. Det är en häst som reds av Matilda Thunholm från Strömsholm på Norrköpings Horse Show. Det gick inte särskilt bra för ekipaget den här gången. Men det var inte det jag fäste mig vid, utan namnet. Storobrun. Det var nästan som att höra korpen ropa korp när Storobrun kom in på banan. Inte för att hästen ropade. Men den var, och är, stor och brun. Jag tyckte mig märka att fler än jag bläddrade i startlistorna efter Litenovit, Tjockosvart, Rödoskön, Guloful, och de andra. Jag såg dem inte.

Deras lagledare kanske hade ringt.

Jörgen Auer

För 25 år sen

Ur Corren 21 december 1988

Storstjärnan Greta Garbo tyckte inte själv att hon var särskilt intressant att läsa om och gav ytterst sällan eller aldrig intervjuer. Aldrig syntes hon på premiärer eller umgicks ute i svängen. Om sitt liv lär hon bland annat ha sagt ungefär så här: "Jag föddes. Jag hade en pappa och en mamma. Jag bodde i ett hus. Jag gick i skolan. Vad spelar det för roll?" Men mer om det står att läsa i Bonniers Greta Garbos saga (http://www.greta-garbo.de/greta-garbos-saga-stockholm-albert-bonniers)

Wikipedia sammanfattar henne så här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Greta_Garbo. Intressant läsning finns också hos Garbosällskapet http://www.garbosallskapet.hogsby.se/ samt hos http://www.greta-garbo.de/the-private-life-of-greta-garbo/ 

Cnorren: Ibland måste man låtsas

Här följer en Cnorren som blev publicerad i Corren  2003-11-08 och som beskriver ett knep man kan använda sig av i tävlingssammanhang. För att peppa sig själv.

Många gånger är man någon annan. Låtsas vara. Spelar. För jag vet ju att om jag är mig själv så går det inte bra. Alltså, det är inte så lätt att vara människa. Tro på sig själv. Inte kan väl jag? Jag som är så dålig. Jag som alltid gör bort mig. Jag som är så nervös.
Så där är det nog för Kajsa Bergqvist också. Men så finns det en annan Kajsa som hon läser om, som hon ser på teve, som hon hör i radio, som hon ser i reklamkampanjer. Idrottsstjärnan. Tävlingsmänniskan. Visst, det är hon själv, men ändå inte. När hon är hemma hos sina föräldrar och hälsar på, eller tillsammans med sin kille, då är hon en helt vanlig människa som du och jag. En som gärna går i skogen och hör fåglarna kvittra, en som tycker om att åka båt i skärgården när solen bränner och saltvattnet stänker i ansiktet, en som gillar att skratta åt små vardagliga tokigheter, en som gärna åker långfärdsskridskor över sjungande blåisar och som älskar att sitta vid en värmande lägereld och äta matsäck.
På tävling däremot blir den vanliga människan Kajsa Bergqvist den andra. Kajsa Bergqvist, idrottsstjärnan. Och innan hon springer fram mot ribban så peppar hon sig själv genom att tala tyst om sig själv i tredje person, som i ett radioreferat. "Jaha, nu gäller det. Där nere står nu Kajsa Bergqvist redo. Ute på löparbanan står hon med blicken fokuserad på höjdhoppsställningen där ribban ligger på 2,01 och ska svenskan vara med och ta medalj så måste hon ta. River hon är hon utanför prispallen. Kom igen nu, Kajsa!" Av det där referatet om idrottsstjärnan så växer Kajsa vardagsmänniskan och blir Kajsa kavat och kliv-springer de där lustiga stegen fram mot ribban och väl i luften kan ingenting stoppa henne. Hon är bäst. Hon ska över. Hon vill och hon kan.
Kanske låtsas hon för resten inte alls vara sig själv. Hon kanske är en av konkurrenterna. Precis som Peter Forsberg brukar göra. Han spelar skitdåligt om han inte låtsas vara Mats Sundin. Sundin vill vara som Markus Näslund. Näslund däremot behöver inte låtsas. Han ber Gud om hjälp.
Det har jag också försökt. Men han var inte hemma. Så jag fick låtsas i stället. Jag började med Harry Bild, Lennart Backman, Uffe Jansson, alla tre fotbollsspelare i en tid som inte längre finns. Sedan dess har jag varit alla som har varit något att efterlikna. Tävling eller inte tävling har kvittat lika. Så fort jag spelat någon annan har det känts bra. När jag åkte pulka som mig själv i en gigantisk Kindabacke for jag skrattretande omkull i en sky av snö och höll på att frysa ihjäl. Omklädd till tyske bobåkaren Georg Hackl körde jag så vansinnigt rasande fort nerför backen att färden fortsatte ut på Drögens snöbeklädda is och inte slutade förrän ute vid Orrholmarna. På tillbakavägen kämpade sig Roald Amundsen heroiskt fram till Nordpolen medan den orkanartade polarvinden slet sönder kläderna och bet kinderna nariga.
Häromdagen var det dags för gympa igen. Jag hade missat fyra torsdagar i rad eftersom jag suttit inne. Inte så. Men förkyld. Ömklig. Ynklig. Nu var jag tillbaka. Instruktören Anna-Erin körde hårt och hade dessutom lagt till nya övningar sedan sist. Jag hängde inte med i svängarna över step-brädan. Benen ville nog, men hjärnan kunde inte förstå. Hjälplöst studsade jag fel. Jag måste låtsas. Men vem? Vad? Så fick jag syn på Annika Lindell intill. Hon kunde ju. Jag låtsades vara hon. Nej, jag bjöd upp till dans. Dansör var jag. En bra. Så lätt det plötsligt gick. Borta var all tröghet, borta var all tvekan. Jag kunde. Och dansade med Annika, Gunilla, Lotta, och de andra tills solen gick ned över Orrholmarna.
Efteråt låg vi svettiga bredvid varandra på klipporna och tyckte livet var skönt.
"Andas djupt", sa Anna-Erin.
Jörgen Auer