Vinst på Eurojackpot

 Någon som lämnat in sina rader på spelet Eurojackpot i Malmö vann på fredagskvällen 26 miljoner. Grattis!

Jag var ganska nära. Inte Malmö, men jag hade tre rätt, vilket kan tyckas inte vara så långt från storvinnarens fem.  

Ett tilläggsnummer skilde också våra rader åt. Storvinnaren hade ett (av två), jag inget.

Vann jag något. Ja, 196 kronor. Bättre än inget.

Dessutom är 196 betydligt mer än de 21 jag vann på Lotto förra lördagen.

Pilfinkar till frukosten

Bild: Jörgen Auer

 Jag kände mig iakttagen vid frukosten. Och visst. Två pilfinkar satt på en stupränna och glodde både snett och lystet på mig och min mat. 

Inte för att jag tror att de var så intresserade av ägget eller kaffet och inte av filmjölken, men. Inte heller av havreflingorna däri. Även två mjuka mackor fick sin beskärda del av blickarna. 

Jag skämdes över att ha så mycket att äta, medan de inte verkade ha något alls och ville därför dela med mig. Men när jag lossade en fönsterhake blev mina förehavanden tydligen för mycket för fåglarna som hastigt gav sig iväg. 

Bild: Jörgen Auer

Även jag gav mig strax av. Tog en promenad. Tog bilder på en rad av tallar som vindpinade stod likadant som de gjort i hundra år. Det kan till och med vara tvåhundra. En travhäst var i träning på Uljebergs travbana och skymtade vackert mellan träden som jag vet står så där tio meter hitom den grusade träningsbanan.

Bild via Svt

Annat än träning var det i schweiziska Lenzerheide där VM i skidskytte pågår. På dagsprogrammet stod mixed-stafett med viss medaljchans för den svenska duon Ella Halvarsson och Sebastian Samuelsson. 

Men Sverige blev utan medalj och hamnade på femte plats. Guldet gick till Frankrike, Norge tog silver och Tyskland brons.

Torsdagskvällar sänds Antikrundan i TV1. Så också denna torsdag. Självklart tittade jag och trivdes.

På tal om att titta. Jag har inte sett till de två pilfinkarna igen under dagen, men förväntar mig att de suktar efter min frukost även i morgon.

Fint ljus och skidskytte

Bild: Jörgen Auer

Vilket fint ljus det uppstår ibland. Som här bland tallarna på Uljebergs Säteri. Det är nästan så att jag skulle vilja vara ett av träden.

Bild: Jörgen Auer

Här är ljusmästaren själv. På väg bort i en nedåtgående rörelse.

Bild: Jörgen Auer

Mästaren i farten igen. Fastän nära nog försvunnen för dagen sätter solen färg på Skorteby och äggpackeriet.

Bild via Svt

En som verkligen satte färg på herrarnas distanstävling i skidskyttarnas VM i Schweiz var fransmannen Eric Perrot. 23-åringen vann guldet,  Italiens Tommaso Giacomel blev silvermedaljör och bronset fransmannen Quentin Fillot Maillet hand om.

Svenskarna sköt bort sig. Bäst av dem blev Jesper Nelin på en 14:e-plats.

Bild: Jörgen Auer

Vad händer under torsdagen, då? Ja, det kan man undra. Skidskyttarna fortsätter tävla i VM och nu är det dags för mix-stafetten. Svenska laget består av Ella Halvarsson och Sebastian Samuelsson.

Mer? Vi får se. Det är det som är spännande med framtiden. Innan vi är där kan vi bara ana.

Kanske blir Trump skjuten och Putin knivmördad. Vi vet inte. Kanske gör jag en resa med buss, kanske inte.

Kanske ser vi solen.

Galet lopp av Ella

Bild via Svt

Skidskytte är verkligen bra tv-sport. Särskilt när det går bra för våra svenska deltagare. Vilken tävling hon gjorde Ella Halvarsson. Silver i sitt första VM. Så bra. 

Svenska hoppet i distansloppet i VM i Schweiz stod före tävlingen till Elvira Öberg. Hon som hade tagit silver i jaktstarten häromdagen. Det var hon som hade störst chanser även i distansloppet, enligt förhandssnacket. Och Elvira gjorde en bra tävling, ska sägas och slutade sexa. Hade hon inte bommat ett skott i sista stå så hade hon fixat medalj.

Ella Halvarsson, 25-åringen från Borlänge som gör sin första säsong i landslaget bommade inte ett enda skott av de 20 som avlossades i distansloppet över 15 kilometer, med fyra besök på skjutvallen, två ligg- och två ståserier.

Dessutom hade hon bråttom i spåret. Så bråttom att det bar hela vägen fram till silver.

Bild via Svt

"Galet. Det är svårt att förstå. Det här är bästa dagen i mitt liv. Jag skrattar och gråter om vartannat", sa den glada silvermedaljösen i tv-intervjun efteråt.

På prispallen i Lenzerheide hade hon sällskap av två fransyskor: Julia Simon var suverän och tog hand om guldet 37,8 sekunder före den svenska sensationen medan bronspengen hamnade hos Lou Jeanmonnot som i sin tur var 1,5 sekund från svenskan.

Bild via Svt

Som att komma hem

Det har gått ett par dagar sedan författarinnan Elsie Johansson tackade för sig och lämnade oss, 93 år gammal.

Jag läste det på Upsala Nya Tidnings nätsida, unt.se i söndags och kände att jag ville skriva några ord. Hon betydde något för mig.

Året var 2002 och jag läste hennes diktsamling, betitlad just Elsie Johansson Dikter 1979-1989 och blev så tagen att jag även skrev om boken i Corren, med publicering 23 mars 2002.

"Det kändes som om jag satt vid hennes köksbord hemma i Storvreta utanför Uppsala och drack kaffe. Lyssnade medan hon berättade och öppnade dörrar till både svunna och svårfunna rum i minnenas landskap", skrev jag bland annat.

Det var så mycket jag kände igen hemifrån min egen vardag. Små och enkla bekymmer, men också stor och varm kärlek. Inte minst till naturen.

"Även om det inte var min verklighet, min bakgrund, så var det ändå somligt som kröp in under huden. Långt in under huden. In i hjärtat, in i själen. Som rörde vid det som är jag. Det som blivit jag. Och vid den jag en gång var."

Jag blev såväl glad som varm och överraskad av det jag läste och den som kan beröra en annan människa så med sina ord, ja den skribenten är värd beröm och kärlek.

Jag läste annat av Elsie också. Romansviten om arbetarflickan Nancy, till exempel: Glasfåglarna (1996), Mosippan (1998) och Nancy (2001), allt skildrat med stor värme och mycket kärlek. 

Men mest var det dikterna som fascinerade mig och som fick mig att skriva:

"Precis, sa jag. Exakt. Så bra, så jävla bra."

Tack, Elsie. Att läsa dina dikter kändes som att komma hem efter en lång resa.

Jörgen Auer

Ett östgötskt ordspråk?

Bild: Jörgen Auer

När himlen är blå försöker björken den nå, lyder ett gammalt östgötskt ordspråk.

Inte.

Jag hittade på det själv alldeles i skrivande stund. För att få några ord till bilden som inte är från måndagen, men väl söndag. Den soliga söndagen.

Bild: Jörgen Auer

Måndagens himmel såg mer ut så här som den något suddiga trähästen konstaterade. 

Var gjorde jag av denna dag? Vad? Vart tog den vägen?  

Bild: Jörgen Auer

I skymningen tog jag vägen mot Mjölby. Över Mantorp och Spångsholm gick den. Allt för att försöka följa solnedgången. Det var lite galet. Jag var galen. Dock vände jag just före Skänninge. Tillbaka via Lycketorp, Spångsholm och Gottlösa.

Bild: Jörgen Auer

Och molnen bakom mig brann när solen gav sig av och försvann. 

Men i morgon kommer den tillbaka. Hurra!

 

Svenskt silver och solsken

Bild via Svt

Äntligen en svensk framgång i årets skidskytte-VM! I damernas jaktstart tog Elvira Öberg silver bakom Franciska Preuss, Tyskland. Sveriges första medalj i årets VM, tillika Elviras första individuella VM-medalj i karriären.

I herrarnas jaktstart tog den fenomenale norrmannen Johannes Thingnes Bö nytt guld och amerikanska överraskningen från lördagens sprint, Campbel Wright knep nu silver en gång till. Imponerande.

Bild via TV6

I alpina VM gick det inte lika bra. Och det kanske inte var så många som trodde på svensk medalj i herrarnas slalom. Kristoffer Jakobsen gjorde det, men fick inte vara med så länge eftersom han grenslade tidigt i första åket.

Bild: Jörgen Auer

Brrr. Visst var det kallt under söndagen? Dock kände jag för frisk luft och klädde mig varmt och gick ut i det starka solskenet. Ah!

Bild: Jörgen Auer

Enbuskarna på Uljebergs ås sträckte vällustigt på sig och försökte plocka ner solen.

Bild: Jörgen Auer

Så gjorde tallarna också. Jag log. För jag tycker att det är nåt särskilt med solsken på tallens stam och grenar. Det ser så varmt och gött ut. Välkomnande på nåt sätt.

Bild: Jörgen Auer

Kalla vindar bet i ansiktet, och blåsten var långt från bekväm, men jag härdade ut. Fem kilometer i långsamt tempo blev det och några stopp därtill med ansiktet vänt mot solen. Några vårfåglar såg jag inte till och inga fåglar sjöng. Endast en korp ropade på sitt karaktäristiska vis. Troligen varnade den för mig. Jag ropade tillbaka: Krrp, krrp, krrp.

På tal om tillbaka: En och en halv timme efter utgång stod jag åter inne i hallens värme.

Kaffe, sa jag högt till mig själv.