måndag 31 maj 2021

Efter lång dags vila

Bild: Jörgen Auer

Mot aftonen den efterlängtade, sköna,
jag unnar mig en längre vila, sån är jag.
Då tänker jag tillbaka på dagens mödor
och konstaterar att jag vilat hela dan.

Visst har jag låtit gräsklipparen arbeta,
nog har jag räfsat hela mattan efteråt.
Men under tiden lät jag tankarna vara
bara klippte, bara räfsade, vilade.

Vad övrigt blev av dagen var nog ingenting 
men kanske har den ändå mening, gissar jag.
För om jag inget tänkt på hela långa dan, 
tänk, så mycket eftertanke som då får plats!

Jörgen Auer 31 maj 2021

söndag 30 maj 2021

Lite indiskt över dagen

Bild: Jörgen Auer
Vinden blåste åt mitt håll i dag, dvs inte alls. I alla fall inte där jag befann mig. Hemma. Utomhus. Skönt. Grönt. Varmt. Långt gräs som måste klippas. Jag gjorde så samt studerade min omgivning under pust och stön. Det var en sådan dag. Jag la ifrån mig glasögonen och tyckte mig se bomullsbuskar.

Bild: Jörgen Auer
Dagen hade något indiskt över sig. Det kan ha berott på blommorna, värmen och rottingmöblerna. Jag kände mig som engelsk 50-talsmajor eller nåt där jag satt och fikade på den lilla verandan. Var det inte cikador jag hörde också? En gång trodde jag mig även höra en elefant trumpeta, men antog efter en mer klartänkt analys att det var en långtradare ute på E 4.

Bild: Jörgen Auer
Sa jag att jag åt ris också? Med massor av curry? Och började dagen med lite yoga? Drack sen för ovanlighets skull Darjeeling te i stället för kaffe till frukosten. Det kan ju också ha bidragit till mina indiska hallucinationer, liksom den söta, men ganska tunga syrendoften.
 
Bild: Jörgen Auer
Javisst, ja. Just det, ja. Självklart. Nu fattar jag. De heliga korna bidrog också naturligtvis. Men mest tror jag att det var ovanan vid värmen. Nu efter halv tio på kvällen ska jag ta mig en promenad och se solen gå ned över Mumbai. Mörby, menar jag. Mörby.

Bild: Jörgen Auer

lördag 29 maj 2021

Bara några vardagsbilder

Bild: Jörgen Auer
Någon frågade: vad gör du? Jag svarade och sa som det var: jag tar en bild uppåt väggarna.

Bild: Jörgen Auer
Dagen fortsatte i samma anda, samma stil. Och vad gör du nu? Nu gör jag reklam för Väderstad.

Bild: Jörgen Auer
Det kom en gul bil farandes. Jag fotade den och sa: nu har jag tagit en bild på en gul bil.

Bild: Jörgen Auer
Men det där trädet är väl inget att fota? Nej, kanske inte det, men mellan grenarna ser jag ett motiv som troligen ingen tidigare har tänkt på. Jag tycker att den blå skylten blir bra mot det gula rapsfältet och den som läser skylten kan börja fundera: vad är det jag ser och var har han stått när han fotade?
 

fredag 28 maj 2021

Ett gulnat fotografi

Bild: Jörgen Auer
I dag är gårdagen historia. Vi vänder blad, som det brukar heta ibland när någon vill glömma, eller tycker att alla andra bör glömma. Så, vad är det som jag vill glömma? Det är regnet. Och i dag hörsammades vi alla av de åkallelser vi gjorde efter sol och värme. Så skönt det blev att åter gå i solskenet och andas in de underbara dofterna av syren och raps och ännu skönare att se de gula fälten.  Här en bild från Vetagärdet där man på andra sidan rapsen kan skåda Veta kyrka med klockstapel och till vänster Veta storgård med den fina eken framför. Ett gulnat fotografi.

Bild: Jörgen Auer
Allt ser ju så mycket vackrare ut i solsken än i regn. Vänligare, liksom. Människor också. Jag med. Jag har haft några goda dagar med nära släktingar. Dock på lite lagom avstånd, vi höll inte på och kramades hela tiden. Men vi satt och fikade hemma hos mig på Uljeberg, gamla mor, 98, var med. Mina systrar med respektive. Och i dag gick vi Vetarundan, storasyster med make och jag. Samt lunchade vi på Sjögestad motell - raggmunk. På torsdagskvällen åt vi för övrigt på restaurang Teryaki inne i Mantorp. Schnitzel med klyftpotatis.

Bild: Jörgen Auer
Nej, vi cyklade inte. Jag äger inte ens en cykel. Jag vill inte ha nån, varför ska jag låta nån stjäla den? Nej, jag går och går. I dag en bra bit över en mil. Bland gångare jag mötte bör nämnas Anna Kellander och Nirosha Viding som gått långa och många promenader även de under pandemin. I morse såg jag för övrigt en iller som jagade fåglar (kajor), nära Rasta Mantorp.

Bild: Jörgen Auer
Sverige vann i hockey-VM över Storbritannien. Hurra! Den svåra matchen? Obs, ironi. På kvällen hände det som alltid händer soliga dagar. Solen gick ned. Nähä, gjorde den? Helt otroligt. Fucking unbelievable! Och himlens färger lovade - det blir fint i morgon också. Samt varmare.

Sabotage eller tekniskt fel?

Det är nåt galet med Blogger i natt. Jag vet inte exakt ved felet består i, men vet att jag inte just nu kan överföra bilder till mina inlägg. Inte på det sätt som jag brukar i alla fall. Lite konstigt är det, särskilt som det väldigt sällan uppstår fel.

Min misstanke är att det på något sätt kan ha att göra med besökare på min blogg. Att det bland alla som varit inne i dag och tittat finns någon illasinnad yngre man som bara är ute efter bråk, söndring och förstörelse. Är det så vill jag att du genast rättar till vad du ställt till med. Om du tycker att det är jobbigt så är det ingenting mot vad det kommer att bli när jag sätter mina experter på jakt efter dig.

Jag kan dock glädja dig med att jag tyvärr inte förfogar över någon bild på dig.

Inte än.

Om min misstanke saknar grund så är min tröst att jag inte har någon att be om ursäkt. För ingenting hade ju skett. Felet var ett tekniskt fel hos Blogger. 

😡





onsdag 26 maj 2021

En dag för släktforskning

Bild: Jörgen Auer
Onsdagens ihärdiga regnande (nej, bilden är inte från i dag) betydde att många av oss som inte har varken skola eller arbete att försöka ta oss till stannade hemma och inomhus. Jag släktforskade via Arkiv Digital.
Så många namn som rullar förbi en släktforskares ögon. Väldigt ofta är det också samma namn vareviga gång man sätter sig vid datorn, trots att det är olika personer och århundraden: för en som söker efter anförvanter i Sverige kan det röra sig om Stina, Anders, Olof, Anna, Nils, Erik, Jonas, Karin, Elisabet, Johan, Per, Gustav, Lisa, Kerstin, Kristin, Maria, Britta, Lars, Carl, Kajsa, Sara och de heter Johansson, Larsson, Persson, Jonsson, Nilsson, Andersson, eller för all del Johansdotter, Larsdotter, Persdotter, Jonsdotter, Nilsdotter, Andersdotter i efternamn. Och man blandar ihop dem. I alla fall jag. Anders Jonsson är son till en Jonas Andersson som är son till Anders Jonsson, son till Jonas Andersson, son till Anders Jonsson, son till Jonas Andersson, son till Anders Jönsson. Jag blir jätteglad åt Jöns.
Likaså gläds jag när det dyker upp en Wilhelm här  och en Hemming där, Isak, Erland, Abraham, Albertina, Ragnhild och Verner Emanuel är också trevliga att möta. Samt efternamn som Hasselgren, Hertell, Forsberg och alla andra som inte är de "gamla vanliga" namnen.
Å andra sidan blir jag lite betryckt och fundersam när man läser om somliga anor att de var "orkeslösa", "utfattiga", "ofärdiga", "fattighjon". Hur hade de det? Jag försöker föreställa mig en utfattig och åldrande människa på fattighuset på 1700-talet. 
Och de som var utfattiga, men bara i 40-årsåldern! Hur levde de?
Tänk om de kunde se mig nu där jag sitter och äter glass med banan och chokladbitar i.

tisdag 25 maj 2021

Fullt ös i Korketrekkeren


Ur Nordisk Familjeboks sportlexikon
Regniga dagar kan det råda brist på saker att göra. Förutom att städa. Sådana dagar brukar jag slå i gamla lexikon. Alltid lär man sig nåt, tänker jag. Och gör man det inte, så kan man ändra den tanken till: alltid läser man nåt.
Därför slog jag på måfå upp i band 5, utgivet 1943, sidan 691 och börjar läsa om Norge och dess idrott. Under Övrig vinteridrott hittar jag kälkbacksåkning. Är det en idrott?

Ur Nordisk Familjeboks sportlexikon
Det ska bli spännande att ta reda på. Jag läser om Korketrekkeren (korkskruven) som är/var en bana för kälkbacksåkningen i Oslo där Akeforeningen anordnade tävlingar. Från att från början ha använt sig av endast inhemska kälkar hade man "på senare år" övergått till att internationella kälkar, står det i texten. 1937 arrangerades EM i kälkbacksåkning just i Korketrekkeren. Se kälkbacksåkning, står det varvid jag måste förflytta mina studier till Band 4, från Lahtis till Röse. Ute öser regnet ned.

Ur Nordisk Familjeboks sportlexikon
Först när jag ser den här bilden inser jag att det är begynnelsen till Bob och Rodel som det handlar om. Jag visste inte att det en gång i tiden hette kälkbacksåkning. Men det är klart att det måste vara så. Jag tänkte bara att det lät så gulligt. Kälkbacksåkning, som i vinterlekande barn. I slutet av 1800-talet var den näst skridskoåkning den mest utbredda vinteridrotten i Sverige, påstår lexikonet, men tävlingsmässigt förekom få tävlingar och "har aldrig fått någon stor betydelse". De tävlingar som fanns hölls oftast i Åre, men vid Nordiska Spelen 1917 och 1922 på Djurgården respektive Stocksund fanns sporten med på programmet. I Norge var det så gott som enbart i Oslo sporten förekom. I alpländerna åktes kälke mera allmänt redan på 1500-talet står det och i slutet av 1700-talet började man  åka i särskilt byggda banor för sporten.
Den första större tävlingen ska ha skett 1883 i Davos i Schweiz under namnet International  Cup Race, vilken sedan blev årligen återkommande. Tävlingen hade två vinnare, den schweiziske brevbäraren P. Minch fick samma tid som en australisk! student.
I Nordamerika fanns ett flertal banor både i USA och Kanada och mest använde man sig av kälkar av indiansks ursprung, så kallade toboggan där man ligger på mage med huvudet längst fram i färdriktningen, precis som i skeleton. Ur de här typerna utvecklades bobsleigh (bob).

FOTNOT: Tyska namnet på kälkbacksåkning är rodeln, ett namn som ju numera används på många håll, så även i Sverige. I den kälksporten ligger åkaren på rygg i en kälke med medar av stål och åker med fötterna först och kan styra kälken med ben och fötter, Rodel blev OS-sport 1964. Bob fanns med på OS första gången 1922 (fyrmannabob), Skeleton var OS-gren 1928 och 1948 samt från 2002 och framåt.

måndag 24 maj 2021

Ljuvlig är vår grönska

Bild: Jörgen Auer
Välkommen in i den prunkande grönskan hos mig i Hagen. Det är så grönt nu att det nästan inte går att beskriva hur grönt det är. Om man inte visar det med  bilder, förstås. 

Bild: Jörgen Auer
Förresten finns det annat än grönt som lyser nu. Som denna otroligt vackra apel i finaste blomning. Vi får tacka regn och sol för att det ser ut som det gör. Och nej, det är inte mitt hus, jag hyr en lägenhet här.

Bild: Jörgen Auer
Men är det fint väder vill jag naturligtvis vara utomhus och tar gärna en bild till på blomningen. Snart är den nämligen över. Pessimisten skulle kanske säga att nu är det så och så långt kvar till jul och vinter. Jag säger: oh, så härligt det är med vår och sommar. Tid att njuta.

Bild: Jörgen Auer
Därför går jag för att fota och lukta på syrenerna. Ljuvlig är bara förnamnet på den doften.

Bild: Jörgen Auer
Inte lika ljuvligt doftar mina nya grannar. Men de är snälla och fina och verkar gilla att lyssna på min röst. De knorrar inte heller när jag sjunger lite för dem, men när jag visslar "Den glade vandraren" lyfter minst två av dem på öronen och nog tycker jag mig se en ryckning i mungiporna. Jag ser även att en av dem skakar lite på huvudet och inbillar mig att det inte är för flugornas skull. 
Eller är alla mina iakttagelser bara inbillning? Ler kor? Kanske, men i så fall åt vad? Jag vet inte om de har förmåga att särskilja en människas beteenden som mer eller mindre roliga. Har något djur det? 

Bild: Jörgen Auer

söndag 23 maj 2021

En dansk bil från Esbjerg

Bild: Jörgen Auer

Här står Henrik Skov Christensen. Honom har jag inte sett tidigare. Eller rättare sagt, jag har inte sett en bil från det danska företaget förut. Nu passar det därför bra med ett inlägg till serien Transport på svenska vägar, serien jag skapade för att få reda på var alla transportbilar hör hemma. Jag tycket att de har ökat avsevärt i antal under senare år och vill veta något mer. Att just det här företaget kommer från Danmark står ju till och med på bilen, närmare bestämt från Esbjerg.
På hemsidan hschristensen.dk kan man få veta lite av varje: Som till exempel att företaget startade 2007 och har en vagnpark på över 50 bilar och har dag-till-dagleveranser i Europa 24 timmar om dygnet året om. HSC har kontor inte bara i Esbjerg utan också nära Flensburg i Tyskland - i Harrislee samt även i Cluj-Napoca i Rumänien.
Hur många anställda Henrik Skov Christensen har är jag osäker på. Jag hittar inte den informationen på hemsidan, men läser på proff.dk att det ska vara 60 personer. Dun & Bradstreet (dnb.com) som samlar företagsinformation från mer än 23 miljoner företag världen över anger att det danska företaget 2020 hade en omsättning på 9,56 miljoner US-dollar och hade 75 anställda (till skillnad mot proff.dk-siffrorna).

lördag 22 maj 2021

Hockey mest hela dagen

Bild: Jörgen Auer
Tillbringade lördagen närmast enbart framför teven. Plus ett hemligt möte. Varför hemligt? Tja, det kan jag förstås inte säga.
Vänta nu, jag tog ju en tidig morgonpromenad också. Fem kilometer före klockan 7. Tre varv på travträningsbanan.
Därefter blev det tidningsläsning,  frukost, en tvättmaskin och lite släktforskning innan jag gick på hockey. In till soffan och teven, alltså. Sveriges VM-premiär, mot Danmark. 
Och har man sett på maken! Lilla hockeynationen  Danmark vann. Välförtjänt dessutom. Undra på att de rödklädda danskarna var så jublande glada. Det här var nämligen landets första seger mot Sverige i ett VM.

Bild från Svt
Starkt gjort. Stor segerhjälte blev Nicklas Jensen som blev tremålsskytt samt spelade fram till danskarnas tredje mål i matchen som slutade 4-3.
Det regnade. Därför höll jag mig inomhus och passade på att se Finland vinna 2-1 mot USA. Sen blev det visserligen lite sol nån timme eller två så jag satte mig utomhus en stund innan det blev dags att se Schweiz i dagens bästa match besegra Tjeckien med 5-2.
Och sen? Ja, sen blev det ju Eurovision. Typ nu.






fredag 21 maj 2021

Jag minns en tjej från Split

Bild: Jörgen Auer
Vad funderar man egentligen på under en promenad? Det beror förstås ganska mycket på var man går. Det är ju viss skillnad mellan att promenera inne i en stad och gå ute på landsbygden. Det ögonen ser , öronen hör och näsan känner doften av, tränger förstås ihop sig i huvudet och skickar signaler till såväl stora som lilla hjärnan. I dag tog jag mig före att verkligen försöka hålla reda på tankarna när jag gick längs östgötska åkrar. 
Den där vassen blir bra i motljuset, ja då det blir den, undrar vad klockan är, den där grusvägen där kommer nog fram ungefär vid Sperringe, ja så måste det vara, vad är det där för fåglar? och där borta springer ju fem rådjur! Vad var det för hockey i dag, första VM-dagen som det är? Sverige spelar väl i morn, då är det nog Finland, kanske. Nej, det är väl Ryssland-Tjeckien, tror jag. Men det kanske redan har varit. Började inte den på eftermiddan? Kanada-Lettland hinner jag nog hem till. Fan, va många maskrosor det är här, skorna blir ju gula, vad tar man bort det med? Går det att ta bort? undrar hur många kilometer det är hem till Uljeberg fågelvägen? Kan det vara tre, vart tog rådjuren vägen? jag såg dem ju precis nyss. Jaha, nu blev jag pinknödig, också. Jaja, det är ju lätt avhjälpt. Undrar om det finns fästingar här? Hoppar de upp från grässtråna på mig? Eller sitter de på vassen hela dagar och väntar på att rådjuren ska komma deras väg. Eller en pinknödig människa?

Bild: Jörgen Auer
Det är fint det där lilla pumphuset. Det skulle man nästan kunna ha som sommarstuga. Men lite ensamt verkar det ju, förstås. Kommer det andra människor hit? Andra vandrare? Tänk om jag möter en här, vad säger jag då. Och vem kan det vara? En piga från Sperringe? Eller en långgångare från Skorteby? Finns det pigor nu för tiden? Ja, det kanske det finns men de kallas säkert nånting annat. Tänk om jag möter en piga här och vi står och pratar en stund och tycker att det är så trevligt att vi kommer överens om att träffas i morron också. Samma tid, samma plats. Vid pumphuset. Ja! Och bestämmer att vi ska ha kaffe och fikabröd med oss! Så mysigt! Tredje dan tar vi med champagne. Vem vet vad som sen kan hända! Kanske reser vi iväg någonstans. Vart? Jag tror vi tar bilen och åker norrut. Eller så cyklar vi till Kroatien! Det är länge sen jag var där. Herre Gud så länge sen, vad var det hon hette nu igen? Tanya, tror jag. Hur ung var hon egentligen? 18? Och vad var jag? 24, väl? Ja. Nu minns jag. Jugoplastika. Just det. Så hette basketlaget från Split som vunnit jugoslaviska ligan det året vi träffades på det där diskoteket i Split. Eller var det cupen? Europacupen? Nej, va? Ligan. I alla fall så var ju hela laget där och firade. Och så var det vi två. Vi dansade. Eller gjorde vi inte? Satt vi bara och pratade? Efteråt följde hon med mig till Trogir där jag bodde. Var det inte ett Scandic-hotell? Nej motell. Men jag bodde ju inte på motellet. Det var ju två andra svenskar som bodde där och som låg och sov. Men någon av dem måste ha öppnat åt oss. Och så fick vi ta kuddar och en filt och lägga oss på golvet vid fotänden av dubbelsängen. Ja-a, en sån natt! och vilken underbar morgon och hotellfrukost när vi fick ta del av de två andras hålögda ansikten. De hade inte sovit en blund. Ja, naturligtvis inte vi heller, oj-oj-oj. 

Bild: Jörgen Auer
Hm, undrar om alla människor går omkring och tänker ungefär så? Alla intryck som kommer till dem via alla sinnen blandas med historier från det förflutna och drömmar och förhoppningar om framtiden. Det kan vara nåt man ser som triggar igång ett minne, en syn som känns välbekant och skön, det kan också vara en doft som påminner om ett kärt minne, det vita pumphuset får mig att stanna upp.

Bild: Jörgen Auer
Det är så vackert i sin stramhet, så ensamt vid de stora åkrarna, så rent och oskyldigt i sin vithet. Det får mig att tänka på den lilla väntkuren vid Bjärby utanför Norrköping. Inte för att den var vit, utan röd, men den stod ensam längs järnvägsspåret till Söderköping. Jag var så liten då, inte ens sex år fyllda, men den där väntkuren gjorde intryck på mig. Jag tyckte lite synd om den, samtidigt som den varslade om faror, där gällde det att se upp för tåget. Eller var det rälsbuss? 
Men det här är ett pumphus som servar 16 markägare, om jag fattade Göran Gillheímer på Uljeberg rätt. Vattnet i åkerdikena kommer från alla små höjder i närheten. Man tänker lätt att slätten är bara platt, men så är det ju inte riktigt. Inte helt platt. Det finns ju små vackra höjder här och var, små bergknallar.
Knallar ja, morfars pappa Anders Börjesson var knalle, han. I Borås. Eller var det Hyssna? Ja, Hyssna var det nog. Lyssna! Det där måste vara lärkor. Att de kan stå stilla så där i luften. Och lyssna nu då! Nu kommer det en traktor ute på vägen mot Västerlösa. Och efter den en sån där stor tankbil som brukar kunna ses på lantgårdar. Eller heter det foderbil? Ja, kanske. Det finns gott om såna på den här vägen. Den tunga trafiken överraskade mig när jag flyttade hit. Men så är det också väldigt gott om lantbruk i närheten. Och Västerlösa är väl uppsamlingsplats för spannmål? Tror jag. Nåt dito, i alla fall.

Bild: Jörgen Auer
En titt in i pumphuset får mig att tänka på konst. Tavlor. Jag har alltid fascinerats av konst. Vi hade mycket tavlor hemma i mitt barndomshem. Och jag har fortsatt att samla på mig. Nej, nej, inga dyrbarheter, Bara fint. Och att ta en bild här känns som att måla. Hur vet du det, kanske någon undrar: du har väl aldrig målat? Jo, inom mig har jag målat. Åh, som jag har målat. Och målar än. Var jag än är målar jag. Jag tror faktiskt att jag betraktar det jag ser och hela världen som konstverk och med kamerans hjälp får jag ut små deltavlor av min verklighet. När jag fyllde 50 fick jag ett staffli och penslar, ja färg också. Men jag har inte målat nåt än. Inte än, snart, säger jag till mig själv, men snart infinner sig aldrig och verkar inte vilja hälsa på tillfälligt heller. Inte än. 

Bild: Jörgen Auer
Maskrosor är fina. Helt otroliga skapelser. Vilket får mig att minnas min tidiga skolgång. Kanske var det i femte klass jag skrev uppsats om "En vårblomma vid vägkanten berättar". Den ansågs av min lärare Erik Ramsten så bra att jag fick läsa den högt för klassen. Den hade dock ingenting med maskrosor att göra, för det var en tussilago. Tussilago är ett lustigt ord och får mig att tänka på Tusse som på lördagskvällen sjunger final i Eurovisionsschlagerfestivalen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går för just honom och Sverige, men jag vill ändå se och höra och tycker det kan vara ganska avkopplande att kolla på. Men i semifinalen härom kvällen sov jag bort fem låtar och fattade ingenting när det plötsligt var dags att rösta. Jag hade ju inte hört alla! Men så såg jag listan på alla låtar och begrep att jag måste ha sovit. Sen blev det dags att rösta - och plötsligt var det massa barn och ungdomar runt om i världen som pratade om covid-19 och vad de gjorde när de inte hade skolan att gå till och inte fick gå ut på flera veckor, ja månader. Jag trodde att det bara var pausprogram, men förstod snart att röstningen var klar för länge sen och sångsemifinalen hade slutat sända. 
Jag tar landsvägen hem, bestämmer jag. Det är ju fredagskväll och inte så mycket trafik längre. Inte en lastbil på två kilometer, otroligt! och skönt för mig. Kolla, där ute på fältet står ett ensamt rådjur. Var är de andra? Och jäklar så många enar det är här nära vägen mot Skorteby. Det ser ju ut som en annan värld, men jag har sett liknande nånstans. Var?
Säg inte att det var kring Split? Nej, jo kanske. Men jag minns bara Tanya där ifrån. Hon älskade med stövlarna på.

torsdag 20 maj 2021

Se, så fina tavlor!

Bild: Jörgen Auer
Låt mig säga det direkt: jag gillar verkligen att ha hästar som grannar. Det är så himla mysigt när de kommer förbi på travträningsbanan alldeles utanför häcken. Så här i vårens tid är det som att titta på en tavla: med hästen, människan och allt det gröna. Här är det Stefan Dahl som är ute på försiktig körning med en, som jag tror, tidigare skadad häst. Det är därför Stefan tar det så varligt och låter hästen lunka lugnt. Båda ser mig och kastar ett öga åt mitt håll. 
Det är mysigt att bara ha hästarna i hagen intill. Att se dem, självklart, men också att höra dem. Ljudet när de alla, jag tror de är 25, plötsligt får för sig att springa det fortaste de kan, underbart! Det är en upplevelse, faktiskt. Alla går inte i samma hage, men alla kan springa samtidigt ändå. 
Ibland bråkar de lite med varandra. Det ser ut som om de retas. Bits lite, och då kan den som blir biten springa iväg ett par meter, eller vända baken till för att komma i läge för en spark bakut. Och då flyttar den andra på sig nån meter eller två och gör i sin tur sig redo för en spark. 
I dag klippte jag gräs. Hästarna gillade inte när maskinen startade, men efter bara ett par sekunder verkade de ha vant sig och betedde sig som om inget hade hänt och de absolut inte varit rädda. Nej, nej.
Till skillnad mot de flesta andra dagar under 2020 och 2021 var jag inne i Linköping i dag. Åt faktiskt lunch på restaurang. Med Correns sportchef Peter Mildaeus. På Cioccolata Bistro. Det blev helstekt fläskytterfilé serverad med portvinsstuvade kantareller, smörsvängda morötter och ugnsrostad potatis. Fast det var inte mitt huvudärende. 

Bild: Jörgen Auer
Nej, det var att hämta min Emilia Linderholm-litografi som nu var inramad och klar. Och alldeles underbar. Litografin "Melissa Bluebird" av Emilia Linderholm får självklart en framträdande plats hemma hos mig. Jag är en stor beundrare av hennes färgkombinationer och önskar att jag hade råd köpa en av hennes oljemålningar. Eller flera. Vinner jag på Euro Jackpot i morgon så...

Jag analyserar susandet

Bild: Jörgen Auer
Bäckhult vid Drögen i dag. Så tyst och skönt. Det var bara jag som störde friden med min gräsklippning. Eller vänta nu, Kennet var också där och klippte. Det måste ha varit han som gjorde den här snygga vägen ner till sjön. Eller upp ifrån densamma. Men i övrigt, och när maskinerna tystnat, Herre Gud så tyst det var. Visst hördes en gök, västergök tror jag bestämt, men det kändes nästan som den ingick i och dirigerade tystnaden. Ko-ko, ko-ko, ko-ko, lång susande tystnad till svar. Ko-ko, ko-ko, ko-ko, en rasslande, prasslande susning, Sen hittade tydligen göken en partner, för ropen tystnade medan susandet fortsatte. Jag funderade på om det inte var just den här tystnaden som jag älskar mest med Bäckhult, inte badandet, inte svampen och inte båtturerna eller promenaderna eller grillkvällarna. Utan tystnaden. Vinden kom från nordväst, tror jag för jag kunde inte höra bilarna på Ulrikavägen, som man annars kan när de vanliga västliga vindarna ligger på. 

Bild: Jörgen Auer
Så hur upplevde jag susandet? Jag satte händerna bakom öronen för att förstärka inkommande ljud och lyssnade noga. Ännu mera noggrant använde jag ögonen. Jag hörde skogen susa, såg den susa: jag såg mest gran och tall, och björk förstås. Hasselsnår och syrenbuskar höga som träd, en och annan rönn, enstaka en, spireabuskar, några körsbärsträd som stod i blom, en forsythiabuske, en annan buske av okänd natur, fjolårsgräs, rishögar, gullvivor, maskrosor, och några små, små ljusblå blommor och de där vinröda små, tillsammans bildade allt detta en ljudmatta som susade så rofyllt att mitt hjärta fylldes av ett välbehag så milt och skönt att jag nästan somnade stående på lilla verandan med naturen som enda sällskap. Mitt leende var brett som Atlanten och jag tänkte: så här vill jag alltid känna. 
 
Bild: Jörgen Auer
Jag klippte gräs som sagt, och oljade in altanen. Tyvärr hade jag efter den senare aktiviteten inte lika fin känsla inombords, utan var i stället lite halvt om halvt yr av träoljedoften och gick ner till sjön för att få mer och friskare luft. Drögen blommade. Bra, tänkte jag. Då är den säkert ren och klar igen när det är dags för mig att bada. Dit är det nämligen några veckor kvar - och många grader.

Bild: Jörgen Auer
På väg tillbaka hörde jag ett knackande ljud från dasset. Och där bakom glasrutan syntes en förtvivlad och antagligen färdigbajsad fågel som ville ut. Gå ut samma väg som du tog dig in via, tänkte jag, men sa inget. Vad skulle du in där och göra, du kan väl skita ute? sa jag däremot, men fågeln duttade bara på fönstret till svar. Hade den satt in nytt glas? Och vad var det för art? Stjärtmes? Buskskvätta som tröttnat kissa ute? Det ser lite ut som en nötväcka, men en sån skulle med sin klättringsteknik hur lätt som helst kunna komma ut genom dörrspringorna. Hur som helst flög den ut när jag öppnade dörren och försvann bakom hörnet i en hiskelig fart utan att säga tack och blev ett med susandet,
Ja men, jag har ju glömt fåglarna! Det är klart att jag hörde fågelsång också under dagen. Märkligt nog hörde jag dem inte när jag koncentrerade mig på att lyssna efter susningar. Å andra sidan fungerade det precis tvärs emot när jag lyssnade efter fågelsång. Då tystnade susandet. Är inte det märkligt? Jo.

tisdag 18 maj 2021

När dagen drar förbi

Bild: Jörgen Auer
Dag och moln drar förbi. Kvar på på sin holme står ett ensamt litet träd och beundrar utsikten. Den kunde vara bättre, för solen har gått i moln.
 
Bild: Jörgen Auer
Men lite senare kommer solen fram. Då frigörs vårfärgerna och får oss alla att känna lycka och frihet. Eh, kanske inte alla, tydligen.

Bild: Jörgen Auer
Och himlen blir så där underskönt blå så man tror sig se sommaren uppträda på scenen.

Bild: Jörgen Auer
Och grönskan, den sköna. Grönskan, grönskan, grönskan. Mmm.

Bild: Jörgen Auer
Så sjunker solen och ett vindkraftverk står och målar aftonstund. Färgerna fascinerar.

Bild: Jörgen Auer
Man vill studera dem närmare. Jag gör så, men stoppas av en skylt nymålat. Eller i alla fall av kamerans begränsningar.

Bild: Jörgen Auer
Så säger vi adjö till solen för i dag, för i kväll, för denna gång, och hälsar välkommen tillbaka. Gärna i morgon.

måndag 17 maj 2021

Vilken dag, Norge!

Bild: Jörgen Auer
Vilket väder, denna 17 maj 2021. Som synes en verklig blandning. Det har varit både sol, blå himmel, och tunna skyar, men också kraftiga, mörka moln med häftiga regn och hagel, samt såväl blixt som dunder. 

Bild: Jörgen Auer
Så häftigt regn kom det att jag avstod från att gå ut på promenad, då är det minsann oväder. För jag går ju ut nästan så gott som varje dag och är närapå känd som gångare i hela Östergötland. Men när jag firade Norges nationaldag tidigare i dag så tog jag bilen till norska delen av Mantorp. 

Bild: Jörgen Auer
Jodå, visst finns norska Mantorp. På Vetavägen ligger ju Mantorps Tandklinik där ägaren och tandläkaren Hege Svendsen Stribrny varje år firar 17 maj på sitt eget fina vis, norska som hon är från Vinstra i Gudbrandsdalen på Östlandet. Men hon har bott länge i Mjölby. Hon brukar klä sig i bunad (ungefär som folkdräkt) vilket hon självklart klär alldeles förtjusande i och flaggar naturligtvis norskt samt bjuder på mycket god kransekake! Smaskens för kunderna som ju ändå ska in och få tänderna lagade. 

Bild: En del av Norge
Jag brukar hälsa på i norska Mantorp och kunde den här dagen, förutom med Hege även få en pratstund med kunderna Anne-Marie "Mia" och Nisse Larsson och Gullbritt Lindström. Hege hade jobb att göra, men hade också tid att skicka meddelande till mig på mobilen: Neste år får du vaere med å bake kransekaka! Mandelmel, eggehvite og sukker i kransekakedeigen.

Bild: Jörgen Auer
Efter denna visit i norska Mantorp tog jag en sväng i omgivningarna. For via Östra Tollstad till Västra Harg och fortsatte runt till Härsnäs och Sya. Då var det uppehåll. Kom sedan hem till Uljeberg och åt lunch, släktforskade sedan för att få ro för en gnagande oro som jag vaknade med i morse: är verkligen "min" Stina Charlotta Forsberg född 1829 i Linköping, rätt Stina Charlotta? Det föddes nämligen två flickor med samma namn de där dagarna i september 1829, den 17:e och 19:e dagen.
Jodå. Jag hade rätt. Det var ju bara en av dem som hette Forsberg. Hon som skulle bli min farmors farmor. Fast det visste hon ju ingenting om, förstås. Det är nämligen väldigt svårt att släktforska framåt.
Sen öppnade sig himlen.