fredag 30 november 2018

Var På spåret rätt val?

Från kvällens Svt
Såg kvällens säsongspremiär av På spåret. "Skärgårdsdoktorn" Samuel Fröler och hans dotter Wilma, förlåt Ebba Hultqvist Stragne nådde över 30 poäng (31) i sin debut i programmet. Men var ändå chanslösa mot Kristoffer Appelquist och Bea Uusma som fick 38. Gjorde jag rätt som valde På spåret i stället för Idol i TV4? Njae, jag hann ändå slå över och se en mycket bra och fullfjädrad artist i Kadiatou som också tog sig till final nästa vecka mot Sebastian.
Dessutom fick jag visa mig på styva linan i På spåret ett par gånger och i tv-soffan hinna före de två lagen i tv-rutan. Men sammanlagt var jag efter även det förlorande laget.
Skavlan såg jag bara fem minuter, fem bra minuter med en fotograf som provat på att leva som hemlös i Stockholm och en riktig hemlös. 
Ser även sista tio minuterna på Sverige-Danmark i handbolls-EM.

torsdag 29 november 2018

Ful ridtävling på Gärdet 1889

Östgöta Correspondenten 1889

Det skulle bli en fest. Kanske var det också så, detta nådens år 1889, den 30 juni. En varm dag. Närmare 20 000 människor, säger en brevskrivande reporter att det var som hade samlats på Gärdet i Stockholm, Ladugårdsgärdet, som man sa vid den tiden.
Konungen Oscar II var där, liksom hans två yngsta söner, prinsarna Carl och Eugen.  Samt hertig Wilhelm av Nassau.
De fick se snabba och hetsiga galopper.
Det sista loppet, jaktloppet, blev det värsta och fulaste.

Östgöta Correspondenten 1889

Märkligt är att få ta del av reporterns beskrivning av loppets hätska slutskede med piskorna vinande och att den värste syndaren skulle ha varit C. von Rosen. Denne man, underlöjtnant då, och med en gedigen ridutbildning bakom sig (bland annat på Strömsholm och Spanska Ridskolan i Wien) blev senare en av de största ryttarna Sverige haft - han lär mellan 1889 och 1907 ha gjort 132 officiella starter i Sverige och utomlands och vunnit 44 segrar och 56 prisplatser.
von Rosen var dessutom en av landets största och mesta idrottsledare. Han var ordförande eller styrelseledamot i flera idrottsförbund och klubbar och engagerad i ridsport, bandy, segling, tennis, bilsport, rodd, skridsko. Han var den förste ordföranden i Svenska Fotbollförbundet, till exempel och ända fram till år 2000 kämpade man på herrsidan i svensk fotboll om von Rosens pokal, vilken tillföll mästarlaget. Svenska Fotbollförbundet uppsatte ett nytt vandringspris, Lennart Johanssons pokal, sedan det uppmärksammats att Clarence von Rosen haft nationalsocialistiska kopplingar under 1930- och 1940-talen.

Tillbaka till Corren från 2 juli 1889 och beskrivningen av den militära galoppen på Gärdet några dagar tidigare. Får man tro den närvarande skribenten Cr, tillhör inte den tävlingen på Lindarängen (östra delen av Ladugårdsgärdet) den då 22-årige Clarence von Rosens största idrottsbedrifter. 
Någon undrar kanske hur det senare gick för hästen Rigoletto. 
Det gick bra. Året därpå vann Rigoletto i september Konungens Pris i en steeplechase just på Gärdet. I sadeln: Clarence von Rosen. Ännu mer anmärkningsvärt var att de båda vann två lopp i rad den dagen. Först en häcklöpning över 1600 meter och omedelbart efter 3200 meter steeplechase. Med "Correnloppet" i minne fasar man över hur Rigoletto såg ut efter två lopp i rad.

Källor: Östgöta Correspondenten 2 juli 1889, sok.riksarkivet.se, wikipedia, svenskgalopp.se

onsdag 28 november 2018

Ny runda, mer Uhrberg

 Bild: Jörgen Auer
Alltså, det är nåt med gamla ting. Som det här fönstret på Veta kyrka. Ja, jag har ännu en gång passerat kyrkan. I dag i ganska kall väderlek. Men rör man på sig så fryser man inte. Inte så mycket som om man inte rörde på sig, vill säga. Dock blir det lite kallt om fingrarna när man fotar.

 Bild: Jörgen Auer
Jag skrev något om kyrkan och klockstapeln i går, men då till en mörk bild, nästan svart (det var motljus). Här är de tillsammans igen, men i dagsljus. Och från en för mig ovanlig vinkel eftersom jag klev ut på åkern söder om kyrkan och fotade.

 Bild: Jörgen Auer
Klockstapeln i ännu en något ovanlig vinkel. I går nämnde jag att stapeln sägs ha en mäster Uhrberg från Eksjö som byggherre och ännu har jag inte fått upp spår på honom. Inte mer än att han nämns som arkitekten bakom flera kyrktorn, de flesta i nordvästra Småland. Troligen hette han Jacob. Det bör dock nämnas att Jacob Uhrberg är nämnd på flera håll, bland annat i en antikvarisk medverkan till en restaurering 2010 av Säby kyrka i Tranås kommun, Jönköpings län. I en bildtext om tre kyrkor med tornlanterniner av Säbys typ står att de är "ritade av Jacob Uhrberg". De tre kyrkorna är Gränna kyrka med en lanternin från 1761, som dock brann 1889, Lekeryds kyrka med lanternin från 1769, samt Lommaryds kyrka med en från 1755. I en text nämns också Uhrberg vid namn, då som trolig upphovsman till en ritning av Säby torn. Där nämns åter de tre redan nämnda kyrktornen men nu även Öggestorp kyrka, alla med Uhrberg som trolig arkitekt. Öggestorp kan nog strykas, då den inte stod klar förrän 1883. Om det nu inte var denne mans ritning som låg bakom byggnationen av lanterninen,  förstås.
Min undran om honom står obesvarad. Så var föddes denne man, var dog han och var levde han?

 Bild: Jörgen Auer
Kallt i dag, som sagt. Men solen värmde. Och lekte lite med mig. Eller om det var jag som lekte med solen i försök att få till en trevlig bild. I försök att få till en bild överhuvudtaget, kan man säga. Jag har ju gått Vetarundan så många gånger att jag har sett "allt". Men inte just när solen står så här. 

 Bild: Jörgen Auer
Klämmestorpsallén har jag också vandrat i och fotat många gånger. Ibland möter jag nån annan vandrare eller flanör just här. I dag ingen. I dag var inte vintern heller tillräckligt mycket vinter för att bilden skulle bli riktigt vacker. Jag lär återkomma. 

Bild: Jörgen Auer
Vilket land har den här flaggan? Inget, men det borde vara nåt med ett fotbollslandslag för det här är en del av nätet i ett mål stående på konstgräset på Klämmestorp IP.
Från "Klämman" bar det av till Sjögestad för sen lunch på motellet (kålpudding) och efter det till Älvestad kyrkogård där Inger la lite granris på en släktings grav.

Bild: Jörgen Auer
Från Älvestad såg jag solen säga hej då över Amnada Mellangård. Kanske ses vi i morgon, solen. Snart, hoppas jag i alla fall.


tisdag 27 november 2018

Vem var mäster Uhrberg?

Bild: Jörgen Auer
Hur många gånger har jag fotat Veta kyrka och klockstapeln bredvid? Eller Veta kyrkogård? Ingen aning, men åtskilliga är ett svar som får duga här. Antalet gånger som jag promenerat förbi eller sprungit är betydligt fler. Ändå duger åtskilliga som svar även här. Fastän det kan skilja tusen gånger!
Nåväl, här kommer i alla fall nämnda kyrka och klockstapel en gång till. I motljus. Bortanför dem går solen ned. Det är november. Sen november. Snart första advent.
Om kyrkan kan sägas att det är en korskyrka med anor från 1100-talet. Klockstapeln uppfördes 1727-1728 av en mäster Uhrberg från Eksjö. I alla fall enligt ostergotlandsmuseum.se. Något förnamn nämns inte.
Uhrberg undrar jag lite över. Jag googlar runt och är även inne på Arkiv Digital och söker honom. Om det är samme Uhrberg det är frågan om för kyrktorn och klockstaplar som byggs under 1700-talet vågar jag inte påstå. Mannen som lät uppföra stapeln i Veta måste ju minst ha varit i 20-årsåldern när jobbet utfördes. Troligen närmare 30. I alla fall om han var mäster.
25 år senare står ett torn i Karlstorp i Småland färdigt 1753, med en byggherre vid namn Uhrberg. 1756 är tornet i Säby klart och 1768-1769 byggs ett torn i Lekeryds kyrka, båda med en Uhrberg inblandad. Vid det senare borde Uhrberg, om det är samma person vi pratar om, vara i 75-årsåldern. Eller äldre.
Var och när han avlider har jag inte lyckats hitta. Än.

 Bild: Jörgen Auer
Och så här ser kyrkan och klockstapeln ut i dagsljus. Till och med dagens nu flydda ljus.




måndag 26 november 2018

En halvtimme i Mjölby

 Bild: Jörgen Auer
Tillåt mig påstå att vintern inte är rolig vad gäller den här "motionen". Bilfönsterskrapning. Så jädrans tråkigt!

 Bild: Jörgen Auer
Desto roligare att klara vinterdagar se färgkontrasterna. Som här vid Sya kyrka. Här önskar man ju att det snart ska komma mer snö och frost så att träden blir vita också.

 Bild: Jörgen Auer
Mjölby lite från ovan är också trevligt att se. 

 Bild: Jörgen Auer
Liksom att se hur Svartå strand där borta bakom polishuset smälter in i miljön. Men för att ta den här bilden måste man ta sig upp (eller ned) på branten vid Hagaparken.

 Bild: Jörgen Auer
En rolig halvtimme i Mjölby går i bara farten. På Hulje återvinning var jag för 20:e gången i år och gjorde mig av med gamla minnen. På hemvägen klev jag av vid Grönlund och blev en björk. Stod som de andra tyst och lyssnade på trafiken innan jag fortsatte färden. En katt ville tydligen nåt och jamade hungrigt. Jag hade inget att ge den.

Bild: Jörgen Auer
Vid Solberga kom ett pendeltåg varvid jag rös till och tänkte på olyckan 31 mars 1975 då ett en personbil skulle passera järnvägsövergången just här och krockade med ett expresståg. Olyckan blev stor och svår. 14 personer dog och 29 skadades. Efter den byggdes en vägbro över järnvägen.

söndag 25 november 2018

Några tankar om kaffe

Bild: Jörgen Auer
Tog kameran med på kvällspromenaden. Nja, egentligen var det väl sen eftermiddag. Dags för solen att ta farväl. Tack för i dag, ses vi i morn, undrade jag utan att invänta svar. Man får sällan det av solen. Det var kallt. Inte ogästvänligt, men kallt. Vintern är verkligen i antågande, men det ska den ju vara så här sent i november. Jag tänkte på helgen som varit.
Trevligt med fest i fredags. Tack för den, ni arrangörer i journalistklubben på Corren. Tack för att ni tänker på oss före detta anställda. Fast, utan oss vore det förstås inte mycket till fest. På restaurang Torn1 var vi. Åt och minglade. Dansade. Nåja, det var bara tio av 45 som dansade. De andra hängde mest i baren. Inte jag, jag svängde mina lurviga. Jag gillar det och tar det som ett lättare träningspass.
I helgen hade vi också besök av dottern Rebecka som var på konferens i Linköping och passade på att gästa oss i Mantorp också. Där såg hon till att rensa ordentligt i en garderob. Tack för hjälpen.
Mer?
Hm, jo vi var i Norrköping också och hälsade på gamla mor, 96. Hon mådde ganska bra och fikade med oss. Hon skämtade också en del, vilket måste anses som ett gott tecken. Och så mindes hon kokkaffet från förr. Hur man malde bönorna med den lilla kaffekvarnen och la dem i kaffepannan och hur man använde klarskinn (torkat skinn från lutfisk, sa hon) och la i kaffekokaren för att det skulle dra till sig grumligheter (sump). Detta fick oss att prata om forna tiders kaffedrickande, alltså före min tids början och hur man drack kaffe på fat. Stoppade en sockerbit i munnen och sörplade kaffe från fatet. Varför? För att man då lättare kunde blåsa på kokkaffet som blev oerhört varmt. Och det där med sockret var vanligt. De flesta hade socker i kaffet, en bit, eller kanske två, tre. Det hade jag också i början. Egentligen ända till 30-årsåldern och mitt sista repmöte då sockret tog slut och vi sockeranvändare tvingades inta den beska drycken utan sötma. Det gick bra.
På tal om det så ska jag ta en kopp kaffe nu. Bryggkaffe. Svart.
Bild: Jörgen Auer

lördag 24 november 2018

Mycket skit hittar vi

Bild: Jörgen Auer
Loppis? Nej, vi rensar husets alla garderober på gamla för oss icke nödvändiga kläder, väskor, leksaker, mattor, vad fan som helst.
Mycket blir det. Väldigt mycket.

fredag 23 november 2018

Bjärsen, Drögen, Roxen

 Bild: Jörgen Auer
Sjöar kan heta vad som helst. Precis vad som helst. Ofta heter de förstås något med sjö i namnet, som Storsjön och Lillsjön. Bysjön, Kisasjön, Rinnasjön, Hemsjön eller vad det nu kan vara. Jag tänkte kort presentera några av dem. 
Bjärsen ses en aning här ovan, bilden tagen nära Wallnäs. Sjön ligger i Linköpings kommun i Nykils socken och har en yta på 1,3 kvadratkilometer och en strandlinje på 8,65 kilometer. Fiskarter: Abborre, gädda, gös, braxen, mört.

 Bild: Jörgen Auer
Drögen är en 8,85 kvadratkilometer stor sjö, belägen i både Linköpings kommun och Kinda kommun (ungefär halva var). Den ligger även förhållandevis högt, 155,2 meter över havet. Strandlinjen är med alla vikar 53,3 kilometer lång. Dessutom är sjön oerhört vacker (jag vet och har sommarbostad där) med ett flertal öar, vikar, uddar, grund. En utmärkt sjö för paddling och långfärdsskridsko. Fiske: Främst gädda, abborre, mört, braxen, sutare, siklöja och löja. Men sällsynta fångster av ål, nors, gös, röding,  sik och lake förekommer.

Bild: Jörgen Auer
Roxen i Linköpings kommun är en av Östergötlands största och mest kända sjöar, med en yta på 94,9 kvadratkilometer. Bara Vättern och Sommen är större. Göta Kanal rinner genom här, från Berg och den kända slusstrappan i väster till Norsholm i öster och otaliga fritids- och passagerarbåtar har genom åren passerat sjön som har ett rikt fågelliv. Roxens djup är inte mer än åtta meter och medeldjupet endast 4,7 meter. Svårseglad vid blåst, sägs det, på grund av svårforcerade korta och höga vågor. Fisktillgången är god med 24 olika arter. Främst gädda, men även goda bestånd av abborre, gös, braxen, ål, mört, nors och den rödlistade aspen.
Bilden är tagen en stilla vinterdag från länsväg E1136, norr om Roxen.

Det var de tre. Nästa gång presenterar jag Fjärsen, Plögen och Koxen. Eller Tärsen, Sprögen och Moxen. Det kan även bli Ärsen, Ögen och Oxen. Eller Bärsen, Bögen och Boxen. Kom ihåg att sjöar kan heta precis vad som helst. Kanske hittar jag i stället: Fjärrlången, Lillspånkan och Klänningen.

torsdag 22 november 2018

Blir det färdigt i Mjölby nu?

 Bild: Jörgen Auer
Jaha, fortsatt mörker i Lärdomsljuset i Mjölby? Eller? Det är där turerna kring ett radhusbygge vid Kungsvägen med flera förseningar och konkurser skapat irritation allt sedan starten. 
2010 startades det, men stoppades på hösten samma år efter en konkurs. Bottenplattan låg där ensam som grunden till en hockeyrink. Och en vägg här, en där och plankor och några reglar här och var. Det såg för jävligt ut. Inte så konstigt att tomten i folkmun kom att kallas skräptomten.
2014 kom en ny köpare av tomten i fastigheten Lärdomsljuset 4 på plats. Men problemen fortsatte. Med förseningar och annat. Allt medan tomten blev allt skräpigare, och kommunen fick hota med vite om inte tomten snyggades till. När bygget startade 2018 höll det bara ett par veckor innan det avstannade på nytt i maj. Då sas det att man (Norrköpingsföretaget CEC) väntade på lättbetong. Lång väntan, tydligen och Mjölbyborna var förbannade över det fula bygget som aldrig verkade bli färdigt. Tomten ser mer ut som en övningsplats för Räddningstjänsten än som ett framtida radhusboende.

Bild: Jörgen Auer
Men i dag! I dag höll i alla fall två män på med någonting på bygget. Hurra! Eller rev de?

onsdag 21 november 2018

Alla hästar hemma

Alla hästar hemma, brukar man tala om. Och den här hästen var förvisso hemma när jag besökte den i går, tisdag. Dessutom fanns ett flertal andra, riktiga hästar på plats, gående på lösdrift. Så alla hästar var hemma. Jag hälsade på dem ute i hagen, tillsammans med den kvinna som äger gården. Hon har verkligen alla hästar hemma, tänkte jag. Mycket sympatisk (även om hon spillde te över köksbordet och på mina jeans). Jag har förlåtit henne och jag brände mig inte.
Jag var där för nästa Ryktbart som dock inte kommer att publiceras förrän om 14 dar.
Kanske ska jag säga något om var gården ligger? Ja, jo jag åkte lite söderut. Eller var det ost? Hm. Hur långt jag åkte? Ja, så där tre mil från Mantorp.
Jag återkommer i ärendet.




tisdag 20 november 2018

Från Hedas dressyr

 Bild: Jörgen Auer
Fin svansföring visade hästen Zandor (Simon kallad) när Heda ridklubb arrangerade inomhusdressyr i lördags. Dock kunde inte min kamera ge varken häst eller ryttare rättvisa inne i ridhuset varför jag i stället mest höll mig utomhus. 20-åriga Simons ryttare heter Wilma Wäppling och är också 20.

 Bild: Jörgen Auer
Så här ser ekipaget ut när de är lite lugnare (sover Simon?). De tävlar för Linköpings Ryttarsällskap och kom trea i den Lätt B jag bevakade.

 Bild: Jörgen Auer
Här kommer Mantorpsryttarnas Tove Isaksson på väg in för att tävla. Hennes häst heter Century och hennes mamma Pernilla. Tove hamnade alldeles efter prislistan och slutade femma.

 Bild: Jörgen Auer
Här kommer en annan Mantorpsryttare, nämligen 14-årige Linus Hedlund med sin härliga skäck Colorful Dare Devil. Linus slutade sjua, men var nöjd med domarsiffrorna 65,000.

 Bild: Jörgen Auer
En fin andraplats blev det för Sanna Parkkila, Linköpings RS, på Magpie.

Bild: Jörgen Auer
Anna Roos från Smedby Gårds Ridklubb hamnade lite längre ner i resultatlistan med sin häst My Little Mandy men förbättrade sig i alla fall från morgonens inledande klass. Ekipaget har inte hållit på så länge och Anna ser bara utvecklingsmöjligheter. Nästa år blir det kanske Lätt A och sen? Tja, varför inte medelsvår klass? Hon vill i alla fall klättra i klasserna. När hon inte klättrar i träd, vill säga. För Söderköpingstjejen jobbar som arborist (trädvårdare).

I dagens Corren

I dagens Corren

måndag 19 november 2018

Så minns jag Lasse Strand

Arkivbild 2010: Jörgen Auer
Linköpingsprofilen, löparen, kulturarbetaren, vaktmästaren Lasse Strand är död. Han avled 8 november och blev 88 år. 
Jag hade turen - och oturen - att träffa och tala med Lasse flera gånger. Otur därför att han många gånger ringde och ville påtala att det just denna dag han ringde var exakt 45 år sen, eller 50 eller 38, som han slog det och det rekordet i löpning. Eller att det var si och så många år sedan ett visst evenemang ägt rum på Folkungavallen. Ärendena var många och vi ville oftast inte skriva om dessa jubileum. Satt man just då mitt uppe i något annat så kändes det alltid jobbigt att prata 25 minuter. 
Men det råder ingen tveksamhet om att Lasse Strand var en stor Linköpingsprofil.  Inte enbart för sin idrotts skull utan även för andras, särskilt ungdomarnas. Han ville att ungdomen skulle träna och idrotta mer. Mer idrott i skolan. Sådant skrev han insändare i Corren om. Eller debattinlägg. Bland annat, ska sägas. För han skrev många, mest om hälsa och idrott, men även om Linköping och kommunala ärenden. 
Dessutom höll han i närradioprogrammet Moonlight serenade i över 25 års tid och han anordnade utställningar på biblioteket flera gånger. Han fick också ett kulturarvspris 2006. Själv bevistade jag en 2009 om Folkungaskolan där han hade varit elev. Året därpå var det en stor bildkavalkad om Arbetsplatser i Linköping (se bilden ovan).
Lasse Strand växte upp i stadsdelen Gottfridsberg, naturligtvis var han med i föreningen Gamla Gottfridsbergare och hans släkt har bott i Linköping i flera generationer. Lasse berättade gärna om att en av hans förfäder var med om att mura tornet på Linköpings domkyrka i slutet av 1800-talet.
"Högre upp kan inte en Linköpingsbo komma", brukade Lasse säga. 

Att han under de sista åren av sitt liv fick se sitt namn på en av stadsbussarna, gillade han.
 ”Jag fick ett erkännande till slut”, sa han i en Correnintervju 2016.
Då var han inte längre så pigg och stark som han hade varit. I april 2014 blev han påkörd av en bilist som smet från olycksplatsen. Lasse låg sedan i koma i en månad och han fick bestående men av olyckan. Bilisten hittades efter ett vittnes utsaga och förlorade körkortet den sommaren.
Det var dock som löpare Lasse Strand var mest känd. Han var medel- och långdistansare och sprang i svenska eliten. Som veteran blev den lille och 52 kilo tunne Linköpingslöparen såväl världsmästare i maraton som detsamma i terränglöpning.

Själv mötte jag Lasse 2010 (notera att han då ville att jag skulle stava hans namn med h) och skrev så här om honom i Corren:

Att berätta om ett möte med Lasse Strandh låter sig inte göras så lätt. 78-åringen har ett glasklart minne och namn och händelser formligen forsar ur munnen på honom.
Men så mycket fastnar hos lyssnaren som att det den 20 augusti är på dagen 50 år sedan Lasse Strandh satte svenskt rekord på löpning tre mil. Lasse och mig veterligen har ingen manlig östgötsk seniorfriidrottare (i östgötsk klubb) sedan dess satt svenskt rekord i någon friidrottsgren.
– Är inte det konstigt, frågar sig den pigga 78-åringen från Linköping.

Tog inte chansen

Vi har bestämt möte på Folkungavallen för här har han sprungit så många gånger och här tränar han fortfarande unga friidrottare ibland. Men han är uppvuxen i Gottfridsberg. Än idag tillhör han ett gäng som brukar samlas och som kallar sig Gamla Gottfridsbergare.
Men kanske hade han kunnat hamna någon annanstans om han bara vågat.
– Jaa, du vet, jag hade anbud från både Fredrikshof och Örgryte att komma och springa för dem, men jag var så ingrodd i Linköping med de gäng som var här, och det är lite tragik i det hela. För man måste ta chansen när den kommer. Det gäller ju inte enbart idrott, utan jag sa samma sak till Louise Hoffsten när hon tvekade om hon skulle flytta till Stockholm. Du måste ta chansen, sa jag.
Men Lasse Strand tog inte chansen. Han blev kvar i Linköping. Kanske var det därför han aldrig blev olympier. 1960 var han nära i maraton, men friidrottsförbundet satsade hellre på Evert Nyberg som komplement till redan uttagne Arnold Waide. Vid en uttagningstävling fick Nyberg och Strandh samma tid, men det blev Nyberg som fick åka till Rom och OS där han för övrigt klappade igenom och blev 58:e man. Strandh blev kvar i Linköping.
– Men jag var så nära OS att jag till och med fick åka till Stockholm och prova ut kläder. De fick jag behålla för det fanns ingen annan som kunde ha dem. Det var ingen annan som var så liten och tunn.
Lasse skrattar åt minnet.

I gengasbuss

Liten och tunn är han än i dag, väger 52 kilo. Men han håller sig i form och när vi ber honom att springa lite på Folkungavallens löparbanor tassar han iväg på lätta ben i fin löpstil.
– Jag har alltid haft Gunder Hägg som förebild. Han hade så lätt steg för att han hade tränat så mycket i skogen.
Lasse tränade själv i Rydsskogen. När han var pojke på 30-talet och början av 40-talet var Vidingsjöskogen för långt bort.
– Det såg ju inte ut som nu, precis. Det var ju så, vet du, att vi i Domkyrkoförsamlingen vi bodde i stan, men de som bodde i S:t Lars, de bodde på landet.
Den första tävling han ställde upp i var i Sundbybergs terräng i Stockholm.
– Det var 1945 och vi åkte gengasbuss dit. Och samma år var jag med i Amerikaspelen på Stockholms stadion och skulle springa 800 meter och då sa de äldre killarna: ungjävel, om du inte springer under 2,40 så får du gå hem.
Och vad sprang du på?
– 2,36. Men vad jag skulle berätta om den där första tävlingen i Sundbyberg, förstår du, var ju att det var så många kändisar som var med där. Nora-Anna Larsson vann damklassen, och Olle Möller vann oldboysklassen, han blev ju känd senare i några mordrättegångar, och John Mikaelsson var också med, han blev ju svensk mästare i gång sedan.
Vann du i Sundbyberg?
– Nej, jag kom tvåa i juniorklassen, Curt Söderberg vann.

Svårt på DM

Men löpning var inte första sporten för Lasse Strandh. I stället hade han börjat med boxning som var populärt hos IFK Linköping.
– Vi hade inte råd att ha boxhandskar, förstår du, vi hade vintermössor på händerna, sådana där vita som militärerna hade, och så knöt vi skridskosnören runt dem. Och så fanns det en doktor Isaksson som då och då fick sy ihop våra sönderslagna ögonbryn.
Men han blev löpare, Lasse. Bra sådan.
– Men det fanns ju tider då det till och med var näst intill omöjligt att vinna ett DM på 5 000 meter för vi hade så bra löpare i Östergötland. Där var Arne Ahlsén, Bertil Källevågh, och Olle Adamsson, Motala.
Lasse Strandh blev landslagsman och debuterade i A-landslaget i Danmark 1955 där han blev femma i maraton. När han så småningom blev för gammal för de vanliga seniortävlingarna fortsatte han med veteranlöpning. Som veteran blev han världsmästare två gånger om. I maraton som 47-åring och i terräng som 60-åring. Han har egentligen aldrig slutat att springa. Och frågar man vad idrotten har betytt för honom så svarar han:
– Att jag fått en position i samhället så att alla vet vem man är. Säger man sitt namn så är det i alla fall en halv dörrnyckel.
Han säger också att han mår bra av den träning han lagt ner under årens lopp, att löpningen "lyfter" honom.
Och på tal om det så berättar han gärna en anekdot från Lidingöloppet när 20-talets storlöpare Edvin Wide (fyra OS-medaljer) var prisutdelare som 100-åring.
– Då frågade jag honom hur det kunde komma sig att herr Wide var så vital? Jo, det ska jag säga dig unge man, han sa så, att jag går promenader varje dag, och i uppförsbackarna så springer jag.
Vi skrattar. Sen måste Lasse Strandh iväg. Han ska till friidrottshallen för att möta några unga talanger.
Jörgen Auer

Tack, Lasse. Självklart har jag som samlare av östgötsk litteratur införskaffat dina böcker Slumpens skördar och Son av sitt land. 




söndag 18 november 2018

Cool katt på Heda

Bild: Jörgen Auer
Jaha, och varför står du här med kamera, då? Är det en "missbildning" du är ute efter, eller? Jaså, ridtävling. Jaja, jag har suttit på hästryggen jag också, må du tro. Stallkatt som jag är. Och staketspecialist.
Kanske tänkte dagens coola katt så. Jag träffade den på en lokal dressyrtävling på Heda, där jag hade stora problem att överhuvudtaget kunna ta en bild inomhus. Utomhus blev det desto fler, fast där var ju ingen tävling, förstås. Men alla som var med måste ju både in och ut så bilder kommer. Både hit till bloggen och till Corren och NT. Kanske MVT också. Vi får se. På tisdag kommer hur som helst Ryktbart, "min" ridsportserie som jag hållit på med sedan 2011.



lördag 17 november 2018

Exotiska naturbilder

Bild: Jörgen Auer
Hm, säger jag om dagens besökssiffra på bloggen. 141 nu klockan 20, varav 113 enligt besöksräknaren sägs komma från Förenade Arabemiraten och endast 23 svenska.
Kan det verkligen stämma?
Och om det stämmer? Varför tittar de in hos mig? Vad vill de? Jag har verkligen inte många inlägg som handlar om händelser i det landets omgivning. Fast det kanske är just därför? Sverige är ett exotiskt land för dem som bor långt härifrån.
Ett exotiskt och vackert land. Så de kanske tittar på mina naturbilder?

fredag 16 november 2018

Tack, Nedralid Östra

Bild: Jörgen Auer
Jag hade lite tid över i dag under ett besök i Motala. Tänkte åka upp till Övralid som jag tycker så mycket om, men svängde in på en liten väg mot Nedralid Östra i stället. Det ångrar jag inte.

Bild: Jörgen Auer
Jag har ju aldrig varit där tidigare och  var lite osäker om det gick att vända och vad jag skulle få se. Men jag blev snabbt glatt överraskad och förtjust över utsikten. 

Bild: Jörgen Auer
För visst är den väl fin? Och Vättern fantastiskt blå och dagens ljusblå himmel och molnsky därtill. Gissa om jag njöt? Till och med gillade jag utsikten så mycket att det inte blev något Övralidsbesök den här dagen.

Bild: Jörgen Auer
Här kunde jag ha stannat livet ut, kändes det som. Men det blev bara tio minuter.  Tio underbara minuter i den klara höstluft som omgärdade oss den 16 november 2018.

torsdag 15 november 2018

Kyss bucklan, sa Gernandt

Bild: Håkan Sjöström
Året var 1986. Norrköping Horse Show höll till i Himmelstalundshallen. I ett pausinslag i en fullsatt arena möttes fem journalister i en bejublad hoppning. Jag vann. 
Idén bakom var att ridsportsblåbär från massmedia skulle tävla mot varandra efter endast en veckas träning. Så skedde också. Men arrangörerna ville att dåvarande sportchefen på Corren, den legendariske Åke Stolt, skulle rida. Det ville inte han. Han utsåg mig till sin ersättare och jag tränade en vecka på ridskolan på Ånestad för Susanne Nyman, numera Axén, gift med Loa, och fick den snabba och tävlingsvilliga skolhästen James. En fullträff.

Ur Corren 20 oktober 1986
Så här såg det ut på Correns sportsidor på måndagen 20 oktober. Ja, showen reds på hösten då. Till höger min egen version av upplevelsen, både träning och tävling. Och i huvudtexten har skribenten, vem var det? naturligtvis skrivit om den stora och riktiga tävlingen. Men också om mig, se mittenspalten eller förstoringen här nedan.

Ur samma Corren
Jag citerar och kursiverar: och kanske får vi höra talas om Jörgen i flera hästsammanhang
Så blev det ju, men inte på det sätt skribenten tänkte sig, kanske. Nej, jag kom i stället att skriva en hel del ridsport, mest lokalt och gör så ännu, men jag har också varit på såväl VM som EM.

Ur Folkbladet 20 oktober 1986
I Folkbladet skrev Sören Boström som själv var med och tävlade mot mig så här.

Ur NT 20 oktober 1986
Och i NT skrev Janne Rådegård som också var med och kämpade i Himmelstalundshallen så här.

Ur NT 20 oktober 1986
Norrköpings Tidningar intervjuade även chefen för pausinslagen och han verkade väldigt nöjd med Massmedia Cup och jag kan verkligen hålla med honom om att publiken tände till. De skrek som vore det självaste Hugo Simon som red, eller bröderna Whitaker. Jag blev nästan skrämd av så mycket skrik och jubel, men lyckades hålla mig kvar på vrålsnabba James som var som en Ferrari i en volt och sanden sprätte i arenan. Två hinder ingick också, vrålhöga: 60 centimeter och publiken kunde via jumbotronen (eller var det bara en vanlig klocka?) följa de tävlande. Jag var sist ut. Östnytts Elisabeth Södergren, numera Frerot och utrikeskorrespondent och programledare på TV4, ledde. Hon fick lite handikapp för att hon ridit i sin ungdom och fick rida utan stigbyglar.

Bild: Håkan Sjöström
Efter ritten stannade jag och frustade ikapp med James intill en glad Susanne och frågade undrande: Hur gick det, vem vann? Du, svarade hon glatt, du vann.
Jag var närmast chockad.

Bilder: Håkan Sjöström
Som synes av det här kollaget så hade jag även skrivit en förhandsartikel om min träning och undrat om den räckte till för tävling. Det räckte gott och väl, kan sägas. Och när jag satt där på hästryggen och det blev prisutdelning, ja då kom prisutdelaren Anders Gernandt (känd från tv som expertkommentator vid ridtävlingar och för att han blev väldigt bra imiterad av Bosse Parnevik) fram med den enorma bucklan och sa: kyss bucklan, kyss bucklan. Och då gjorde jag det.
Jag vill inte skryta, men Gernandt var riktigt imponerad av min ridning. Gosse, sa han, gosse, har du verkligen aldrig ridit tidigare? Nej, sa jag sanningsenligt. Fortsätt, fortsätt, sa han.
Det kan man väl inte direkt säga att jag gjorde. Men en gång om året brukar det bli i alla fall. Dock ingen tävling. Bara för nöjes skull. Och jag har tagit lektioner någon termin eller två på Rappestad.