Signerade bilder

Bild: Jörgen Auer

En allé kastar skuggor över åkern, lätta moln tuffar fram över skogsbrynet på åsen. Himlapällen är blå,  det är stilla och lugnt. Kväll. Luften är klar och skön att andas. Och längst ner till höger har konstnären själv signerat bilden med sin skugga.

Bild: Jörgen Auer

En maskros står och ser både stolt och villrådig ut på en och samma gång: den vet nog om att den är fint och sinnrikt uppbyggd, men funderar kanske på om den verkligen ska vara så här naken. 

Bild: Jörgen Auer

Jag är lätt fascinerad av maskrosor och fotar kvällens stolta exemplar från alla möjliga och omöjliga vinklar. Nästan tycker jag mig se hur den ändrar hållning varefter jag byter position. Hållning och innehåll. Ibland tycks den mig vara tjockare, ibland tunnare, än den alldeles nyss för bara sekunder sedan verkade.

Bild: Jörgen Auer

Ibland i motljuset ser den ut som månen, eller i alla fall som något från rymden. Särskilt när hela är upplyst och genomlyst av solen. Och grässtrån och annat i närheten blir som gröna marsfigurer, långa och korta om vartannat.

Alltså: jag skulle kunna hålla på hela kvällen med maskrosfotografering. Dock inte i kväll, eftersom jag vill se Danmark slå ut England i EM-semifinal i fotboll. Men tji fick jag. England vann ju med 2-1.

Bild: Jörgen Auer

Så ser jag ett träd. Eller är en hand som sträcker sig mot himlen och kvällssolen och ber om hjälp? Med vad i så fall? Det funderar jag på under fotbollsmatchens gång. Vad behöver ett träd hjälp med? Ett träd som det här, med redan avkapade grenar och utan lövverk? Ympning, kanske? Bredare väg? Förbjuden infart? Gödsling? Bevattning? Tröst? Kärlek?

Eller är det inget träd utan ett konstverk, inköpt av kommunen det står i för 3,8 miljoner? Snyggt i motljus är det i alla fall. 

Översvämning och golf

Bild: Jörgen Auer

Råkade ut för översvämningen i Tranås i dag när jag var på väg till Österbymo och tvingades vända eftersom jag inte kan alla gator och kvarter i Tranås och vilka alternativa vägar jag kunde ta. Men ett visste jag. Om jag tar mig tillbaka mot samhället Sommen så kan jag förhoppningsvis ta gamla riksvägen, via Tenbäcken in i Tranås. Och ja, det gick finfint.

Bild: Jörgen Auer

Vips var jag i vackra Ydre och såg höjderna bortåt Svinhult resa sig som ett mindre fjällmassiv ett par mil bort. 

Bild: Jörgen Auer

Ydregården var målet för dagen. Där väntade lunch och minigolf för mig och min dotter Rebecka med familj. Efter det blev det skönt bad i sjön Sommen vid Sund samt mysig bilfärd nio kilometer grusväg till Norra Vi. Vägen tog oss bland annat förbi den minst sagt intressanta vägskylten Pestkyrkogård vid gården Högmålen. Där har jag varit ett par gånger, första gången på moped genom Östergötland 1993, men den här gången hann vi inte med ett besök. Det får anstå till nästa Ydreresa.

Utsikt över Södermanland

Bild: Jörgen Auer

I förra veckan var jag på besök hos bror i Södermanland. Bland annat förevisades jag Kalkbrottsutsikten vid Forsby kalkbrott mellan Hjälmaren och Öljaren och fick veta att jag stod ovanpå 125 000 lastbilslass jord, varifrån jag hade utsikt ner i ett urberg av kalk, 2,5 miljarder år gammalt. I dag ägs kalkbrottet av Nordkalkkoncernen med 870 anställda runt om i Europa och med en omsättning på nära 300 miljoner kronor 2019 (källa: nordkalk.se). Från kalkbrottet forslades kalkstenen i Forsby till Nordkalks industrier i Köping i Västmanland via en särskild kalklinbana, invigd 1941 och hela 41,2 km lång och som troligen även många av den här bloggens läsare har sett, bland annat vid korsningen med E20. Tyvärr påbörjades en rivning av linbanan 2013. I dag finns genom Kalklinbanans vänners försorg ett kalklinbanemuseum i Malmberga i Västermo.

Bild: Jörgen Auer

Jag hade även glädjen att för första gången få beskåda Fiskeboda, en camping och hamn vid Hjälmaren där det även finns servering, minigolf, bad naturligtvis. Riktigt fint och mycket större än jag trodde.

 

Bild: Jörgen Auer

Sen gick vi ner i de djupa källarvalven. En meter kanske. Då var vi på utflyktsmålet Julita gård, som är Nordiska museets herrgårdsmiljö vid sjön Öljaren. Det var den siste private ägaren Arthur Bäckström som donerade godset till Nordiska museet. Året var 1941.

Bild: Jörgen Auer

Vad kan man då se på Julita? Jo, mycket. Vilket många skolelever konstaterat genom åren eftersom många skolresor gått hit. Till Julita kom jag själv, jag tror det var i femte klass, med Ljuraskolan och magister Ramsten. Vad vi såg då är precis vad man kan se i dag, vackra trädgårdar med massor av blommor, gamla bevarade och omskötta byggnader. Och allt andas lugn och ro.

Bild: Jörgen Auer

Trädgården, eller trädgårdarna, är minst sagt imponerande på Julita, Rosenträdgården, Humlegården, Köksträdgården, Pionträdgården, Herrgårdsparken. En modern besökare förundras: hur levde man här?

Bild: Jörgen Auer

Så här ser den imponerande herrgården Julita ut. Den sticker förstås ut bland de 360 byggnader som finns på gårdens marker och byggdes redan på 1730-talet. Arthur Bäckström lät göra flera omändringar kring 1900, bland annat fick huset sin vackra gula färg då. Byggnaden till höger är södra flygeln, ett av områdets äldsta hus med sina kryssvalv i källarvåningens murverk, troligen tillkomna på 1400-talet, skriver nordiskamuseet.se

Bild: Jörgen Auer

Det är faktiskt sant - det här är ett stall. Eller var. Byggnaden stod klar 1901 och kallades för precis det den var: Nya stallbyggnaden. Ett senare tillkommet namn var Livstallet. Arthur Bäckström var löjtnant vid Södermanlands regemente och ägare till Julita gård efter sina föräldrar. Fadern var tobakshandlaren Johan Bäckström från Stockholm och Arthur började ett omfattande arbete med att renovera och bevara kulturmiljön. Stallet kom dock till året innan Arthurs övertagande av gården och hade plats för gårdens egna hästar samt plats för gästernas vagnshästar och här fanns också plats för sadelkammare, selkammare, foderkammare, halm, redskap med mera. Här fanns också en särskild vattenspilta med dusch för svettiga hästar.

Bild: Jörgen Auer

Tack, mitt kära värdpar för två fina dagar med fantastisk mat, trevligt sällskap och sköna promenader.

Bild: Jörgen Auer

Inte minst gillade jag promenaden genom den vackra byn Blomsterhult med alla sina rödmålade och välbevarade hus samt välskötta trädgårdar. Här känns det som om Astrid Lindgren också skulle ha tyckt om att promenera.

Är det pengablad?

Bild: Jörgen Auer

Kan det stämma att den här växten heter pengablad?

Vad är det som rör sig?

Bild: Jörgen Auer

Nu är det sommar, nu är det liv och rörelse i nästan varje blomma. Men vad är det som rör sig? Tänk om jag visste det.

Follow that long car

Bild: Jörgen Auer

Regniga dagar när man ingenting har att göra kan man roa barnbarnen med den gamla leken Följa John. För lite större barn och sig själv är det kanske roligare med Follow that long car. Som här en timmerbil utanför Ulrika. Kommer ett par svanar med i leken är det naturligtvis bonus.

 

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer

På små vägar är det inte helt enkelt att möta sådana här bjässar. Räcker utrymmet till för två bilar? Ibland gör det absolut inte det. Vad gör man då? Ja, säg det. Släpper ratten och ber, kanske. Och slutar leka.

Nu ska jag sova gott

Bild: Jörgen Auer

Ja, god natt då.