Espelands kör det mesta

Bild: Jörgen Auer

En ny bekantskap för mig och min serie Transport på svenska vägar dök upp i Mantorp härom dagen.

Det gäller norska transportföretaget Espeland Transport AS med verksamhet i Norge och Sverige och som enligt hemsidan espelandtransport.no har 60-talet anställda och cirka 50 bilar i trafik. 2016 blev Espeland uppköpt av Posten Norge AS.

Espeland utför en mängd olika transportuppdrag och har 35 års erfarenhet att luta sig emot. Företaget kör materialtransporter, flistransporter, olika typer avfallstransporter, bulktransporter, krantransporter, silotransporter (då kan det även bli frågan om järnvägs- och sjötransporter).

Espeland hör hemma i Alvdal.

largestcompanies.se skriver att Espeland omsatte 142 miljoner SEK 2019.

FOTNOT: Serien Transport på svenska vägar har till dags dato presenterat lite över 190 transportföretag, svenska som utländska och kom till för att jag var så nyfiken på var alla stora bilar på våra vägar hör hemma någonstans. 

 

Hur ser och tänker hästen?

Bild: Jörgen Auer

Att titta in i en hästs ögon är som att dyka in i en förtrollad värld. En värld där vad som helst kan tänkas uppenbara sig och där endast fantasin sätter gränser. Till och med ser man sig själv. Fast det är ju bara en spegelbild, förstås. 

Jag vill bra gärna veta vad hästen ser i mina ögon. Eller i min ringa person överhuvudtaget. Hur uppfattar den mig och alla andra människor. Ser de skillnad på oss? Aha, här kommer han som brukar ge mig morötter. Och där går den där som aldrig ger mig något. 

Med tanke på dagens tekniska möjligheter och framsteg med rymdresor och tusen andra ting är det rent ut sagt skit att man ännu inte kommit på hur man kan koppla in sig i djurens hjärnor för att få reda på hur och vad de ser och tänker. Finns det ens forskning på detta?

 

Säg något vackert!

Bild: Jörgen Auer

Säg någon eller något du tycker är vacker eller vackert, manade en röst på Facebook. Jag tänkte för mig själv på den ena kvinnliga skönheten efter den andra, men inget namn kom över mina läppar. Så jag svarade: Jämtland.

God strömming, sa George

Bild: Sjöpaviljongen, Alvik

Kul att träffa vår kanadensiska syssling George Scott Auer (mitten) tyckte bröderna Jörgen och Crister Auer. Trion åt gott - och drack god IPA på Sjöpaviljongen i Alvik där George för första gången i sitt liv åt strömning. Jättegott, sa han. 

Bild: Jörgen Auer

Här en bild från Tranebergsbron när George och Crister var på väg över till väntande mat. Jag kan förstå varför folk vill bo i Stockholm, sa George som gillade utsikten. Crister som bor där nickade.

Bild: Crister Auer

Här är vi nära målet. Bara en nedförsbacke kvar. Vilket besvärade George en aning eftersom han har ett dåligt knä och väntar på operation hemma i Kanada. Den glömde han som väl var  under vår middag som naturligtvis var utsökt - Sjöpaviljongen levererar alltid.    

Bild: Jörgen Auer

Tillbakavägen skedde med hjälp av tunnelbanan och så här höstvacker stod Alviks station. George tackade för sig lite längre fram på Drottningholmsvägen medan bröderna Auer fortsatte till Odenplan.

Bild: Agnes Auer

Hemma hos Crister och Christina väntade deras dotter Agnes Auer Frandell med sin tre månader unge son Arthur som inte började skrika när morfars bror ville leka. Kul att ses, Arthur! 

Bara en vanlig buske

Bild: Jörgen Auer

Bara en alldeles vanlig nyponbuske en alldeles vanlig dag som skulle passera obemärkt om ingen förevigade den. Därför gjorde jag det.

Bild: Jörgen Auer

Ett sånt snärj en del växter finner sig i. Skulle det inte vara bättre att växa rakt, fint och fritt?

Bild: Jörgen Auer

Grått och trist? Inte alls. Vackert, tycker jag. Gammalt också, dock inte beboeligt eller användbart längre, utan en ruin som står som minnesmärke över svunna och hårda tider.  

 

Tack, söta backnejlika

Bild: Jörgen Auer

Så fin! Tack för att du finns lilla söta backnejlika. Det visste jag inte att du heter, men appen Google lens säger att det är ditt namn. Tänk att du kan vara i full blomning i oktober! Bra jobbat! Ängsnejlika, heter du visst också, enligt Wikipedia. Hur som helst blev jag glad när jag såg dig i dag.

Bild: Jörgen Auer

Och tänk att en vanlig tistel kan vara så här vacker. I alla fall på bild. För jag tycker nog att den är bra mycket finare på bild än i verkligheten. Enligt Google lens är det här en spåtistel och om den hittar jag information lite varstans. Jag väljer att citera vad sajten alltpåoland (allt på Öland) skriver om den:

"Spåtistel är ganska vanlig på kalkrik mark från Skåne till Uppland, men den kan också sällsynt påträffas längre norrut. Den växer på öppen torr mark i backar, beteshagar och alvar. Den är betesgynnad."

Om sajten har fel och det inte är en spåtistel så är det i alla fall en tistelart. Om just spåtistel står det vidare att den också har kallats stjärntistel.

Örtagården skriver på info@ortagarden att det finns sju tistelarter i Sverige (av 250 globalt).

Bild: Jörgen Auer

Och se här en sån fin fjäril som ännu fladdrar omkring i sin till synes bekymmersfria tillvaro! Google lens säger att det är en rovfjäril, men jag ställer mig tvivlande till det. Den här är större (54-61 mm) och har mörkare fläckar och borde därför klassas som en kålfjäril (vilket för övrigt dyker upp som ett andra alternativ till vad det kan vara för art. Båda hör till familjen vitfjärilar, berättar Wikipedia. Så är man osäker på vilken man ser av kål-, rov- och rapsfjäril så kan man alltid klämma i med att det ser väl alla att det är en vitfjäril.

 

En stund på Råssnäsudden

Bild: Jörgen Auer

Så jag gillar Råssnäsudden i Motala och promenadslingan där. Särskilt när solen skiner som på fredagen och det inte blåser för mycket. Då gör sig Vättern också fantastiskt på bild ihop med stenar, träd, grenar, och ja, hela övriga miljön. Horisonten fascinerar.

Bild: Jörgen Auer

Eller vad tycks? Fast, det finns väl ingen som kan säga att det är så jäkla fult och otrevligt där. Hela udden ligger ju inbäddad i grönska, omgärdad av Vätterns vackra vatten.

Bild: Jörgen Auer

Den som gillar att fotografera kan nog uppehålla sig här en hel dag och finna vinklar och vyer som tilltalar. Ja, en hel vecka, kanske? Längre ändå, vågar jag påstå eftersom man kan finna en ny vinkel varje gång man är på besök. Är man lite smidig så underlättar det och blir till lite motion, det också. Sträck dig på tå, sätt dig i nigsittande, eller lägg dig på någon/några av stenarna om det krävs. Allt för bilden.. 

Bild: Jörgen Auer

Bara skymten av vatten kan bli en bra bild. I alla fall tillsammans med växtligheten. Och precis så är det i verkligheten också. Man går sin promenad och väntar på att nå fram till vattnet. Och så ser man det skymta mellan allt det gröna. Ah! Känslan framkallar ett leende. Ett brett leende inombords.