Bild: Jörgen Auer
Va? Redan mitten av december? Du skojar?
Den konversationen var jag med om under lördagen och jag tror nästan att jag upplever den varje år.
Men det är ingen som skojar med oss. Tiden rinner iväg så snabbt. Märkligt. En timme som ibland kan kännas så lång. Särskilt om jag väntar på något eller någon som jag har starkt positiva känslor för. Kommer de inte snart?
Det bästa man kan göra under väntetiden är att sysselsätta sig med något som man också har positiva tankar om och kring. Det sämsta är nog att sätta sig vid fönstret och spana efter de/den/det som komma ska. Då segar sig tiden. En titt på klockan säger då ingenting. Har det bara gått fem minuter?
Konstigt, det där.
Jag undrar om det inte bland annat var sådana funderingar som de antika och lärda grekerna, Platon och andra, diskuterade.
De tävlade i funderingar och exemplifierade dem med fakta och möjligheter.
Är en glad tanke snabbare än en ledsen? Positivt kontra negativt. Och är den tid då ingen tanke alls existerar snabb? Finns den ens?
Visst svarar många, jag själv också, ingenting på frågan: vad tänker du på?
Men kan en frisk människa i vaket tillstånd låta bli att tänka?
Jag tror inte det.
Men nu ska jag försöka sova. Inte tänka på någonting alls.
