Mandomsprovet minns man ju

Ur Corren 5 september 1968

Det har gått 50 år sen den här filmen med Dustin Hoffman gick på biograferna i Sverige. Jag minns att jag tyckte den var riktigt bra och att Ann Bancroft var riktigt hot och att jag önskade att jag också skulle träffa en sådan sexig och mogen kvinna.

Om jag gjorde det? Inte just då.

Dags för samarbete?

Bild från Svt

Stefan Löfven håller tal på Socialdemokraternas valvaka och talar om gemensamt moraliskt ansvar för alla goda krafter i ett demokratiskt Sverige. 

Bort med blocken, fram för politiskt samarbete över blockgränserna.

Om jag fattade honom rätt, vill säga.
Men efter valresultaten, som ju inte är riktigt klara än, kräver alliansen hans avgång och att de själva bildar regering med Ulf Kristersson som statsminister.
Svt:s analys säger att det kan dröja veckor innan regeringsfrågan är löst. Först måste man vänta in samtliga röster, utlandsrösterna inräknade, ett arbete som väntas vara klart på onsdag.
Rösterna i går fördelade sig i stort som rödgröna 40 procent, alliansen också 40 och Sverigedemokraterna 20 (egentligen 17,6).

Det blir en spännande kväll

Bild från Svt

Valvakan är igång. Intressant och spännande blir det om man ska tro vallokalsundersökningarna i såväl Svt som TV4. 

Men lite tjatigt är det allt. Det tyckte jag redan när jag var tonåring och följde valvakorna halvsovande. Eller minns jag fel? Fanns det ens valvakor när jag var tonåring på 1960-talet?

Jag vet inte. De kanske kom senare.

Sverigedemokraterna spås en jäkla massa röster. Och KD går kraftigt fram. V verkar också få mycket bra siffror. Men hur tillförlitliga är vallokalsundersökningar? Det får vi snart veta.  

Dags att bestämma

Låt söndagen komma så jag får rösta.
Jag vill vara med och bestämma.
God natt.

Det började i en säng i Mantorp

 

 Bild: Jörgen Auer

Min fredag började i Motala. Nej, nej, nej. Den började i en säng i Mantorp. Min. Men efter timmes morgon bar det iväg västerut. Till Motala där Varamobaden låg tyst och stilla och verkade njuta av att vara folktomt. Vättern såg avslappnad ut och bilden från Solsättersgatan berättar om just lugn och ro, enkelhet samt blått och grått i kombination med beige sand. Vackert, tänkte jag högt. Ingen hörde. Endast jag såg.

 

 Bild: Jörgen Auer

Åkte till Vadstena för att fika. Men det var ännu tidigt och såg inte roligt ut. Och alla dessa politiska budskap och skyltar! Vilken förfulning! Nej, varken Inger eller jag kände för att vara där. Grått och kallt var det också. Och Rådhuskällaren öppnade inte förrän till kvällen. Vi drar nån annanstans, sa vi och tillade: men vi älskar ju Vadstena! Jo, men inte i dag.

 Bild: Jörgen Auer

Det blev Väderstad! Vi tog vägen förbi Vadstenas golfbana där några spelare gick med såväl klubbor som paraply. Över Hov for vi. Samt stannade och drack kaffe på Centralkonditoriet i Väderstad ännu en gång och åt en Carl-Henriksbakelse (ett wienerbröd med blåbär och grädde). Ah! Det satt fint. Vi köpte med oss matbröd hem.

 Bild: Jörgen Auer

På eftermiddagen åkte jag österut på ett reportage till Corren nästa vecka. Ridsport till sporten. Kyrka stod det på en skylt. Men just då ringde mobilen (ja, jag har handsfree) så jag tappade intresse för kyrkan och fick den inte på bild. Men det var alldeles i närheten dit jag skulle. Man väntade mig. Eller rättare sagt hon.

 Bild: Jörgen Auer

Här är några hästar som betade i en hage intill stallet. Jag vet inte om det är hennes hästar, men de bor i alla fall i hennes stall. Vad hon heter håller jag lite för mig själv några dagar till, men jag kan berätta att hon åker långt, långt bort redan i morgon för att tävla i en stor tävling nästa vecka.

Bild: Jörgen Auer

Hemvägen gick via Linköping och nya Industrigatan. Tänk vilken skillnad mot hur det såg ut bara för ett par år sedan. Då var nog gatan den fulaste i Linköping. Tyckte jag, ska sägas. 

Vi tycker olika. Vilket bland annat kommer att visa sig på söndag. Vad som händer sedan? Hm. Kanske vaknar vi med gemensam baksmälla på måndag, men förhoppningsvis inte.

Motala, Vättern, Vadstena, Hov, Väderstad, kyrkan, hästarna, den anonyma ryttaren, Linköping och Industrigatan kommer dock att finnas kvar även efter valet.

Vem var Nita Foy?

Ur Corren 3 april 1930

Den här lilla texten hittade jag i en gammal Östgöta Correspondenten från 1930 och blev genast intresserad. Vem var Nita Foy? Henne har jag aldrig hört talas om.

På Wikipedia läser jag att det var vid inspelningen på Twickenham Studios i London av den brittiska musikalfilmen Spanish Eyes som Foy skadades så allvarlugt att hon senare avled.
Foy blev inbjuden till skådespelaren Donald Calthrops loge på en drink, väl där fattade hennes kläder eld vid beröring med ett element och hennes liv gick inte att rädda.

Jag ville veta mer och googlade. Hittade flera ingångar, men fann den bästa vara från hemsidan för St. Margarets.

Nitas riktiga namn var Annie Foy Tipping och hon var en av körmedlemmarna på Piccadilly Theatre där hon spelade i Here Comes The Bride. Hon ville bli skådespelare och nappade liksom flera andra i kören på att delta i inspelningen av Spanish Eyes där hon skulle medverka i en balettscen. 1 april 1930 var baletten sista scen som skulle filmas den veckan.

 I väntan på den kom huvudrollsinnehavaren Donald Calthrop förbi och undrade om hon inte skulle följa med till hans loge och dricka en konjak. Hon sa tyvärr ja till det.

I logen böjde hon sig enligt Calthrops berättelse över ett element och hennes kläder fattade snabbt eld och han försökte hjälpa henne genom att svepa sin rock omkring henne, men det var för sent. Hon brände sig svårt, men var vid medvetande när ambulansen kom och hon undrade om hennes ansikte var skadat. Det var det inte.

Men hennes kropp var sargad och när hennes moster följande dag besökte Nita på Richmond Hospital levde hon visserligen och sa att mostern inte skulle oroa sig. Men 30 minuter senare avled hon. Nita Foy blev 20 år.

Lill-Järven till Boxholm

Corren 5 september 1968

I dag 50 år sedan den här annonsen var införd i Corren. Självaste Lill-Järven skulle komma till motionsgården i Boxholm dagen därpå, fredag. Det var säkert stort för både Boxholm och skidklubben som hade upptaktsträff.

Men, vem var Lill-Järven?

Jo, en svensk längdskidåkare av elitklass, landslagsmannen Lennart Lill-Järven Larsson från Granbergsträsk utanför Skellefteå.

Hans största merit som skidåkare räknar han nog sin bronsmedalj från OS-stafetten 4x10 km 1956 i Cortina. Individuellt blev han fyra på OS-femmilen i Squaw Valley 1960. Detta efter att ha förlorat två minuter på ett skidbrott efter två kilometer som förde ner honom till sjuttondeplatsen. Tydligen blev han fly förbaskad och taggad av det och åkte upp sig till fjärdeplatsen, bara 40 sekunder från bronset. VM-guld i stafett blev det 1958 i Lahtis.

När han slutade åka blev han tränare och var landslagstränare mellan 1967 och 1971.

Lill-Järven tävlade under sin karriär för SK Järven och IFK Umeå. Han startade i 394 tävlingar, vann 74 och var bland de tre bästa 188 gånger.

En rolig händelse i Cortina 1956 var att han blev omkramad av den italienska skönheten och filmstjärnan Sophia Loren som var på besök och ville göra nåt för fotograferna. Det var bara det att Lill-Järven höll på att tjära skidorna och naturligtvis fick filmstjärnan tjära på ena kinden.

I Granbergsträsk har Lill-Järven i dag ett skidmuseum uppkallat efter sig. Han är född 7 februari 1930 och således 88 fyllda.