Är amiralen sist i år?

Bild: Jörgen Auer

Den här fjärilsarten brukar i Sverige kallas för sommarens sista fjäril. Och just den här krabaten ser i alla fall sliten och trött ut, så den lever nog inte så länge till, en Amiral är det. 

Undrar vad som har hänt den? Har den varit i slagsmål? Med vem? Slåss fjärilar med varandra? Nej, det tror jag väl inte, men den slitna klädedräkten kan väl bero på samma orsak som jag läste om nån annan, var det kålfjärilen? jag tror så: jo, den blir så sliten av en vild parningslek.

Så hett har jag väl aldrig fått till det, tror jag. Och jag är ju ingen fjäril, heller. Men kramp i vaderna känns det också. 

Nostalgi och blåklint

 Bild: Jörgen Auer

Vad nu? Vad är det jag har sett i Spångsholm i dag? Nostalgimack, precis som i Björkfors, eller? Antagligen, för där står ju också en telefonkiosk, en sån som ingen under 30 har ringt ifrån. Men när jag var ung ringde man ofta från kioskerna. Hemma fanns bara en fast telefon och när man inte ville att nån annan i familjen skulle höra vad man sade, ja då var kiosken en vän. Men varför i Spångsholm? Business på gång?

 Bild: Jörgen Auer

Och nog bor det ett rejält stänk av nostalgi i anblicken av stubbåkrar, grusvägar och blåklint.  På lördagens promenad gladdes jag på nytt av blommande blåklint. Vilken kämpe vår östgötska blomma är!  Å andra sidan är det fortfarande varmt och blir så åtminstone långt in i nästa vecka också.

 Bild: Jörgen Auer

Blåklintsbilderna är tagna på grusvägen mellan Veta kyrka i Mantorp och Mantorptravet.

Bild: Jörgen Auer

Finns de kvar även under nästa promenad? Jag både tror och hoppas så.

Är bilden vacker?

Bild: Jörgen Auer

Är det vackert? 

Ja, den som inte tycker så är det nåt fel på, anser jag. Men det är klart att man får tycka och tänka tvärtom mot vad de flesta andra tycker. Det gäller om allt: politik, kärlek, kultur, skönhet. Vad är vackert och vad är inte? Hur olika tycker vi inte om konst, musik, teater och film? Och då måste väl det samma gälla för naturscenerier?

Så jag frågar igen: är den här bilden vacker? Kanske, kanske inte. Men jag säger vacker.

40 år i Mantorp i höst

 Bild: Jörgen Auer

40 år! Ja, nu i höst är det 40 år sen jag blev Mantorpsbo. Otroligt! Vi som 1979 knappt visste var orten låg och aldrig hade stannat till där tidigare.

 Bild: Jörgen Auer

Nu kan vi Mantorp utan och innan, känns det som. Våra tre barn har gått i skola här med allt vad det vill säga med föräldramöten och klassföräldraskap. Här har de med skolans och idrottsföreningarnas hjälp (och vår) lagt grunden till de fina människor de nu är.  Vi har kort sagt haft ett liv här. 

 Jag som promenerar mycket har gått kors och tvärs i samhället och besökt samtliga gator och också gått runt hela Mantorp flera gånger om. På köpet har jag vandrat på vägarna runt omkring och promenerat i Viby, Spångsholm, Sya och Östra Tollstad. 

Och än har jag väl förhoppningsvis inte gått färdigt. Fotat har jag också gjort. Här ses några exempel på denna hobby.

Bild: Jörgen Auer

Bild: Jörgen Auer 

Bild: Jörgen Auer 

Bild: Jörgen Auer 

Bild: Jörgen Auer 

Bild: Jörgen Auer

 
 Bild: Jörgen Auer

Katten, också!

 Bild: Jörgen Auer

Hjälp! Den tänker bitas! Vilka huggtänder. Är den farlig?

Bild: Jörgen Auer

Nej då, inte alls. Katten har ju beställt och väntar på fisk, eller vad det nu var. Vi möttes i går, tisdag, vid servicebutiken i Ulrika. Alltså dan före Ulrika marknad, djurmarknaden började ju i dag och i morgon är den stora marknadsdagen.

Tillbaka till katten. När jag kom ut ur affären satt katten ensam på serveringen och såg så cool ut där den satt på ett bord. Så jag upp med mobilen för att ta en bild, varpå katten naturligtvis flyttar på sig och sätter sig som hos porträttfotografen. Märkligt. Ännu märkligare är att den jamade. Vilket i och för sig inte är så konstigt, katter talar ju så med människor, men det lustiga är väl att den gör så endast med människor! Sägs det. Stämmer detta verkligen?

Har katten i så fall möjligen ett läte för varje annan varelse den möter?

Möte med sadelinpassare

Bild: Jörgen Auer

I dag var de med i Corren, sadelinpassarna Linda Ekström och Sebastian Rydell, numera kompanjoner i E.R Saddlery. De var kompanjoner tidigare också, men då som anställda på Sharpman där Linda jobbade 12 år och Sebastian 6-7 år. Men när Sharpman la ner sin sadelinpassning, ja då blev de här båda arbetslösa. Dock hade de så många känningar och kunder runtom i länet och även utanför att de kände det värt att pröva i egen regi.

På den vägen är det. Jag mötte dem på Sålla gård vid Sjögestad där de hjälpte Ida Ramström och Erica Nilsbäcken att hitta rätt sadel till sina hästar Wannsee och Finesse SK. Eller som Linda sa: det gäller att hitta en lösning för varje unikt ekipage.

Fångad av naturen

 Bild: Jörgen Auer

Var vid Smedstad i dag och njöt av färgerna på koloniområdet.

 Bild: Jörgen Auer

Och förundrades över naturens uppfinningsrikedom. Vad i all sin dar är det här? Någon form av skägglav, väl?

Bild: Jörgen Auer

Vad gjorde jag där?
Tog en promenad och andades. Jag behövde luft. Fick det. Och så njöt jag av färgerna. Jag sa ju det.