Jag stannade tiden

Selfie: Jörgen Auer

Det händer ibland att man bara vill stanna upp. Stanna tiden. Som i morse. Jag gick Vetarundan i Mantorp. Klockan var kvart över sju, så där, och plötsligt stillade jag mig, njöt av det östgötska slättlandskapet och tänkte: här vill jag bli fotad. Eftersom ingen annan syntes till så fick jag ta bilden själv. 

Jag är en slättens man, tänkte jag, men kom på att jag inte var säker på sädesslaget intill mig. Var det vete? Korn, kanske. För det är väl inte havre? Säg inte att det är råg?

Jag är en havets man, var nästa tanke. Men jag har ju knappt varit på något hav. Visst Östersjön, men räknas det? Och Nordsjön ju! Jag var ju på besök på en norsk oljeplattform någon gång på 90-talet. Men kan jag segla? Nej.

Jag är en skogens man. Eller, kanske inte. Jag gillar absolut inte älgflugor. Inte knott heller, inte mygg och inte plötsliga prasslanden i buskar och snår.

Så vad är jag då?

Jag är en stadens man. Jag tycker om att gå i stadens olika kvarter och miljöer. Gillar att se massor av folk i myllret och njuter av att sitta och fika på café och bara vara. Men jag tröttnar också fort på stadens larm och stoj. Jag vill ha lugn och ro.

Ah, jag är en lantbygdens man! Ja.

Låt mig få fortsätta vara det. Stanna tiden.