Bild: Jörgen Auer
Låt ljuset komma till mig, sa Jesus. Eller var det barnen som skulle komma? Ja ja, i dag såg jag hur som helst det här ljuset över vår fina östgötska fågelsjö Tåkern och dess stränder.
Bild: Jörgen Auer
Man ska ju undvika folk nu i dessa hemska virustider så Glänås och Naturum var inget för mig. Nej, jag valde fågeltornet vid Hov i stället. Där har jag aldrig varit förut. Och vilket bra val! Jag var ensam, ja så när på en man från Oxelösund som åkte när jag anlände. Vi hälsade på varandra över ett biltaks avstånd och språkade en stund. Det visade sig dock att han knappt hört någonting av vad jag sagt, varför han snart avlägsnade sig. Och jag till tornet. Ah! Solen sken, fåglarna i sjön tjattrade och skränade, och några småfåglar på min väg fram till tornet kvittrade så fint att jag log för mig själv.
Bild: Jörgen Auer
Va? Finns det teve i tornet? Nej, bättre upp. Man ser Omberg från tornet i Hov. Och änder, svanar och sothönor. En långsmal fågel också. Kan det ha varit en spov? Storspov? Dock på alldeles för långt håll för att en sann amatör som jag skulle kunna avgöra vad för sorts fågel jag skymtade i vassen.
Bild: Jörgen Auer
Det här är ett helt annat torn. I Svälinge. Även om jag hade det helt underbart i Hov så ville jag se mer. Så jag fortsatte därför runt mot och förbi Strå och svängde därefter in till Svälinge och fågeltornet där jag heller aldrig har varit tidigare. Efter parkering 2 kilometer in på grusvägen, blev det en kilometers promenad. Skön sådan. Strandängarna här är ju bara för härliga, alltså.
Bild: Jörgen Auer
I Svälinge var jag inte allena. Jag tror de var åtta före mig. Och jag ville inte beblanda mig. Jag väntade tills jag trodde alla hade gått. Men det visade sig vara en kvinna kvar. Hon satt och solade längst ner, varför jag kutade högst upp. Då kom hon efter! Hjälp! Men det fanns ju fyra hörn där uppe så det räckte till och blev över när även hennes sällskap kom upp. Men det ska sägas att de var lika rädda för mig som jag för dem så jag var snart ensam om utsikten från 10:an. Eller det kanske bara är fem meter högt, jag vet inte.
Bild: Jörgen Auer
Det var fint i Svälinge, också, men ska jag vara ärlig så såg jag inte många fåglar. De var för långt bort. Jag hörde rördrom, det är jag helt säker på. Annars var det någon illasinnad skojare som försökte luras, men det lät i alla fall som när man blåser i en tomflaska. Och så låter rördrom, har jag lärt mig. Ljudet av dova svingande svanvingar hörde jag också. Samt såg en häger åt höger. Åt vänster - vögel. Det sista är tyska och betyder fågel om någon mindre språkbegåvad undrar.
Faktum är att jag tycker det är lika fint på strandängarna vid Svälinge som det är i sjön. De vattenbemängda ängarna har sin charm och fåglar trivs här också. Både små och stora även om inte alla fastnade på bild. Jag såg ett svanpar, en häger och en sädesärla.
Bild: Jörgen Auer
De torra ängarna gjorde mig närmast lycklig. Så sköna att gå på! Här vill jag springa! Sitta och fika. Njuta. Det här kallar jag natur. Förälskad vid första ögonkontakten, således.
Bild: Jörgen Auer
Och knölsvanarna lyfte och flög en runda. Det sjöng om vingslagen och en samtida vindpust gjorde att jag tyckte mig lyftas och bli som en i gruppen. Vart var vi på väg?
Jag flög en lov med svanarna
vid Tåkerns strand
Där uppe var vi spanarna
mot Ombergs rand
Sträckte våra vita segel
bort mot Glänås
gungande på vattnets spegel
sam en sädgås
I frihet över vattnets blå
vi flög i grupp
nu bortglömt var vårt tunga sjå
att komma upp.
Jörgen Auer 15 april 2020
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar