Det har gått ett par dagar sedan författarinnan Elsie Johansson tackade för sig och lämnade oss, 93 år gammal.
Jag läste det på Upsala Nya Tidnings nätsida, unt.se i söndags och kände att jag ville skriva några ord. Hon betydde något för mig.
Året var 2002 och jag läste hennes diktsamling, betitlad just Elsie Johansson Dikter 1979-1989 och blev så tagen att jag även skrev om boken i Corren, med publicering 23 mars 2002.
"Det kändes som om jag satt vid hennes köksbord hemma i Storvreta utanför Uppsala och drack kaffe. Lyssnade medan hon berättade och öppnade dörrar till både svunna och svårfunna rum i minnenas landskap", skrev jag bland annat.
Det var så mycket jag kände igen hemifrån min egen vardag. Små och enkla bekymmer, men också stor och varm kärlek. Inte minst till naturen.
"Även om det inte var min verklighet, min bakgrund, så var det ändå somligt som kröp in under huden. Långt in under huden. In i hjärtat, in i själen. Som rörde vid det som är jag. Det som blivit jag. Och vid den jag en gång var."
Jag blev såväl glad som varm och överraskad av det jag läste och den som kan beröra en annan människa så med sina ord, ja den skribenten är värd beröm och kärlek.
Jag läste annat av Elsie också. Romansviten om arbetarflickan Nancy, till exempel: Glasfåglarna (1996), Mosippan (1998) och Nancy (2001), allt skildrat med stor värme och mycket kärlek.
Men mest var det dikterna som fascinerade mig och som fick mig att skriva:
"Precis, sa jag. Exakt. Så bra, så jävla bra."
Tack, Elsie. Att läsa dina dikter kändes som att komma hem efter en lång resa.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar