Bild: Jörgen Auer
Där stod Eskil och spanade. Efter vad visste han inte riktigt. Jo, helst något som gick att äta. Att det kom en sån där lustig tvåbening igen, och dessutom en han inte kände igen, gjorde honom visserligen lite nyfiken. Kanske har den märkliga varelsen något med sig som går att äta, tänkte han och lufsade iväg till staketet för att hälsa. Han visste ju att nykomlingen skulle försöka att klappa honom genom att sträcka sig över stängslet. Men inte fasen fick han något att äta. Han suckade lätt. Fnös liksom.
Bild: Jörgen Auer
Då kom Edvin förbi. Han luktade också på tvåbeningen, men ville visa något och nickade med huvudet och begav sig iväg längs stängslet som följde vägen. Så vände han sig om för att se om den nye förstod. Titta! Där nere står två andra fyrbenta, fast inte likadana som Eskil och mig. Jag känner dem, de bor också här, menade Edvin och sträckte lite på sig.
Ja, jag ser, sa jag, och jag har sett dem förut. Bara för en timme sedan. Jag såg dem genom fönstret när jag var inne i huset och fikade. Men dig kommer jag inte ihåg. Du syntes inte.
Edvin, ja Eskil också, surnade till och lommade iväg. Dags att hitta mat. Vad som helst. Nu.
De tittade långt efter främlingen.
Bild: Jörgen Auer
Och så här såg jag hästarna inifrån huset. Tydligen var det tre, fast en verkade vara inne i huset. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar