tisdag 14 februari 2023

Lite gult, runor och brons

Bild: Jörgen Auer
Jag noterade på min sedvanliga morgonpromenad att Alla hjärtans dag inte började i rött, utan gick i gult. Att färgen skulle ha betydelse eller inte för dagens utveckling och händelser reflekterade jag emellertid inte över. Det blir som det blir, särskilt om man inte försöker göra något åt det. Men tro för allt i världen inte att min dag blev dålig. Nej, nej. Bara lite händelselös. 

Bild: Jörgen Auer
Men jag såg solen gå upp. Hur många på jorden hade tid att göra det i morse? Sen gjorde jag visserligen inte just något mer under dagen än att handla på City Gross och klura kring ett pussel. Jo, ringa ett telefonsamtal, läsa Corren, lösa ett par korsord, gratulera några födelsedagsvuxna på Facebook och några där i olika sammanhang framgångsrika vänner, skriva ett par kommentarer därstädes också, samt även där byta profilbild - den förra var nog sex, sju år gammal. Och i min ålder förändras utseendet varje månad, känns det som. Nya rynkor fårar ansiktet allt mer. Fast det är i sin ordning, så blir det ju med tiden. Man åldras.

Dagens fundering från min sida rör runstenar, ristare och runor. Jag vet inte riktigt varför jag funderat på detta, men kanske för att det i markerna kring Uljebergs säteri där jag bor finns väldigt gott om sten, små som stora och en del av dem är fornlämningar. Någon runsten har jag inte hittat - än. 
Men nu till funderingen: Om det nu var så att det fanns några personer som kunde futharken, alltså vikingatidens alfabet, varför ristade de bara på särskilt tillyxade stenar. Och varför så få ord? Jag menar, varför hugga loss på en större sten och stöpa om den så att den gick att bära bort, eller dras med block och talja eller av oxar/hästar eller ett par, tre man och sen låta resa den med de där korta raderna om vem som reste stenen och vad fadern eller sonen hette och var denne dog (i österled)? Ja, varför ristade de inte in runorna på en redan färdig platt och större sten? Då hade de ju kunnat rista in så mycket mer?  När jag vandrar omkring på Uljeberg ser jag massor med lämpliga större stenar, men inte en enda runa? Varför? Bodde det inte människor här under vikingatiden och tidig medeltid?
Fast jag förstår ändå inte varför ingen kom på tanken att skriva en längre text på en redan befintlig och större upprättstående sten med flat sida. Där fanns ju pats för en hel berättelse? Tänk så intressant det hade varit för oss efterkommande. Eller var det kanske så att de stora, fasta stenarna betraktades som gudar eller heliga och inte fick röras? Men i så fall skulle man väl inte haft sönder dem för att göra mindre runstenar, heller? Hm. Mystiskt det där. 


Bild via SVT
Just det ja. Jag tittade på skidskytte-VM också. Och gladdes åt att Sebastian Samuelsson åter tog brons, hans andra i detta VM. Första disciplinen han ställde upp i, masstarten blev en rejäl flopp efter gevärskrångel. Men sen tog han brons i jaktstarten och i dag var han i medaljstriden igen på distansloppet och blev trea, endast fyra tiondelar från silvermannen Sture Holm Lägreid. Vem som tog guldet?  Vinterns suverän, norrmannen och VM-kungen Johannes Thingnes Bö, naturligtvis.

TILLÄGG: Jag har tydligen fel i min runologiska fundering, i så fall ber jag om ursäkt och du får ta min fundering för vad den är, just bara en fundering, dock felaktig.
 Jag hittar nämligen på hedniskatankar.com bland annat följande: 
Jörgen Auer ser inte längre än näsan räcker. Han är oupplyst. Det finns VISST långa ristningar på ”färdiga” block, stenytor eller vad han nu vill – men saken är den att Sverige är stort, mycket är täckt av mossa, övertorvat och forskningen har inte upptäckt allt ännu. Man kan jämföra med Brandskogsskeppet och de ”många” Hällristningarna runt Enköping eller Himmelstalund i Herr Auers Östergötland, alldeles utanför Norrköping.
 

Inga kommentarer: