Bild: Jörgen Auer
Maria och Josef stod i stallet och tittade bort mot skogen. Det som var kvar av den. Ett enda träd visade upp sig för dem. En ståtlig gran.
- Jag undrar så vad vi får i julklapp, sa Maria.
Josef teg men mumlade något ohörbart och tog sig åt bakfickan till, som han alltid gjorde när han inte visste vad han skulle säga, eller när han inte hade något att säga. Visst älskade han Maria, men i bakfickan fanns hans käraste, hammaren. Han var ju timmerman, gud bevar's, och en skicklig sådan.
Åh, så han trivdes med den. Tillsammans var de ett, han och hammaren. Josef hade byggt huset de bodde i, han hade byggt hus åt sina bröder, fyra kusiner, en faster, en granne, han hade byggt staket mot grannen i öster och han hade byggt båtar av varierande storlek och gjort bord och stolar, skåp, han byggde allt man bad honom om.
Nu stod han här på Stora torget i Linköping och glodde på en gran. Det var rent tråkigt. Nej, då var det bättre att slå några slag med hammaren, sa han tyst inombords och slog dit en träplugg på vaggan han arbetet med en tid.
Hoppas det blir en flicka, jag har alltid önskat mig en dotter, tänkte han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar