Bild: Jörgen Auer
Hm. Man kan se någonting i allt. Till och med en till synes tom betongvägg kan ge associationer. Eller är det det borttvättade klottret som lockar till funderingar? Det lär vi aldrig få veta om vi inte frågar betraktaren. Så: vad ser du från din bänk?
- Jag ser storheten i litenheten och vice versa. En tomhet så inlindad i sin intighet att den fyller ut tomrummet så att det framstår som till brädden fullt av en hittills oigenkännlig och därför oidentifierad materia. Jag ser inget och allt och allt och inget och blir ett med tomrummet och således helt tom inombords. Något mer har jag inte att säga om detta ingenting som bäst förklaras av sig själv - ingenting. Jag har ingenting mer att säga. Ingenting.
- Jag ser storheten i litenheten och vice versa. En tomhet så inlindad i sin intighet att den fyller ut tomrummet så att det framstår som till brädden fullt av en hittills oigenkännlig och därför oidentifierad materia. Jag ser inget och allt och allt och inget och blir ett med tomrummet och således helt tom inombords. Något mer har jag inte att säga om detta ingenting som bäst förklaras av sig själv - ingenting. Jag har ingenting mer att säga. Ingenting.
FOTNOT: Det här är en repris av ett inlägg från 25 december 2011. Ett inlägg som jag själv tycker om och som är värt lite uppmärksamhet, trots att det egentligen inte innehåller någonting. Eller ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar