Vinden viskar något till mig

 I går råkade jag ut för något som jag absolut inte gillar. Vem som än råkar ut för det. Jag märkte att någon pratade skit om mig i ett sällskap och de andra vände sig då om mot mig för att se att det verkligen var jag som dök upp.
Berättaren fnissade lite bakom en skyddande hand och låtsades liksom inte alls ha pratat om mig. Men ibland vet man och jag råkar vara rätt bra på det. Jag vet, eller anar ofta i förväg vad som ska sägas eller göras. Dessutom vet jag ofta vad som har hänt. Jag skulle till och med kunna vara med i teve och vara medium.
Jag känner att du som har varit dum i dag kanske inte har haft det så lätt. Jag ser en man, nej två män. Det kan vara tre. Den ena är lång. Men han har gått sin väg.
Och så är det något i din barndom. Någon äldre, riktigt gammal. Kan det ha med kyrkogården att göra? Trädgårdsskötsel? Blommor? Är det rosor eller astrar? Jag ser en järnväg, också. Skola. En villa är det också. Tvåplans. Liten veranda. Och varför är det ett så litet rum där uppe på övervåningen? Är det på vinden? En glödlampa utan skärm eller skärmglas. En trappa som knarrar. Nej, inte knarrar. Det är något annat med trappan. Ett trappsteg. Någon har snubblat där och gjort sig ganska illa. Det kan vara något med ryggen eller ena armen.
Jag tycker mig höra att det blåser rakt igenom väggen på ett speciellt ställe. Men det är i ett annat hus. Det kan vara ett uthus. Det drar. Vinden viskar något till mig. Det är svårt att höra, men jag vill få det till sand. Sandlåda. Ja.