Ur Corren 6 april 1988
Rökning är ett skit. Det vet jag av egen erfarenhet. Men jag slutade för åtta år sedan (och har även ett tioårigt uppehåll 1976-1986 bakom mig). Kanske kan man kalla mig rökfri nikotinist. Dum som ett spån började jag röka i 14-årsåldern. Och för 25 år sen, alltså när de här artiklarna ovan publicerades var jag fast i lasten. Då rökte vi i rökrum på jobbet och gick man ut och åt på restaurang var det en självklarhet att man fick röka där också. I alla pubar och barer var det också tillåtet. Det kunde vara tjockt av rök. Jag minns när Jeppe Gustafsson och jag var i Falkenberg en gång på ett reportage och gick på Harrys på kvällen. Herre Gud, dimman i Lützen var väl ingenting jämfört med detta! Bartendern hördes men syntes inte! Det var till och med så rökigt så vi själva blev tvungna att röka. För att överleva. Vi köpte ett paket av obestämd sort. Cigaretter bara.
1 juni 2005 var det äntligen färdigrökt på krogen. Ut och blås era jävlar, sa man åt oss. Och det var väl ungefär då jag gick ut och fimpade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar