Nedan följer en krönika från 2003. Den publicerades i Corren 2003-02-15 och jämför lite då och nu. Ishockey, friidrott, radio, Auer och Ericsson nämns. Och Korpen.
Tiderna förändras och vi med dem. Vi som varit med en tid vet hur det var förr. Före nu. Långt före nu.
Då. På den tiden var det helt annorlunda och om det plötsligt skulle dyka upp någon från förr, låt oss säga en nedfryst hockeyspelare från 1960-talet som tinats upp och ville börja lira igen, vad skulle han säga?
Får man vara med, skulle han kanske fråga om han ringde till LHC. För resten så skulle han först och främst fråga vad LHC var för nåt.
"När jag somnade in hette laget Kenty," skulle han säga.
Och sen, efter att LHC-tränaren Torgny Bendelin sagt åt honom att komma ner på träningen och visa upp sig, vad skulle han göra då?
Jo, han skulle bege sig till Folkungavallen.
Det var där Kenty spelade på 60-talet. Och sen skulle han gå omkring där och förtvivlat leta efter hockeyrinken. Kanske fråga en vaktmästare vart isen tagit vägen.
Väl på Stångebro skulle han troligen tappa hakan. Ishall! Fantastiskt. Och en mindre hall också. Det här är ju helt otroligt, skulle han tycka innan han snörade på sig skridskorna för att ta isen i besiktning. På densamma skulle han förundras storligen över de andra spelarnas skicklighet. Han skulle tycka att de nästan var som konståkare och hastighetsåkare på en och samma gång. Och när träningen kom igång skulle han väldigt snabbt bli införstådd med att han ingenting hade att hämta i laget. De andra var för starka, för snabba, för tuffa, för bra.
Inte förstod han heller vad de hade för sig i omklädningsrummet. De satt nästan allihop och pratade rakt ut i tomma luften. I ena handen hade de en liten dosaliknande tingest som de tryckte mot örat.
Han begrep ingenting.
Och vad var elitserien? Superallsvenskan? Och Färjestad? HV 71? Mif Redhawks? Vad var Foppa-fint, Hardy Nilsson, och torpedhockey? Och vilka var Robinson och Big Brother? Spelade de i NHL?
Väldigt mycket var annorlunda förr. Det var ett annat tempo. Och inte fanns det så mycket att titta på i teve, heller. På 60-talet kunde man ännu prata med varandra om kvällarna. Och man kunde fortfarande sitta hela familjen tillsammans vid radion och lyssna på önskekonserter och friidrottslandskamper. Det var olidligt spännande när Dan Waern närmade sig upploppet på 1 500 meter mot Finland och gick upp jämsides med Olavi Salsola.
Fastän jag då aldrig varit på en friidrottstävling i verkligheten kunde jag ändå se dem framför mig. Sida vid sida, grimaserande av kamp. Eller när Gunnar Tjörnebo och Lage Tedenby kom ifatt Finlands Ilkka Auer sista gången över vattengraven på 3 000 meter hinder. Och bara en sån sak: att det fanns en löpare som hette Auer.
Det var en förunderlig tid man levde i då, som pojke på tidigt 60-tal. Något av en drömmarnas värld där alla idrottare framstod som gudasända. Och en av dem hade samma efternamn som jag! Det var nästan jag.
Tänk att det fanns människor som kunde springa så fort, kasta så långt, och hoppa så högt. Sån ville jag också bli. En av de bästa. Som skulle springa landskamp. Gärna mot Finland och mot Ilkka Auer.
Och vad blev jag? Ingenting. En halvtaskig korpspelare som fick börja skriva om de riktiga idrottarna i stället. Men i Korpen lever den gamla tiden kvar och en korpspelare från förr ser likadan ut som en av i dag. Vi spelar som vi alltid har gjort.
För övrigt kan jag berätta att vi spelade rinkbandy sent i går kväll. Det var nästan natt när vi började så hur det gick vet jag inte. Jo, jag vet det i dag, men eftersom jag skrev det här i går så . . . Vi skulle möta Ericsson IF. Så antagligen blev det walk over. För tyvärr har väl Ericsson inget folk kvar?
Tiderna förändras, Ericsson förändras. Men Korpen består.
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar