Kommer inte berget till Muhammed, får väl Muhammed gå till berget, heter ett arabiskt talesätt. I travsporten vänder man på begreppet. Går inte Muhammed till travet, så kommer travet till Muhammed. I alla fall till butiken där han och Anders och Lasse och alla de andra går och spelar. Direktspelet från ATG är ute på prov i några spelbutiker. Vad ska man säga om det?
Tja, vore det jag som hade en sådan butik skulle jag göra allt för att spelarna skulle känna sig som hemma. Det vill säga få dem att känna sig som om de vore på travet. Det måste låta häst. Klapperti-klapperti-klopp. Det måste frusta och fnysa. Gnägga. Jag köper en häst och ställer bakom disken. Det måste lukta häst.
Eller så gödslar jag lite utanför ingången så att spelarna kan trampa snett. Jag kan också tänka mig att ha små gödselhögar i vackra små skålar på spelborden och eventuellt låta några röststarka personer gå omkring där inne och i slutskedet av varje lopp ropa och skrika så där härligt inlevelsefullt som det brukar låta på landets travbanor: Det är bra Svanstedt, nu tar vi dom! Eller: Kom igen nu, Stjernström! Det måste kännas som på riktigt. Som om man vore där.
Precis så där vet jag en som gjort hemma hos sig. Inte vad gäller travet än så länge. Men i fotboll. Tipsextra för honom är som en match på riktigt. Det måste lukta fotboll. Därför har han ett knippe grässtrån i en vas på bordet. En fotboll på golvet är en självklarhet. Ibland tar han den i famnen och kramar den lidelsefullt. Ibland slänger han sig i soffan med bollen i ett fast grepp mellan händerna. Bredvid honom i soffan ligger ett par otvättade gulsvarta, väl använda fotbollsstrumpor. Att de är använda skvallrar de gråsvarta hälarna och hålen på vaderna om. Att de är otvättade skvallrar doften om. Det luktar division 5 flera år tillbaks. På golvet, bredvid bokhyllan med alla videobanden med engelsk ligafotboll och VM genom alla tider, står ett par småskitiga fotbollsskor i storlek 43. Det ligger en torkad lerkoka mitt på golvet. Och på bordet bredvid colaflaskan ligger både stryktips- och måltipskupongerna, och hans oddsetkupong.
Det måste låta fotboll också. Därför duttar han lite då och då med bollen bara för att höra det ljudet när foten träffar bollen. Duff, duff, tjoff, tjoff, poff, poff. Ibland sparkar han till den så att den far in i väggen med en jävla smäll. Precis som när matchbollen träffar reklamskyltarna. Helst vill han ha några kompisar hos sig också så att de tillsammans kan sitta och hetsa varandra att skrika. De hejar på sitt lag. De retar motståndarna. De hånar domaren. De låter fotboll: Jamen, passa då! Ser du inte Taylor, idiot! Blås då för faan! Blååås! Spela Moore! Nej, nej, nej! Jaaa-a? Näääej! De ropar, de vrålar, de gapar, hojtar, skriker, skrattar. De är inne i matchen, de pratar högt, de samtalar, de diskuterar, de jämför. Och de pekar finger.
Själv pekade jag finger mot en hockeyspelare från Grums för evigheter sedan. Jag var ung och dum, han stor och stark. Jag stod vid sargen bakom ena målet. Han kom förbiåkande, värmde upp inför tredje perioden. Då, som av sig själv, for min högerarm i luften och i dess förlängning såg jag till min förskräckelse hur mitt högra pekfinger sträcktes ut och anklagande pekade på grumsaren. Kanske skrek jag någonting. Jag minns inte. Han åkte förbi, åkte tre, fyra meter, vände om och kom tillbaka. Hans ögon sökte mina, fann dem, och han stannade. Han bara stirrade. Sa ingenting. Min arm sjönk och sjönk. Lilla jag vägde bly. Förstenad stod jag. Rodnande i vinterkylan. Tillintetgjord.
Men jag var där.
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar