Det har gått tio år sedan jag skrev det här kåseriet. 2004-01-10 publicerades Cnorren om skridskoåkande på Göta kanal. Ett motionslopp som tyvärr inte kunnat åkas varje år pga naturliga orsaker. Så här tänkte jag inför loppet:
Omkring mig var ett liv och ett kiv. Människor sprang löparbanan runt och slet och drog i minsta tråd i närmsta klädesplagg de kom åt. Ett fasligt rännande, skulle man kunna säga. Så var det för bara
några dagar sen i reasvängen och jag blev både armbågstacklad och hälsenesparkad och det var med
blodsmak i munnen jag lämnade Linköping. Utan långfärdsskridskorna jag var ute efter eftersom jag
gärna ville komma hem samma dag.
Sån skillnad det var i går. Var fanns alla människor? På eftermiddagen hade jag nästan hela arenan för mig själv. Det var bara Sveriges bästa Du gamla, du fria-sångerska Louise Gylling som trängde sig lite grann. Men det fick hon så gärna eftersom hon sjunger så bra på LHC:s hockeymatcher. Egentligen trängdes hon inte alls, i alla fall inte med mig, men hon var där i alla fall.
Så nu är jag med långfärdsskridskor. Inte på grund av Louise, utan på grund av Tommy som sålde dem. Går det inte att åka så skyller jag på honom. Jag har inte förlöst skridskorna än så att säga, men ska göra det i Göta Kanalrännet i morgon. Vi kommer att bli många. Över 2 000 åkare. Eller löpare.
Skridskolöpare. Alla som deltar i ett lopp är löpare. Men, vänta nu, det här är ju inget lopp, utan ett ränn. Då måste vi alltså vara rännare.
Rännare? Tja-a, det låter väl, inte så bra, nej. Tänkte väl det. Tvärtom. För vad kan det finnas på isarna? Just det, rännor. Djupa fåror, rena farleder. Och där kommer vi rännare intet ont anande. . .
Usch.
Som rännare på skridskor måste man också vara på det klara med att det kan bli halt. Är det is så är det. Den som inte är förberedd på det kan hälsa hem. Ja, man naturligtvis hälsa hem ändå. Själv ska jag köpa vykort i Borensberg och hälsa hem. Så här kanske:
"Hej, familjen. Jag är i Borensberg. Gamla Husbyfjöl, ni vet. Här är lika vackert som vanligt och Göta hotell ligger där det brukar ligga, men det är ingen som sitter uppe på balkongen och fikar som i somras. Inte heller sitter det några turister från Blekinge eller Tyskland på uteserveringen. Även om det är ont om båtar så är det mer folk än vanligt på kanalen. Alla har skridskor på fötterna och ser otroligt hurtiga ut. Nästan som norrmän. Röda kinder och fräknar, och väska på ryggen, och nu jäklar börjar det snöa också."
En långfärdskridsko tar man inte där man hittar den. Jo, det kanske man gör, men man ränner inte bara iväg hur som helst. Först måste man se att pjäxan man köpt till passar. Då får man skruva sig fram. Precis som i fornstora dar vill jag minnas mig ha hört. Var det inte så här det var förr i tiden, innan det kom moderna skridskor där skenan satt fast under skon? Jovisst. Halvrör hette det på den tiden. Det har brorsan berättat om. Han hade såna innan han fick "riktiga" hockeyskridskor. Då fanns det gott om barn som grät sig till sömns för att de minsann tvingades åka omkring på de där gamla halvrören när ALLA andra hade nya "hela" skridskor.
Och nu sitter jag här med mina halvrör och skruvar. Om jag får ihop dem till masstarten i morgon vet jag inte. Tänk om jag sätter fast dem bakochfram? Fast då kanske de passar till långa rännet? För nog låter det lite som både bakåt och framåt om att åka långa rännet som börjar vid Malfors bro i Ljungsbro och går via Borensberg tillbaka till Ljungsbro. Hälften är nog anser jag som helst bara åker framåt. Framåt I tappre soldater, löd ropen vid tåget över Bält i januari--februari 1658. Och sen gick och red den svenska hären över isen.
11 januari 2004 tar den tappra hären rännarskenorna på och glider på Göta Kanal. Om nu inte vädret ställer till det.
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar