Hemma hos Siri (1)

Bilder: Jörgen Auer

Det här är Siri Swärd, ryttare från Vikingstad. Eller rättare sagt från Frackstad rusthåll utanför Vikingstad. I morgon presenterar Corren Bostad hennes charmiga hus där fotografen Åke Karlsson och jag
trivdes under en timmes tid i slutet av januari. Siris hund är en skotsk terrier som heter Mortimer och kallas för Morty. Hästhuvudet bredvid honom väger åtskilliga kilon kan jag intyga. Jag orkade knappt lyfta det från golvet.

hennes hus ser ut så här och det är Åke som sitter på huk och plåtar Siri. Till vänster om Siri ett växthus som tillhör hennes mamma. Mer bilder kommer här i bloggen i morgon, och naturligtvis i Corren Bostad.

Rödhakar och sidensvansar

Bild: Jörgen Auer

Svart eller vitt? Verkligt eller overkligt? Man ser det man ser, eller snarare det man tror sig se. Titta så många rödhakar, sa äldsta dottern i dag. Jag har aldrig sett så många på en gång. Tolv stycken!

Jag tittade ut genom fönstret. Inte en rödhake inom synhåll. Däremot en hel drös sidensvansar som kalasade på utslängda äppelbitar.

Det är sidensvansar, sa jag.

Jaså? Jaja, jag har aldrig sett vare sig rödhakar eller sidensvansar, sa hon. Men visst är det många i alla fall?

Jodå, hon hade sett rätt. De var tolv.

Ett konstverk blir till (det bättre)

Bild: Jörgen Auer

Konstnären bestämmer konsten. Signaturen Wallentin (i båge) målade tavlan på bilden. Men det var jag som ställde ljusstaken framför tavlan och tog bilden. Jag ville ha det så, jag var ute efter något för mig tilltalande att fota. Så jag skapade. Bildkonstnär? Visst.

Personligen tycker jag att Wallentins målning blev bättre nu, tog så att säga ett kliv ut ur ramen och in i rummet, eller om det var ljusen som klev in i ramen och blev ett med gatubilden från Marocko (eller om det är Spanien).

Konstnären bestämmer konsten. Tyvärr ibland. För det måste väl ändå finnas gränser? Som när han eller hon kladdar ner och förstör ett tåg? Eller fejkar ett självmord och slåss med psykvårdare och därmed tar tid och kraft från annan, behövd och angelägen sjukvård?

Promenad till Holgerssons

Bilder: Jörgen Auer

Långpromenader är skönt. Men helst ska man komma någon vart, och så vill man vara välkommen.
Nej, det är inte en myr i Norrland. Det är ett vitklätt kalhygge utanför Mantorp, vid Jonstorp.

Vilket i sin tur inte ligger långt från Barnmorskekorset.

Varifrån man kan ta vägen mot Östra Tollstad och hästriket.

Har man lite flyt, som jag i dag, kan man bli inbjuden till systrarna Holgerssons ridhus

och fika med Annelie Elebring-Holgersson och Caroline Holgersson. Kanske får man då också träffa Carolines lille pojke Rasmus, 7 månader. Om man har tur, vill säga. I dag var systrarna på plats för att arrangera en träningstävling (det är ju sportlov, som Annelie sa).

Så ligger det till

Bilder: Jörgen Auer

Det kryllar av bilder i datorn. De ligger sorterade i mappar.
Mapparna kan heta vad som helst. Som dans-klipp.
Klickar jag på dans-klipp kommer de här 36 bilderna upp.

Och klickar jag på nummer 27 av dem kommer den här bilden upp. Den visar danspedagogen och balettläraren Marlene Jacobsson när hon instruerar Irina och Alexander. Alexander tittar till synes rakt fram och vad vi inte ser är den spegel han har framför sig. I den ser han sig själv, Irina, Marlene, och kanske anar han sin framtid.

Vad han inte ser i spegeln är tre Corren-medarbetare. En av dem är jag. På väg att få till ett jobb jag kallar för dans-klipp och som mynnade ut i ett reportage om Marlene i Corren och flera bilder på Auerbloggen. Och naturligtvis det här inlägget som handlar om sig självt.

Västra Harg i träningstagen

Bild: Jörgen Auer

Så här i snö- och vintertider är det väl skönt med en vårbild? Fast det här är faktiskt vinter. Bilden togs i söndags vid tretiden i Mantorp. På konstgräset tränade Västra Harg. Spelaren närmast kameran heter Rickard Andersson. Men för att se honom lite bättre bör man helst klicka på bilden. Då kanske någon känner igen fler spelare?

På läktaren i Klämman

Bilder: Jörgen Auer

Medan Mantorp höll på att få storstryk av Kroppskultur i handboll kom det här lilla läktarsvepet till i halvtid då det stod 7-18. Johanna kände inte igen mig, och varför skulle hon det?
Hennes kompis Anna däremot är en tågkompis till mig, och kanske hade hon varit hos tandläkaren, jag vet inte.

Annas glada syster heter Ninni (bakom henne satt Leif Nyberg - känd från Linköpingshandbollen). Tillsammans är systrarna kellandersisters. Ninni fick en trisslott av mig för vinsten i ett tidigare blogginlägg.

Bredvid systrarna satt en man som gav mig kalla handen. Inga kommentarer, sa han och ville vara anonym.

Strax ovanför Kellanders (och den anonyme kommunfullmäktigeordföranden) satt förre spelaren Martin Ström. Han skulle ha behövts på planen, kan jag säga.

Det skulle även den här ynglingen. Christian Olsson som öser in mål i reservlaget Miffe, men som inte har tid att träna för att ta plats i division 1-laget (där han oss emellan vore given om han bara satsade lite mer). Till höger skymtar för övrigt en annan saknad spelare, Rikard Larsson. Ja, sen fortsatte matchen som slutade 17-34. Ack, ja.