Bild: Jörgen Auer
Det växer några rallarrosor i gräset bredvid vägen mot Maspelösa. Vackra är de i sina rosa eller ljust lilafärgade klasar. Varje sommar står de där och saluterar trafiken, eller kanske att de varnar för den annalkande och smala allé som smeker sig förbi Uljebergs säteri. Och för trafikanter från andra hållet tackar de för varsam körning.
Tackar? Ja, för de här blommorna har inte en susning om hur fort en del bilister kör i allén där det är 50 påbjudet.
En del kallar rallarrosen för mjölke, andra för mjölkört. Växten har många namn och häromdagen träffade jag två tyska turister just här. De rastade i Mantorp, tankade på Circle K, åt lunch på Rasta och tog en promenad upp förbi allén och tillbaka. Jag har min skoltyska i behåll och vi pratade nog en halvtimme. De pekade på rallarrosorna och sa: feuerkraut. Men sen sa de schmalblättriges weidenröschen också och något mer som jag inte uppfattade.
Då sa jag rävrumpa och lyckades förklara vad ordet betydde.
För det är så, eller rävsvans som växten kallas på svenska om hösten när den blommat färdigt och fröhåren vajar i vinden.
Det tyckte tyskarna var bra och vi skildes åt förenade i tanken att blomman är vacker, men också att den kan sprida sig fort och får betraktas som invasiv.
Rallarrros då? Så kallas blomman för att den spreds längs de järnvägar som rallarna byggde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar