Bild: Jörgen Auer
I dag avled legendariske hästkarlen, kapten Lars Hansson på Öknehult efter ett långt liv. Hansson, Häst-Hasse kallad blev 94 år. Bilden ovan med Lars Hansson till höger, hans dotter Ingegerd och barnbarn Johanna är från 2014 när jag var på Öknehult för att göra ett reportage på gården och ridlägret där. Öknehult och Hansson har arrangerat ridläger sedan 1969, men den verksamheten upphörde förra året.
Man kan säga mycket om kapten Hansson, som jag första gången hörde talas om just 1969 när jag gjorde militärtjänst på I4 där han var, om jag inte missminner mig, förvaltare. En underofficersbeteckning som 1972 ändrades till kapten. Lars Hansson hade en lång karriär som stallofficer på I4 bakom sig. Han genomgick Infanteriets och Kavalleriets ridskolor på Strömsholm. Han var också med om att utbilda de första civila ridlärarna 1956 och i Linköping startade han Valla ridskola 1951, Ånestad ridskola 1958 och Heda ridskola 1969.
Sen kom han till Öknehult vid Stensjön, en mil nordost om Kisa. Där har genom åren flera hundra barn och ungdomar firat stora glädjestunder på ridläger och lärt sig massor om hästens väl och ve av kapten. Även vuxenläger har arrangerats på gården som senare även blev vandrarhem och friluftsgård. Där har varit åtskilliga konferenser, fester, jakt- och fiskearrangemang. Med mera.
Ur Corren 1990
Själv har jag varit där flera gånger. Bland annat för reportage till Corren. Och Correns sportredaktion var där ett år för att fira av vår reporter Maria Blomén när hon flyttade till Irland.
Och eftersom jag har sommarställe bara tre kilometer därifrån har jag även varit på Öknehult på fritid och fikat eller bara för att titta på de många djur som funnits på gården. Inte minst hästar. 1990 var jag där på ridläger för att känna på hästlivet inför stundande ryttar-VM som skulle arrangeras i Stockholm den sommaren.
Naturligtvis var Lars Hansson med på lägret, han bodde ju där, men verkade mera i bakgrunden. Dock följde jag med honom en av dagarna för att utfodra alla de hästar som inte var på lägret (säkert ett 40-tal), utan gick på bete på underbart gröna ängar i granngården Mjölsefall, några kilometer därifrån. Jag har för mig att vi åkte i hans gamla Volvo 145 på de skumpande grusvägarna. Hansson pratade bland annat om min bror, som var officer på I4 i Linköping samtidigt som Häst-Hasse jobbade där.
Jag tror att Hansson gillade mig. Kanske för att jag har en FN-tjänstgöring bakom mig, 1971. På Cypern i bataljon 46C. Han hade två FN-bataljoner bakom sig: dels var han kvartermästare på bataljon 18K i Kongo 1962-1963 och tjänstgjorde sedan i samma befattning på just Cypern vid bataljon 24C.
På kvällen hade vi middag med dans i Öknehult. Det var Hansson, Thomas Berner och jag. Plus 19 tjejer. Det var också första gången jag var med om hästens skål. En sådan visste Lars Hansson allt om och invigde oss i den gamla militära sedvänjan att ställa oss upp på stolarna, lyfta vänstra foten upp på bordet (simulerande stigbygeln) varpå han utbringade hästens skål. En sedvänja av gammalt ursprung och som lever kvar i hästvärlden. Inte minst på alla ryttargalor. I Östergötland brukar man sjunga Gamle Svarten, men det lär finnas en annan skålvisa med mer militär prägel. Jag minns dock inte om vi sjöng den där gången 1990 på Öknehult. Jag minns bara att vi hade kul och trevligt.
Heders, kapten för alla hästår. Vila i frid.
