Bild: Jörgen Auer
Det var en sån dag. En sån när allt kan hända. I dag skiner du sa jag till solen i morse. Och solen till att skina. Jag kan slå vad om att grannen Lillan sitter och solar en stund i dag, sa jag. Och så satt hon där, i lä framför garaget. Vi åker till landet, sa jag till Inger. Visst, sa hon. Vi tog vägen över Önnebo mot Pikedal. På det här fältet kan man nog få se ett och annat djur, sa jag. Och plötsligt stod det en häger där och glodde. Framme i Bäckhult såg jag ett rådjur.
Ge mig ett tecken, sa jag, liksom mest till mig själv, men tänkte att om nån hör så kan det ju vara bra att säga det högt.
Och se på fan! Pågick det inte en kamp där uppe i skyn? Var det treenigheten mot en fiende underifrån? Det måste betyda nåt. Vad? Och är denna kamp bara menad för mig? Eller för hela mänskligheten? Har den bara börjat? Är den redan slut? Kan jag se den i morgon också?
Ja, jag vet inte. Jag vet inte mer än att det är mörkt ute nu och glassen smälter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar