Det är inte timmarna som är tunga. Det är minuterna. De segdrar sig fram genom natten, seglar tysta som stora, mörka skepp genom rummet och jag undrar hur det resoneras på commandobryggan.
Är vi på rätt kurs, rätt köl, rätt hav och har vi manskap nog för att ta oss till morgonen? Verkar det inte längre än vanligt i natt?
Vi sömnlösa, lättväckta, fårskocksräknande stackare som natt efter natt längtar efter att anlända i tid till morgonens anhalt: frukoststationen, vi är visserligen vana. Men det finns gränser.
Jag har sovit dåligt eller lite sedan barnsben, men nattens svårmod, oro och sökande efter minsta svaghet för att bräcka vakenhetens mur tar nog priset. Jag väntar och väntar, men muren är tjock som en riddarborg och släpper inte igenom mig.
Fundering efter fundering. Tanke på tanke. Minut för minut. Natten släpar.
Så plötsligt kommer ljuset. Jag har inte vaknat, jag har inte sovit. Dvalan uteblev. Men mitt skepp är snart i hamn. Frukosten är nära.
Dags att kliva fram.
Bild: TV4 play
Hjälp!
Nu vet i fan om jag vågar släppa in nån mer från Mjölby kommun eller LAH Mjölby. De river ju lägenheten!
I förmiddags kom kommunen med tre personer som skulle byta till digitalt lås hos mig för att underlätta deras tillträde.
Jag satt i köket och löste korsord. Såväl låsbytet som korsordet gick bra.
I alla fall fram till dess att det plötsligt brakade till och det blev ett förfärligt oväsen i ett till köket angränsade rum. Det sjöng i medaljongen skulle man kunna säga. Så lät det nämligen när en gardinstång av metall flög i golvet för ett orsakat korsdrag mellan rummet och ytterdörren.
Inget gick sönder. Och kommunpersonalen var snabba att ställa allt i ordning. Jag blev bara så full i skratt av det lilla tumultet och undrar om det sker ytterligare ett nästa gång någon kommer.
Men så kan det väl inte vara?
Monica Quitti Kaur är bekymrad, nästan bedrövad där hon sitter vid det rosenfärgade sminkbordet i sin loge och betraktar den spegelbild som hon närstuderat i tio minuter. Hon vänder och vrider på sig och vid varje sådan vändning suckar hon. För visst är det en ny rynka där vid sidan av vänster öga.
Hon, stjärna i Bollywood och vida känd för sin skönhet håller på att bli gammal. Inte lastgammal, men äldre. Visst, hon har inte fyllt 40 än, men nästa år...
Hon ryser.
Och minns. Första filmen. Sätta Segel. Hon var bara 11 år då och blev snabbt hela Indiens barnstjärna. Fick åka runt överallt i det väldeliga landet och uppträda i tv, radio, tidning efter tidning.
Sedan rann allt bara på. Hon växte. Tog teaterlektioner. Nya filmer. Älskade Vän, Sana Sana, Argan List.
Och så den stora succén, Sjunde Paradiset. Då var hon 16. Bombnedslag, kallades hon för sina kurvor. Vilket motspelaren, den betydligt äldre Vittorio Senza (en sån bock) utnyttjade.
Åh, hon hade spelat mot och med de främsta: Shranash Ariyan Kumar, Shamron Sienad Patel, Raja Kumari, Qulai Avatarim.
Qulai gifte hon sig med och livet lekte. Han var en skönhet, hon var en skönhet. Indiens vackraste par skrev tidningarna. De spelade film efter film mot varandra: Det blommar i himlen, Bortom sans och förnuft, Kärlekens pris, Sjunde Paradiset (2), Det brinner i Goja, Fjärran flykt. Och sen katastrofen Rubinen som försvann.
Det var nämligen inte bara rubinen som försvann. Även Qulai var borta en dag och lämnade efter sig ett brev och slutade filma. Han skulle se Afrika, sa han.
Nej! Nej, nej. Nej! Där är ju en början till rynka snett nedanför vänsterörat också! Fuck.
Stanna tiden. Inte 40. Snälla. De senaste åren hade hon fått konkurrens på skönhetstronen av de unga och lovande skådespelarna Matinda Sultan Singh och Simone Mahal. Ännu räknades nog Monica som nummer ett
Sjunde Paradiset (3) var de alla tre med i. Av bara farten fick de stora roller i komedien Calcutta dancing och följde upp med Boogie Woggie Mumbai. Båda stora succéer. Dessutom dök gamle charmören Vittorio Senza upp igen. Nu över 60 och grå. Men cool - och rik. Han friade. Hon svarade ja.
Förra årets krigs-och kärleksdrama Pakistani border var en storfilm av nära nog amerikanska mått. Filmen gav eko världen över och Monica fick huvudrollen i franska De dagar som följde.
Och det är där vi möter henne nu. I spegeln.
Hon är helt klart bekymrad över sitt åldrande. Å andra sidan har hon vidtagit åtgärder. Inte bara i form av smink. Hon har med hjälp av en norsk vän och älskare, Kleven Sköiter Korsby ändrat årtal (förutom de två sista filmerna) på alla de ställen ute på nätet där det går att ändra.
På WikiMedia står det numera att Sätta Segel spelades in tre år senare än vad som verkligen skedde. Monica Quitti sägs vara född 1990. Inte 87.
Och Vittorio Senza är så nöjd med sin unga och vackra skönhetsdrottning.
