En färgad kväll

Bild: Jörgen Auer

Så blå är himlen

så ren och klar

helt underbar

I all fall från soffan sett

en kväll som denna

längtan ger sig till känna

Jag längtar resa

högt i det blå

längre bort än så

En resa utan mål

utan hopp och tro

men lugn och ro

Livet var så nära

helt tätt inpå

och färgen, den var blå

Jörgen Auer

Äntligen Råssnäs igen

Bild: Jörgen Auer

Underbara Råssnäs udde och Vättern! Tack för en skön fredag. Och tack Martin och Frida för att ni tog med mig dit. Jag går sannerligen inte fort med rullator, men jag kommer framåt. Fredagens 1, 6 kilometer är den längsta sträcka jag har gått på en månad.

Bild: Jörgen Auer

Solens reflexer i vattnet är ju bara hur sköna som helst att skåda. Och är det som vid det här besöket över 20 grader varmt, så ah... fantastiskt.

Bild: Jörgen Auer

Men man behöver inte bara se på vattnet. En stunds njutningsfull miljövila med vitsippor och vårfågelsång vederkvicker också själen.

Något helt annat: i dag fyller mitt äldsta barn Rebecka 50 år! Hur kan det vara möjligt? Det var ju inte så länge sedan vi skickade iväg henne till första skoldagen. Ryggväskan såg så stor ut.

Grattis, älskling.

Nog är det väl fint?

Bild: Jörgen Auer

Se så fint jag fått! Tack Rooney för hjälp med vindskyddet och tack syster Ami för tjusig blomplacering.

Bild: Jörgen Auer

Det är lika fint i andra hörnet. Men kunde jag inte ha gjort det här själv? Nja, men jag  har i alla fall betalat för vindskyddet och blommorna. Blommorna var jag med och köpte på Viby handelsträdgård och vindskydden kommer från Bauhaus i Linköping.

Låt mig vara löjlig

Bild: Jörgen Auer

Ett vitt och i sitt slag ensamt moln är ute och seglar. Hur långt har det farit? Det vet vi inte. Hur långt ska det? Det vet vi inte. Hur länge har det färdats? Det vet vi inte, heller.

Moln säger sällan vart de tänker sig och aldrig ett ord om vad de sett på sin väg.

För det är ju löjligt att tro ett moln om tankar och idéer, om syn och hörsel. 

Ett moln är ett moln.

Men låt mig vara löjlig. Låt mig tänka att moln är som vi, kan tänka, känna, höra, se.

Så mycket de måste ha varit med om!

Tänk själv, förresten.

Sätt dig på ett moln och segla iväg. Se så.

De långa nätterna

 Det är inte timmarna som är tunga. Det är minuterna. De segdrar sig fram genom natten, seglar tysta som stora, mörka skepp genom rummet och jag undrar hur det resoneras på commandobryggan.

Är vi på rätt kurs, rätt köl, rätt hav och har vi manskap nog för att ta oss till morgonen? Verkar det inte längre än vanligt i natt?

Vi sömnlösa, lättväckta, fårskocksräknande stackare som natt efter natt längtar efter att anlända i tid till morgonens anhalt:  frukoststationen, vi är visserligen vana. Men det finns gränser.

Jag har sovit dåligt eller lite sedan barnsben, men nattens svårmod, oro och sökande efter minsta svaghet för att bräcka vakenhetens mur tar nog priset. Jag väntar och väntar, men muren är tjock som en riddarborg och släpper inte igenom mig.

Fundering efter fundering. Tanke på tanke. Minut för minut. Natten släpar. 

Så plötsligt kommer ljuset. Jag har inte vaknat, jag har inte sovit. Dvalan uteblev. Men mitt skepp är snart i hamn. Frukosten är nära. 

Dags att kliva fram.

Mycket kraft i den arenan

Bild: TV4 play

Det var ordentlig kraft i Skellefteå Kraft arena och första hockeyfinalen mellan Skellefteå och Rögle (4-1). Gästerna mäktade inte med ett endaste skott på mål i tredje och sista perioden.

Bild via TV4 Play

Kämpen Pär Lindholm var tillbaka i hemmalaget efter lång skada och var en av isens huvudfigurer. Snyggt mål (3-1) gjorde han också.

Men allra bäst på isen var Oscar Lindberg. Hur bär han sig åt för att vara ständigt spelbar?

Nytt tumult på Uljeberg

Bild: Jörgen Auer

Hjälp!

Nu vet i fan om jag vågar släppa in nån mer från Mjölby kommun eller LAH Mjölby. De river ju lägenheten!

I förmiddags kom kommunen med tre personer som skulle byta till digitalt lås hos mig för att underlätta deras tillträde.

Jag satt i köket och löste korsord. Såväl låsbytet som korsordet gick bra.

I alla fall fram till dess att det plötsligt brakade till och det blev ett förfärligt oväsen i ett till köket angränsade rum. Det sjöng i medaljongen skulle man kunna säga. Så lät det nämligen när en gardinstång av metall flög i golvet för ett orsakat korsdrag mellan rummet och ytterdörren.

Inget gick sönder. Och kommunpersonalen var snabba att ställa allt i ordning. Jag blev bara så full i skratt av det lilla tumultet och undrar om det sker ytterligare ett nästa gång någon kommer.

Men så kan det väl inte vara?