De två kusinerna Vitaljev Malachov och Oleg Gasparenko hade just ätit en god och stadig middag tillsammans och satt och språkade över en flaska vodka hemma i Vitaljevs något ålderdomliga, men oj så eleganta fyrarumsvåning, högst upp på Beregovaya ulitsa 31 i Rostov-na-donu med en vid utsikt över såväl delar av Don som Azovska sjön. Här är som gjort för stora drömmar. Särskilt när det är så tyst och lugnt som nu.
Även Oleg bodde i Rostov, men 131 mil därifrån, i Rostov Velikej. Detta i en liten, oansenlig tvåa i nummer 14 på Pokrovskaya ulitsa. Han avundades kusinen för bostadsstandarden liksom för levernet, vänner och minnen. I stort sett för allt.
89-årige Vitaljev hade till och med klara minnen av andra världskriget, även om han bara var barn då. Och hans 14 år yngre kusin tröttnade aldrig på att höra om de vedermödor och händelser Vitaljev tvingades utstå under de hemska åren.
Men nu diskuterade kusinerna något annat, i tiden mycket närmare.
"Jag vet i fan hur det ska bli eller gå med det här satans kriget, allt blir bara sämre", sa Oleg.
"Du menar den extra militära insatsen", svarade Vitaljev och log.
Då brakade helvetet löst utanför. En kraftig explosion alldeles i närheten åtföljdes av en ny, och en tredje, det fräste och väste, explosioner kom i vågor, rop och skrik hördes om vartannat och knappa halvminuten senare tjöt och larmade sirener i Rostovs hamn och stad. Det tutade, brusade, sjöd, gnällde och gnall. Det var ett jävla liv. Fönster skalv eller krossades. Det var som om själva luften och himlen hade blivit tokiga och kusinerna vågade sig fram till fönstren. Huset de befann sig i verkade ha klarat sig bra, men längs den nio kilometer långa och stora kajen brann det redan rejält i fler än en cistern. Ett hundratal byggnader och cisterner stod sida vid sida vid de 56 kajerna där flera stora lastbåtar och pråmar nu gungade betänkligt och några av dem stod i brand. Huga. De kunde ju ha vilken last som helst. Farlig, giftig. Rostovs hamn och långa kaj hanterade 18 miljoner ton gods per år. Det är mycket. Röken sköt högt mot himlen. Brandbilar och andra räddningsfordon kom snabbt igång. Våldsamma eldslågor slickade byggnader och cisterner och rökpelare efter rökpelare sögs in mot varandra och bildade tjocka sjok av brunsvart rök som blev allt tjockare och tjockare. Turligt nog för invånarna i Rostov var det frånlandsvind, men det stod nog inte länge på innan utsikten över hamnen och Azovska sjön skymdes helt.
Nere på gatan var det verklig trafikrusning, alla ville så långt bort som möjligt. Bilar, cyklar, gående, springande. In mot centrum. Fort, fort, fort. Trottoar eller gata spelade ingen roll. Bort, bort, bort. Det var rop och skrik, gråt, barn och vuxna. Någon ramlade. Det slog i dörrar och fönster.
"Bäst vi stänger. Vem vet? Vinden kanske vänder? sa Malachov lugnt. Nästan som om ingenting hänt. Kusinerna hjälptes åt att stänga de gröna elektriska fönsterluckorna. Det blev märkvärdigt tyst i det välbyggda stenhuset från 1901.
"Jävla Putin. Allt är hans fel. Varför i helvete skulle han anfalla Ukraina." Ska vi också sticka, undrade Gasparenko.
"Nej, ta det lugnt. Och ukrainarna har inget behov av att anfalla oss mer. Inte för den här gången i alla fall. Och absolut inte här. De vill slå till där och när vi minst anar det. Sätta press på infrastrukturen. Försämra vår ekonomi, tvinga Ryssland att stanna upp i kriget och i förlängningen få stopp på Putin.
Malachov fortsatte: Putin vill åt Krim och hela Svarta havet för att kunna sätta press på Turkiet om så skulle behövas. Ukraina har han velat haft länge. Spannmål och metaller. Han är visserligen galen, men vet vad han vill ha och hur han tror sig kunna få det. Han tar det bara".
Han tog fem steg åt höger och satte sig i favoritfåtöljen, en elegant sak i skimrande oxblodsläder och som knarrade igenkännande var gång någon rörde sig i den. Han höjde glaset.
Gasparenko tittade på honom och undrade om något av ryktena om kusinen var sant. Det viskades om att han var rik som ett troll, att han ägde en enormt stor segelbåt som låg i Newports hamn, att han aldrig haft ett "riktigt" jobb, att han bott i en rad andra länder, att han träffat en massa höjdare runt om i världen, att han varit spion, till och med att han på något sätt var inblandad i de ukrainska räderna mot flygfält, oljeraffinaderier och depåer. Att han kallades Tyz Tref, Klöver Ess.
Sant var absolut att Vitaljev Malachov var välbeställd. Dessutom välutbildad. Det visste kusinen med säkerhet eftersom de var släkt. Välståndet kunde han se med blotta ögat i den fina våningen där kusinen nu bott i elva år. Hans familj hade alltid haft det gott ställt. Men medan Vitaljevs far, den israeliske militärattachén och diplomaten Sergej Malachov rört sig i de fina salongerna, hade dennes yngre syster Irina (Olegs mor) betydligt svårare att komma till rätta i såväl yrkesliv som socialt. Och hennes blivande man Jurij Gasparenko var en suput.
Vitaljev mindes hur han som barn besökte Sjuvalovpalatset i S:t Petersburg. Visst, stora delar av familjen Malachov (33 personer) utvandrade redan 1919 till en rad andra länder. Men 1947 återvände diplomaten Sergej med hustru och tre barn till Sovjetunionen och bosatte sig i Leningrad som S:t Petersburg nu fick heta, men i folkmun användes det gamla namnet. Familjen Malachov umgicks i "finare" kretsar där man ännu försökte leva som i fornstora dar. Eller rättare sagt som i minnet av fornstora dar. Och besöket i det fina Sjuvalovpalatset kunde Vitalij aldrig glömma.
Han ville leva bra.
Tack vare faderns kontakter kunde Vitalij redan som 18-åring komma ut ur Sovjetunionen 1955 och studera utomlands. Han bodde fyra år i Boston och läste till en Mastersexamen i industriell ekonomi. Samtidigt grundade han med brasilianske studiekamraten Ernesto Diaz bolaget Vivabrava som riktade in sig på komponenter till hydraulhissar. Succé. De sålde bolaget 1963 för 80 miljoner dollar och Malachov gav sig ut på aktiemarknaden och tjänade stora pengar från start. Riktigt stora pengar. Hans förmögenhet steg och steg. Sedan rullade livet bara på. Tre gånger hade han varit gift. Första gången i ett kort och stormigt äktenskap med Diaz syster Hannelore. Andra gången i en mycket lugnare hamn. Brittiskan Jennifer Gordon blev mor till Timothy, född 1974 och Samantha 1977. Då bodde de i Brighton. När hustrun avled i cancer 1998 flyttade han till Singapore men trivdes inte, utan begav sig tre år senare till Lissabon där han hittade tredje hustrun, 26 år yngre Victoria Penzelman och fick med henne Louise, född 2001 och kvar i moderns omvårdnad vid skilsmässan 2010. I dag bor dottern i Paris. Victoria bor kvar i den portugisiska huvudstaden.
Vitalij Malachov återkom många gånger till Ryssland på besök. Det var något i hans bröst som tilltalades av det gamla landet, troligen släktskapet gissade han själv och letade allt mera ihärdigt efter någonstans att slå sig till ro. Han fann det i Rostov oblast. I miljonstaden Rostov-na-donu långt ned i söder. Han köpte hela fastigheten på Berogavaya ulitsa 31, ett trevåningshus i barockstil, uppfört 1901 och ritat av arkitekten på modet: Aleksandr Pomerantsev. Här lever han gott och har låtit restaurera och modernisera huset och bland annat satt in hissar. Han betalar också en tvårumslägenhet under honom åt 57-åriga Natalya Volgarovna mot att hon sköter hans hushåll. I umgängeskretsen finns skeppsredaren Buznan, rektor Zoltan Vaz och galleristerna Tina Naznarenkova och Timon Pjoltz samt inte minst stadsdirektören Tanya Krakowa och översten Marko Markow.
Malachov talar förutom ryska även engelska, tyska och franska samt förstår spanska, tjeckiska och lite svenska efter många sommarveckor på Åland.
"Har du alltid haft den där vackra guldklockan på spegelbordet? Är det en släktklenod? Jag kommer inte ihåg den från tidigare besök", sa Gasparenko som såg sig omkring i rummet.
"Nej, det är ett auktionsfynd från Åland. Guld och juveler. En rubin. Jadestenar. Men klockan är rysk från början och kostade mig en mindre förmögenhet. Från tidigt 1700-tal."
Oleg Gasparenko log. Han kom att tänka på sin tvåa i Rostov Velikej och hur konstigt det skulle se ut om han hade en sådan klocka där. Här passade den perfekt och via spegeln kastades små reflexer ut över rummet, beroende lite på var man stod eller satt eller hur man höll huvudet. Hemma hos Oleg var det mest iögonenfallande en liten ikonmålning i hallen. Ingen märkvärdig sak alls, men när man tände lyset kunde den i taklampans sken skrämma en besökare med sitt plötsliga uppdykande. Hallen var annars så mörk och dyster att man inte såg ikonen.
Även Oleg bodde ensam. Han hade varit gift för länge sedan, men hustrun Ivanka dog redan 1995. Dottern Tatiana, född 1982 flyttade till Moskva som 20-åring och levde nu där som förlagsredaktör med sin dotter Oksana, "Oks" född 2007. Oleg hade efter Oks födelse besökt dem en gång varje år, och tre gånger hade de varit hos honom. Annars var han ingen van resenär och hade aldrig varit utomlands. Lustigt nog hade han arbetat som föreståndare på Rostov-Jaroslavskij järnvägsstation i Rostov Velikej så han var van att träffa resenärer. Hans stora pojkdröm gick dock i uppfyllelse i samband med hans eget 50-årsfirande. För sitt sätt att sköta stationen bjöds han och hela hans familj nämligen att resa Transsibiriska järnvägen ända bort till Vladivostok. Det var 1991 och även Ivanka fyllde 50 samma år. Hon var järnvägsarbetare. En jävel på syll, som hon brukade säga.
Vilken resa det var! Oleg kunde fortfarande sluta ögonen och låta hjärnan arbeta fram minnesbilder. Så mycket folk de träffade. Så stort landet var! Så vackert och skiftande. Det som gjorde starkast intryck på honom var en grupp uzbeker i folkdräkt. Han visste inte att det fanns så vackra människor!
"Nej, nu får vi nog höra av oss till Natalya för mat", sa den äldre kusinen, men stelnade sedan till och sa: "Jag undrar om även Taganrog blev attackerat idag. Hoppas inte."
Taganrog var grannstaden vid azovska sjön sju mil bort. Hamnstad, det också. Malachov var ofta där och hade sedan fem år tillbaka en datja i skogsbrynet nära sjön. Inte för att han trodde han skulle se sitt sommarställe, men han öppnade luckor och fönster igen. Kusinen kom också och tittade. Samma liv och rörelse som förut nere på gatan, men hamnen gick nu inte att se för all svart domedagsrök som skymde utsikten så till den grad att det var mörkt som om natten.
"Vad säger du om Amerikas utspel om Grönland", frågade Gasparenko.
"Jag säger att vinden kanske vänder där också och att nu måste vi äta", sa Tyz Tref och tog upp mobiltelefonen.
JÖRGEN AUER
