Bild: Jörgen Auer
Trettondagen. Ja, jäklar. Så tiden går. Undrar om de tre vise männen också tänkte så när de kom vandrande för att hitta Messias, Jesusbarnet och hylla det med presenter, guld, myrra och rökelse.
Det är klart att de gjorde.
"Är vi inte framme snart"?
Tänk om de kom fram för tidigt. Alltså valde att stanna vid första tecken på att de hittat just det barn de sökte. Det blev ju rätt bra ändå får man säga.
Men tänk om det ändå blev fel och att det bakom nästa sandås i en grotta fanns en annan lite nyfödd gosse, Joshua, son till Miriam och Yakob och varande den riktige gudssonen!
Och denne Joshua växer upp som de flesta andra barnen i närområdet och är som alla andra. Nästan.
Han gör som lekkamraterna och märker ingen skillnad. Dock händer honom lite märkliga saker. Som den där gången då de skulle springa ikapp och just som man ropat klara, färdiga, gå fann han sig lyftas av en osynlig kraft och på mindre än en sekund stod han på andra sidan mållinjen.
Till sin stora förvåning upptäckte han en morgon att han kunde läsa. Så besynnerligt. Det kunde ingen av hans vänner. Han lärde dem. Där var Patraskar, Salomuni, Jobour, Issapet, Raoulobob, Suktar, Dalman, Fagott, Risotto, Lukatass, Simeas och Hasse. De tolv lärjungarna.
Så kul de hade. Så mycket de hittade på att göra. Så många människor de träffade. Så många just Joshua kunde hjälpa. Det var den där osynliga kraften från löpningen som då och då bara dök upp inom honom. En gång såg han en benlös man, stannade och rörde vid honom. Mannen hade plötsligt fått ben och ställde sig upp. En annan gång rörde Joshua vid en spetälsk som genast blev helt frisk. Och så historien om skökan som blev orörd när han lade handen på hennes panna. Otroligt!
En dag var han 34 år. Eller 32. Han visste inte så noga. Ålder spelade ingen roll för honom. Han kunde lika gärna vara tolv, tänkte han och provade krafterna.
Så var han borta.
